Lär elever bemästra ämnet – inte klara provet

Skulle du välja att bygga ett hus ovanpå en ofullbordad grund? Självklart inte. Varför pressar vi då elever genom utbildning när de inte alltid har förstått grunderna? Ja, det är komplicerat, men utbildaren Sal Khan delar med sig av sin plan för att göra kämpande elever till forskare genom att hjälpa dem att behärska begrepp i sin egen takt.

Jag är här idag för att prata om
de två idéer som,

iallafall baserat på
mina observationer på Khan Academy,

är kärnan,

eller viktiga hjälpmedel för lärande.

Och det är idén om att bemästra något

och idén om tankesätt.

Jag såg detta tidigt
när jag arbetade med mina kusiner.

Många av dem hade problem
med matte i början,

eftersom de hade samlat på sig luckor

i sitt lärande.

Och på grund av det gick de
vid någon tidpunkt en algebraklass

och de kan ha varit lite ostadiga
på den förberedande algebran,

och på grund av det trodde de
att de inte hade mattegenen.

Eller så gick de en kurs i kalkylering

och var lite osäkra på algebran.

Jag såg det under de tidiga dagarna

när jag laddade upp
några av videorna på YouTube,

och insåg att folk som inte bara var
mina kusiner kollade på det.

(Skratt)

Och till en början
var de kommentarerna enkla tack.

Jag tyckte att det
var en ganska stor grej.

Jag vet inte hur mycket tid
ni lägger på YouTube.

De flesta kommentarer är inga "tack."

(Skratt)

De är lite häftigare än så.

Men sedan blev kommentarerna
lite mer intensiva,

elev efter elev sa att de hade
växt upp med att inte gilla matte.

Det blev allt svårare när de gick in på
mer avancerade matematikämnen.

När de kom till algebra

hade de så många luckor i sin kunskap
att de inte kunde delta i det.

De trodde att de inte hade mattegenen.

Men när de var lite äldre
blev de mer aktiva

och bestämde sig för att engagera sig.

De hittade resurser som Khan Academy

och de kunde fylla i luckorna
och bemästra begreppen,

och det förstärkte deras tankegångar
om att det inte var förutbestämt;

att de faktiskt var kapabla
att lära sig matte.

Och på många sätt är detta
hur man bemästrar många saker i livet.

Det är sättet du skulle
lära dig en kampsport.

I en kampsport skulle du öva
färdigheterna för det vita bältet

så länge som nödvändigt,

och först då du bemästrade det

skulle du gå vidare och få ett gult bälte.

Det är sättet du lär dig
ett musikinstrument:

du övar på den enkla delen
om och om igen,

och först när du bemästrar den

går du vidare till en mer avancerad.

Men det vi poängterar...

detta är inte hur en traditionell
akademisk modell är strukturerad,

den typ av akademisk modell
de flesta av oss växte upp i.

I en klassisk akademisk modell

grupperar vi ihop eleverna,
vanligen efter ålder,

och vid mellanstadiet,

utefter ålder och upplevd förmåga,

och vi vallar dem alla
tillsammans i samma takt.

Och vad som då händer,

säg att vi studerar
förberedande algebra i mellanstadiet,

den aktuella enheten är exponenter,

och läraren ger en lektion om exponenter,

sedan går vi hem, gör våra läxor.

Nästa morgon går vi igenom läxorna,

sedan en ny lektion, läxor,
lektion, läxor.

Det kommer fortsätta
i två eller tre veckor,

sedan får vi ett prov.

På det provet får jag
kanske 75 procent rätt,

du kanske får 90 procent,

och du kanske 95 procent.

Och fastän provet identifierade
luckor i vår kunskap,

kunde jag inte 25 procent av materialet.

Till och med toppstudenten,
vilka fem procent kände hen inte till?

Även om vi identifierat luckorna,

kommer hela klassen
sedan gå vidare till nästa ämne,

förmodligen ett mer avancerat ämne
som kommer bygga på de luckorna.

Det kan vara logaritmer
eller negativa exponenter.

Och den processen fortsätter,
och man börjar genast att inse

hur konstigt detta är.

Jag kunde inte 25 procent
av den mer fundamentala saken,

och nu pressas jag
till den mer avancerade saken.

