Idag tänker jag berätta om de senaste 30 åren av arkitekturhistoria. Det är en hel del att klämma in på 18 minuter. Det är ett komplext ämne, så vi dyker i på ett komplext ställe: New Jersey. För att för 30 år sen, jag är från Jersey, och jag var sex år, och jag bodde där i mina föräldrars hus i en stad som heter Livingston, och det här var mitt sovrum under barndomen. Runt hörnet från mitt sovrum fanns badrummet som jag delade med min syster. Och mellan mitt sovrum och badrummet fanns en avsats med utsikt över vardagsrummet. Det var där alla brukade vara och titta på TV, så varje gång jag gick från sovrummet till badrummet såg alla mig och varje gång jag tog en dusch och kom ut iklädd handduk såg alla mig. Och jag såg ut så här. Jag kände mig pinsam, jag var osäker, och jag hatade det. Jag hatade den sträckan, och jag hatade den avsatsen, jag hatade det rummet och jag hatade det huset. Och det är arkitektur. (Skratt) Klart. Den känslan, vad jag kände då, det är arkitekturens makt, för arkitektur handlar inte om matematik och det handlar inte om detaljplaner, det handlar om de där kroppsliga och känslomässiga kopplingarna som vi har till de platser som vi befinner oss på. Och det är ingen överraskning och vi känner så, för enligt EPA tillbringar amerikaner xx 90 procent av sin tid inomhus. Det är 90 procent av vår tid då vi är omgivna av arkitektur. Det är enormt mycket. Det betyder att arkitektur formar oss på sätt som vi inte hade förstått. xx Det gör oss lite lättlurade och väldigt förutsägbara. Det betyder att när jag visar er en byggnad som den här, vet jag att ni tänker: Ni tänker på "makt" och "stabilitet" och "demokrati". Och jag vet att ni tänker så för att den är baserad på en byggnad som byggdes för 2 500 år sen av grekerna. Det är ett trick. Det här är en signal som arkitekter använder för att få dig att skapa ett känslomässigt band till de former xx som vi bygger våra byggnader på. Det är en förutsägbar känslomässig koppling, och vi har använt det här tricket väldigt väldigt länge. Vi använde det för [200] år sen för att bygga banker. Vi använde det på 1800-talet för att bygga konstmuséer. Och på 1900-talet i USA använde vi det för att bygga hus. Och titta på de här stabila små soldaterna som vänder sig mot havet och håller elementen borta. Det är väldigt användbart, för det är skrämmande att bygga de här sakerna. Det är dyrt, det tar lång tid, och det är väldigt komplicerat. Och de människor som bygger saker - byggföretag och statliga myndigheter - de är naturligt rädda för innovation, och de vill hellre använda någon form som de vet hur du kommer reagera på. Det är därför vi får sådana här byggnader. Det här är en vacker byggnad. Det här är Livingstones stadsbibliotek som färdigställdes i min hemstad 2004, och som du ser har det en kupol och det har en rund grej, och pelare, rött tegel, och man kan nästan gissa vad Livingston försöker säga med byggnaden: barn, fastighetsvärden och historia. Men det har inte mycket att göra med vad ett bibliotek faktiskt gör idag. Samma år, 2004, på andra sidan landet, byggdes ett annat bibliotek, -- och det ser ut så här. Det ligger i Seattle. Det här biblioteket visar hur vi konsumerar media i den digitala tidsåldern. xx Det handlar om en ny typ av allmän xx för staden, en plats att samlas och läsa och dela med sig. Så hur är det möjligt att det under samma år, i samma land byggs två byggnader som kallas bibliotek men ser så totalt olika ut? Svaret är att arkitektur fungerar enligt pendelns princip. Å ena sidan finns innovation, och arkitekter trycker hela tiden på för att testa nya tekniker, nya typologier, nya lösningar som passar dagens sätt att leva. Och vi trycker på och trycker på tills vi distanserat oss från alla. Vi klär oss i svart, vi blir deprimerade, ni tycker att vi är gulliga, vi är döda inombords för att vi inte har något val. Vi måste gå till den andra sidan och återuppta de där symbolerna som vi vet att ni älskar. Så vi gör det, och ni blir glada, vi känner oss som svikare, så vi börjar experimentera igen, och vi låter pendeln svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka, som vi gjort de senaste 300 åren, och i synnerhet de senaste 30 åren. Okej, för 30 år sen var vi på väg ut ur 70-talet. Arkitekter hade experimenterat med något som kallas brutalism. Det handlar om betong. (Skratt) Ni kan gissa er till det. Små fönster, omänsklig skala. Det är riktiga tunga grejor. När vi kommer in på 80-talet börjar vi ta tillbaka symbolerna. Vi trycker tillbaka pendeln åt andra hållet. Vi tar de former som vi vet att ni älskar och uppdaterar dem. Vi lägger till neon och pasteller och vi använder nya material. Och ni älskar det. Vi kan inte ge er nog av det. Vi tar Chippendale-byråer och förvandlar dem till skyskrapor, och skyskrapor kan vara medeltidsslott gjorda av glas. Formerna blev stora, djärva och färgrika. Dvärgar blev