Vackra nya ord för att beskriva obskyra känslor

John Koenig älskar att hitta ord som beskriver våra outtalade känslor - som "lachesism", hunger efter katastrof, och "sonder", insikten att alla människors liv är lika komplexa och outgrundliga som vårt eget. Här grubblar han på meningen vi tilldelar ord och hur dessa meningar påverkar oss själva.

Idag vill jag prata om ords betydelse,

hur vi definierar dem

och hur de, nästan som hämnd,

definierar oss.

Det engelska språket
är som en fantastisk svamp.

Jag älskar engelska språket.
Jag är glad att jag talar det.

Men det har trots allt en massa luckor.

På grekiska finns det ett ord, "lachesism"

som betyder hunger efter katastrof.

Ni vet, när man ser ett åskväder
borta vid horisonten

och man märker hur man
hejar på stormen.

I mandarin har de ett ord, "yù yī" -

Jag uttalar det nog inte rätt -

som betyder längtan efter
att känna intensivt

så som man gjorde när man var barn.

På polska har de ett ord, "jouska"

som är den typen av
hypotetisk konversation

som man tvångsmässigt
spelar upp i huvudet.

Och slutligen, i tyskan,
givetvis i tyskan,

har de ett ord, "zielschmerz"

som är fruktan för att
få det man vill ha.

(Skratt)

Att äntligen uppfylla en livslång dröm.

Jag är själv tysk,
så jag vet precis hur det känns.

Jag är inte säker på att
jag skulle använda något av dessa ord

i vardagliga livet,

men jag är väldigt glad att de finns.

Men enda anledningen till att de finns
är för att jag hittade på dem.

Jag är författare till "The Dictionary
of Obscure Sorrows,"

som jag har skrivit på
de senaste sju åren.

Och hela uppdraget med det här projektet

är att hitta hål i språket om känslor

och försöka fylla dem

så att vi har ett sätt att prata om
alla små förseelser

och egendomligheter
under människans villkor

som vi alla känner
men kanske inte pratar om

eftersom vi inte har orden
för att göra det.

Ungefär halvvägs genom det här projektet

så definierade jag "sonder",

idéen att vi ser oss själva
som huvudkaraktärer

medan alla andra bara är statister.

Men i verkligheten
är vi alla huvudkaraktärer,

och du själv är statist
i någon annans historia.

Så fort jag publicerade det

fick jag respons från människor som skrev

"Tack för att du ger röst
åt något jag känt hela mitt liv

men som har saknat ett ord."

Så de kände sig mindre ensamma.

Jag tror att det är ordens kraft,

att göra så att vi känner oss
mindre ensamma.

Och inte långt därefter

började jag märka hur sonder

användes - uppriktigt -
i konversationer på internet,

och strax efter det
att jag upptäckte detta

så hörde jag det i en konversation
precis bredvid mig.

Det finns ingen konstigare känsla
än att hitta på ett ord

och sedan se
hur det får sitt eget liv.

Jag har inget ord för det än,
men det är på väg.

(Skratt)

Jag jobbar på det.

Jag började fundera på
vad som gör ord "äkta",

för massa personer frågar mig,

det vanligaste de frågar är,

"Så, är de påhittade ord?
Jag förstår inte riktigt."

Och jag visste inte vad jag skulle säga

för när sonder började ta fart,

vem är jag att säga vilka ord
som är riktiga och inte.

Så jag kände mig lite som Steve Jobs,
som beskrev sin uppenbarelse

när han märkte att de flesta av oss,
i vardagliga livet,

bara försöker undvika
att krocka i väggar alltför mycket

och bara liksom köra på som vanligt.

Men när man inser att

den här världen är byggd av människor
som inte är smartare än du,

då kan man sträcka ut handen
och nudda vid väggarna

eller föra handen rakt igenom dem

och inse att man har kraften
att förändra dem.

Och när människor frågar mig,
"Är de här orden riktiga?"

har jag en massa olika svar
jag har provat.

Några är logiska.
Några är inte det.

Men ett av dem jag har provat är,

"Tja, ett ord är riktigt
om du vill att det ska vara riktigt."

Så som den här stigen är riktig eftersom
människor ville att den skulle vara där.

(Skratt)

Det händer på campus-områden hela tiden.

Det kallas en "önske-stig".

(Skratt)

Men sedan bestämde jag att,
det människor undrar

när de frågar om ett ord är riktigt,
vad de egentligen vill veta,

"Så, hur många hjärnor
ger det här oss tillgång till?"

För jag tror att vi ser språk
mycket på det sättet.

Ett ord är en nyckel

som leder oss till
vissa människors huvuden.

Och om det bara leder till en enda hjärna

så är det inte värt det,

inte värt att känna till.

Två hjärnor, nja,
det beror på vilka det är.

En miljon hjärnor, okej,
nu börjar det likna något.

Så ett riktigt ord ger oss tillgång
till så många hjärnor som möjligt.

Det gör att det är värt att känna till.

Som av en händelse, det riktigaste ordet
av de alla med den här logiken, är detta:

[O.K.]

Där har vi det.

Det riktigaste ordet vi har.

Det närmaste vi har en huvudnyckel.

Det mest allmänt förstådda ordet
världen över, oavsett var du är.

Problemet är att,

ingen verkar riktigt veta
vad de två bokstäverna står för.

(Skratt)

Vilket är lite konstigt, eller hur?

Jag menar, det skulle kanske kunna vara
ett felstavat "all correct"

eller "old kinderhook".

Ingen verkar riktigt veta, men det faktum
att det inte spelar någon roll

säger något om
hur vi tilldelar ord en mening.

Meningen ligger inte i själva orden.

Vi häller lite av oss själva i dem.

Och jag tror att, när vi letar efter
mening i livet,

och efter livets mening,

tror jag att ord
har något att göra med det.

Och jag tror att om du letar
efter meningen med något,

är ett lexikon en bra utgångspunkt.

Det ger en känsla av ordning

i ett väldigt kaotiskt universum.

Vår syn på saker är så begränsad

att vi måste hitta på
mönster och snabbskrifter

och försöka lista ut
ett sätt att tolka dem

för att kunna gå vidare med vår dag.

Vi måste innefattas i ord,
för att kunna definiera oss själva.

Jag tror att många av oss känner sig låsta

av hur vi använder dessa ord.

Vi glömmer att ord är påhittade.

Inte bara mina ord.
Alla ord är påhittade,

men de betyder inte alla någonting.

Vi blir liksom låsta
i våra egna lexikon

som inte nödvändigtvis korrelerar
med människor som inte redan liknar oss,

så jag tycker mig känna hur vi
driver ifrån varandra mer för varje år,

ju seriösare vi tolkar ord.

För kom ihåg, ord är inte riktiga.

De har ingen mening. Det har vi.

Och jag skulle vilja avsluta
med ett stycke

av en av mina favoritfilosofer,

Bill Watterson, som skapade
"Kalle och Hobbe".

Han skriver,

"Att skapa ett liv
som speglar våra värderingar

och tillfredsställer vår själ

är en sällan skådad prestation.

Att själv skapa sitt livs mening

är inte lätt,

men det är ändå tillåtet,

och jag tror att det är värt besväret."

Tack.

(Applåder)