Och detta kommer fortsätta i månader, år,
hela vägen fram till någon punkt,

kanske studerar jag algebra
eller trigonometri

och jag går in i väggen.

Och det är inte för att algebra
fundamentalt är svårt

eller för att eleven inte är smart.

Det beror på att jag ser en ekvation
och de håller på med exponenter

och de 30 procenten
som jag inte kunde visar sig nu.

Och då börjar jag bli oengagerad.

För att förstå hur absurt det är,

föreställ dig att vi gjorde andra saker
i vårt liv på det sättet.

Som husbygge.

(Skratt)

Vi tar in entreprenören och säger,

"Man har sagt att vi har
två veckor på oss att bygga en grund.

Gör vad du kan."

(Skratt)

Så de gör vad de kan.

Det kanske regnar.

Kanske dyker inte några material upp.

Och två veckor senare
kommer inspektören, ser sig om,

säger, "OK, betongen
är fortfarande blöt därborta,

den delen lever inte upp
till föreskrifterna ...

Jag ger den 80 procent rätt."

(Skratt)

Du säger, "Bra! Det är ett C.
Vi bygger den första våningen."

(Skratt)

Samma sak.

Vi har två veckor, gör vad du kan,
inspektören kommer, det blir 75 procent.

Bra, det är ett D plus.

Andra, tredje våningen,

och när du bygger den tredje våningen
kollapsar hela strukturen.

Om din reaktion är samma
som man vanligtvis har inom utbildning,

eller den som många har,

säger du kanske,
vi hade en dålig entreprenör,

kanske behövde vi en bättre inspektion
eller fler inspektioner.

Men vad som faktiskt gick sönder
var processen.

Vi begränsade artificiellt
hur länge vi behövde göra något,

och garanterade i princip
ett varierade utfall,

och vi tog oss besväret att inspektera
och identifiera dessa luckor,

men sedan byggde vi direkt på dem.

Tanken med att lära för att bemästra
är att göra raka motsatsen.

Istället för att konstlat
begränsa och slå fast

när och hur länge man jobbar på något,

i stort sett garantera
det variabela resultatet,

A, B, C, D, F ...

gör på det andra sättet.

Vad som är variabelt är när och hur länge

en elev faktiskt måste arbeta på något,

och vad som är fast är
att de faktiskt bemästrar materialet.

Och det är viktigt att inse

att detta inte enbart hjälper eleven
lära sig mer om exponenter,

utan att det förstärker
det rätta tankesättet.

Det får dem att inse att om du fick
20 procent fel på något,

betyder det inte att du har ett C
märkt i ditt DNA på något sätt.

Det betyder att du
borde fortsätta att arbeta med det.

Du bör ha kurage; du bör ha uthållighet;

du bör ta makten över din inlärning.

Många skeptiker kanske säger,
jovisst, det är ju bra,

filosofiskt sett, hela idén
om att bemästra det man lär in

att koppla det till ett tankesätt,

elever som tar makten över sin inlärning.

Det verkar mycket vettigt,
men det verkar opraktiskt.

För att verkligen göra det
ska varje elev vara på sin egen bana.

Den skulle behöva vara personanpassad,

man måste ha privatlärare
och arbetsblad för varje student.

Och det här är inga nya idéer,

det fanns experiment
i Winnetka, Illinois för 100 år sedan,

där eleverna lärde in för att bemästra
och man såg bra resultat,

men de sa att det inte skulle fungera
eftersom det var logistiskt svårt.

Läraren måste ge olika
arbetsblad till varje elev,

ge bedömningar på begäran.

Men idag är det inte längre opraktiskt.

Vi har verktygen för det.

Ska elever se en förklaring
i sin egen takt?

Det finns onlinevideor för det.

Behöver de öva? Behöver de återkoppling?

Det finns adaptiva övningar
lätt tillgängliga för elever.

Och när det händer,
händer alla sorters fiffiga saker.

Ett, studenterna kan faktiskt
bemästra begreppen,

men de bygger också upp
sin tro på att kunna utvecklas,

de bygger beslutsamhet, uthållighet,

de tar makten över sitt lärande.