pelare. (Skratt) Svanar växte till byggnaders storlek. Det var galet. Men det är 80-tal, det är OK. (Skratt) Vi håller alla till i köpcentrum och vi flyttar till förorten, och där ute i förorten kan vi skapa våra egna arkitekturella fantasier. Och dessa fantasier kan vara från Medelhavet eller franska eller italienska. (Skratt) Kanske finns det obegränsat många brödpinnar. Det är var postmodernism handlar om. Det är var symboler handlar om. De är enkla, de är billiga, för att istället för att bygga ställen bygger vi minnen av ställen. För jag vet att ni alla vet att det här inte är Toscana. Det är Ohio. (Skratt) Så arkitekterna blir frustrerade och vi börjar xx pendeln tillbaka i den andra riktningen. Under det sena 80-talet och början av 90-talet börjar vi experimentera med något som kallas dekonstruktivism. Vi kastar ut historiska symboler, vi litar på nya, datorstödda designtekniker, och vi skapar nya kompositioner, former som slår sönder former. Det är akademiskt och svårt, det är inte alls populärt, och vi skapar en stor distans till er. I vanliga fall skulle pendeln bara svänga tillbaka åt andra hållet. Men något fantastiskt hände. 1997 öppnade den här byggnaden. Det är Guggenheim Bilbao, av Frank Gehry. Och den här byggnaden ändrar världens relation till arkitektur på ett grundläggande sätt. Paul Goldberger sa att Bilbao var en av de sällsynta ögonblicken då kritiker, akademiker och allmänheten var fullständigt överens om en byggnad. New York Times sa att det var ett mirakel. Turismen i Bilbao ökade med 2 500 procent efter att byggnaden blev klar. Så plötsligt ville alla ha en sådan här byggnad: Los Angeles, Seattle, Chicago, New York, Cleveland, Springfield. (Skratt) Alla vill ha en, och Gehry finns överallt. Han är vår först stjärnarkitekt. Men hur var det möjligt att det här formerna - de är vilda och radikala - hur är det möjligt att de blir så spridda över världen? Och det hände för att media så snabbt skapade hype runt dem att de snabbt lärde oss att de här formerna betyder kultur och turism. xx Vi skapade en känslomässig reaktion på de här formerna. Det gjorde även alla borgmästare i världen. Så varje borgmästare visste att om de hade sådana här former då hade de kultur och turism. Detta fenomen vid början av årtusendet hände också några andra stjärnarkitekter. Det hände Zaha och det hände Libeskind, och vad som hände med de här fåtaliga elitarkitekterna i början av det nya årtusendet skulle kunna börja hända med hela arkitekturområdet, nu när digitala medier börjar öka den hastighet som vi konsumerar information på. Tänk på hur du konsumerar arkitektur. För tusen år sen skulle du ha behövt gå till byn intill för att se en byggnad. Transporter gör det snabbare: Man kan ta en båt eller ett plan, man kan vara turist. Tekniken gör det snabbare: Man kan se det i tidningen, på TV, tills vi alla är fotografer av arkitektur, och byggnaden har tappat sin koppling till platsen. Arkitektur finns överallt nu, och det betyder att kommunikation numera rör sig lika snabbt som arkitekturen. För arkitektur rör sig faktiskt ganska snabbt. Det tar inte lång tid att tänka ut en byggnad. Det tar däremot lång tid att bygga en byggnad, tre till fyra år, och under den tiden hinner en arkitekt designa två eller åtta eller hundra andra byggnader innan de vet om byggnaden som de designade för fyra år sen blev en succé eller inte. Det är därför det aldrig har funnits bra återkoppling inom arkitektur. Det är därför det byggs sådana här byggnader. Brutalism var inte en tvåårig rörelse, det var en 20-årig rörelse. I 20 år producerade vi sådana här byggnader för vi hade ingen aning om hur mycket ni hatade det. Det kommer inte att hända igen, tror jag, för vi står inför en av de största revolutionerna inom arkitektur xx sedan betong uppfanns, eller stål, eller hissen, och det är en mediarevolution. Min teori är att när man lägger till media till den här pendeln, börjar den att svänga snabbare och snabbare, tills den är vid sina ytterlägen ungefär samtidigt, och det suddar i själva verket ut skillnaden mellan innovation och symbol, mellan oss, arkitekterna, och er, allmänheten. Nu kan vi på mycket kort tid skapa känslomässigt laddade symboler från något som är helt nytt. Låt mig visa hur det gick till i ett projekt som mitt företag nyligen avslutade. Vi anlitades för att ersätta en byggnad som hade brunnit ner. Det var mitt i en stad som heter Pines på Fire Island i staten New York. Det är en semesterstad. Vi föreslog en vågad byggnad, som var annorlunda än alla former som samhället var van vid, och vi var rädda och vår kund var rädd och folk i samhället var rädda, så vi skapade en serie av fotorealistiska bilder som vi lade på Facebook och på Instagram, och vi lät folk börja göra vad de gör: dela dem, kommentera, gilla, hata. Men det betydde att byggnaderna, redan två år innan de var byggda, var en del av samhället,