Alla möjliga sorters vackra saker
kan börja hända,

i det faktiska klassrummet.

Istället för att man
fokuserar på lektionen

kan eleverna interagera med varandra.

De kan bemästra ämnet på en djupare nivå

De kan gå in i simuleringar,
Sokratisk dialog.

För att förstå vad vi pratar om

och den tragiska förlusten
av potential här,

skulle jag vilja berätta om
ett litet tankeexperiment.

Om vi skulle gå tillbaka
400 år i Västeuropa,

vilket redan då var en
av de mer bildade delarna av planeten,

var det så att runt 15 procent
av populationen kunde läsa.

Och jag misstänker att
om du frågade någon som kunde läsa,

till exempel någon i prästerskapet,

"Hur många procent av populationen
tror du ens är kapabla att läsa?"

Skulle de kanske säga,
"Tja, med ett bra utbildningssystem,

kanske 20 eller 30 procent."

Men om du spolar fram till idag,

vet vi att den förutsägelsen
skulle varit väldigt pessimistisk,

att nästan 100 procent av populationen
är kapabel att läsa.

Men om jag skulle ställa dig
en liknande fråga:

"Hur många procent av befolkningen
tror du är kapabel

att verkligen bemästra kalkylering,

eller förstå organisk kemi,

eller att kunna bidra
till cancerforskning?"

Många av er kanske skulle säga,
"Ja, med ett bra utbildningssystem,

kanske 20, 30 procent."

Men vad händer om denna uppskattning

bara är baserad på egna erfarenheter

där man inte lärt in för att bemästra,

erfarenheter du fått själv
eller av att observera kamrater,

där du pressas i en fast takt
genom lektioner,

och samlar på dig luckor?

Även när du fick 95 procent,

vad var de fem procent som du missade?

Det fortsätter samlas -
du kommer till en avancerad klass,

plötsligt träffar du en vägg och säger,
"Jag skulle nog inte bli cancerforskare,

eller fysiker, eller matematiker."

Jag misstänker att det faktiskt är fallet,

men om du fick arbeta med
att bemästra kunskap

om du verkligen fick
ta makten över din inlärning,

och när du svarar fel,

omfamna det, se misslyckandet
som ett ögonblick av lärande.

Andelen som verkligen
skulle kunna bemästra kalkylering

eller förstå organisk kemi,

är faktiskt mycket närmare 100 procent.

Och det är inte bara
något som är "bra att ha".

Jag tror att det är
en social nödvändighet.

Vi lämnar vad man kan kalla
den industriella eran

och vi kommer in
i en informationsrevolution.

Det är tydligt att en del saker händer.

Under den industriella eran
var samhället en pyramid.

Vid pyramidens bas
behöver man mänsklig arbetskraft.

I mitten av pyramiden
hade man informationsbehandling,

en byråkratiklass,

och i toppen av pyramiden
fanns ägarna av kapital

och entreprenörer

och en kreativ klass.

Men vi vet vad som händer redan,

när vi går in i informationsrevolutionen.

Botten av pyramiden,
automation, kommer att ta över.

Även mellanskiktet,
informationsbearbetning,

det är vad datorer är bra på.

Vårt samhälle står inför en fråga:

All denna nya produktivitet uppstår
på grund av teknik,

men vem deltar i den?

Kommer det bara vara toppen
av pyramiden, och i så fall

vad gör alla andra?

Hur fungerar de?

Eller gör vi något
som är mer ambitiöst?

Ska vi verkligen försöka
att invertera pyramiden,

där man har en stor kreativ klass,

där nästan alla
kan delta som entreprenör,

konstnär eller forskare?

Och jag tror inte att detta är en utopi.

Jag tror verkligen att allt detta
är baserat på idén

att om vi låter folk
utnyttja sin potential

genom att bemästra begrepp,

genom att kunna ta makten
över sitt lärande,

kan de komma dit.

Och när man tänker på det
som världsmedborgare,

är det ganska spännande.

Tänk bara på
den jämställdhet vi kan få,

och i vilken hastighet
civilisationen ens kan framskrida.

Och därför är jag
ganska optimistisk om det.

Jag tror att det kommer vara
en ganska spännande tid att leva.

Tack.

(Applåder)