(Andas in, andas ut)
Så jag har inte alltid levt på min musik.
Under ungefär fem år efter min examen
från en framstående högskola,
så var detta mitt jobb.
Jag var egenföretagare, en levande staty som heter Åttafotsbruden,
och jag älskar att berätta för folk att det här var mitt jobb,
för att alla vill hela tiden veta,
vilka är dessa knäppisar i verkligheten?
Hej.
En dag målade jag mig vit, ställde mig på en låda,
lade en hatt eller burk vid mina fötter,
och när någon kom förbi och lade i pengar,
så gav jag dem en blomma och intensiv ögonkontakt.
Och om de inte tog blomman,
så lade jag till en gest av vemod och längtan
när de gick sin väg.
(Skratt)
Jag hade de mest djupsinniga möten med människor,
speciellt ensamma människor som såg ut
somom om de inte hade pratat med någon på veckor
och vi fick det här vackra ögonblicket
av förlängd ögonkontakt på gatan
och vi blev liksom kära litegrand.
Och mina ögon sade "Tack. Jag ser dig."
Och deras ögon sade,
"Ingen ser mig någonsin. Tack."
Och ibland blev jag trakasserad.
Folk ropade till mig från passerande bilar.
"Skaffa ett jobb!"
Och jag tänkte, liksom, "Det här är mitt jobb."
Men det gjorde ont, för jag oroade mig
för att jag höll på med något som inte var som ett jobb
utan orättvist och skamligt.
Jag förstod inte vilken perfekt utbildning jag fick
för musikbranchen, på den här lådan.
Och ni ekonomer där ute,
är kanske intresserade av att veta att jag faktiskt hade en ganska förutsägbar inkomst,
vilket var förvånande för mig
eftersom jag inte hade några återkommande kunder,
men ungefär 60 dollar på tisdagar, 90 dollar på fredagar.
Det var konsekvent.
Under tiden så turnerade jag lokalt
och spelade på nattklubbar med mitt band, Dresden Dolls.
Det var jag på piano, ett geni på trummor.
Jag skrev låtarna och till slut
började vi tjäna tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna sluta vara staty,
och när vi började turnera,
ville jag inte förlora den här känslan
av direktkontakt med människor, för jag älskade den.
Så efter varje föreställning så skrev vi autografer
och kramade fans och hängde med och pratade med folk,
och vi gjorde det till en konstform att be människor om hjälp
och vara med oss och jag hittade lokala musiker
och artister och de framträdde utanför våra föreställningar,
och de lät hatten gå runt
och sen kom de in och kom upp på scen med oss,
så vi hade ett roterande smörgåsbord av galna, slumpmässiga cirkusgäster.
Och sen kom Twitter,
och gjorde alltsammans ännu mer magiskt, för att jag kunde be
ögonblickligen om vad som helst var som helst.
Så om jag behövde ett piano att öva på,
så kunde jag vara hemma hos ett fan en timme senare. Detta är från London.
Folk tog med sig hemlagad mat till oss
överallt i världen och gav oss mat och åt med oss. Detta är från Seattle.
Fans som jobbade på muséer och i affärer
och alla möjliga allmänna utrymmen vinkade
om jag i sista minuten bestämde mig för att göra ett spontant gratisframträdande.
Det här är ett bibliotek i Auckland.
I lördags så tvittrade jag och bad om den här drickabacken och hatten,
för jag ville inte släpa med dem hela vägen från östkusten
och jag fick dem tack vare den här snubben Chris
från Newport Beach, som säger hej.
En gång tvittrade jag, var i Lembourne kan jag köpa en netiflaska?
Och en sjuksyster från ett sjukhus körde
omgående en till kaféet där jag var
och jag köpte henne en smoothie
och vi satt där och pratade om vård och död.
Och jag älskar den här typen av närhet,
vilket är tur eftersom jag gör mycket coachsurfing.
På herrgårdar där alla i gruppen får egna rum
men där det inte finns wifi och i små lägenheter
med alla sovandes på golvet i samma rum och utan toalett
men med wifi, vilket klart är det bättre alternativet.
(Skratt)
Min grupp stannade en gång vår skåpbil
i ett riktigt fattigt bostadsområde i Miami
och upptäckte att nattens coachsurfingvärd
var en artonårig tjej som fortfarande bodde hemma
och hennes familj var papperslösa invandrare från Honduras.
Och den natten sov hela hennes familj
på sofforna och hon sov tillsammans med sin mamma
så att vi kunde sova i deras sängar.
Och jag låg där och tänkte att,
dessa människor har så lite.
Är detta rättvist?
Och på morgonen lärde hennes mamma oss
att försöka göra tortillas och ville ge mig en bibel
och hon tog mig åt sidan och sa till mig på dålig engelska
"Din musik har hjälpt min dotter så mycket.
Tack så mycket för att ni sov över här. Vi är så tacksamma."
Och då tänkte jag, detta är rättvist.
Detta är det här.
Några månader senare var jag i Manhattan
och jag tvittrade och bad om någonstans att sova och vid midnatt
ringer jag en dörrklocka någonstans på Lower East Side
och då kommer jag på att jag aldrig tidigare gjort det här ensam.
Jag har alltid haft bandet eller gruppen med mig.
Är det här sånt som dumma människor gör? (Skratt)
Är det så här dumma människor dör?
Och innan jag kan ändra mig så slås dörren upp.
Hon är konstnär. Han är ekonomibloggare för Reuters
och de häller upp ett glas rött vin åt mig
och erbjuder mig ett bad
och jag har tillbringat tusentals nätter på det här sättet.
Så jag couchsurfar mycket. Jag crowdsurfar också.
Jag menar att couchsurfing och crowdsurfing
är ungefär samma sak.
Man faller in i publiken
och man litar på varandra.
En gång frågade jag ett av mina förband
om de ville gå ut i publiken med hatten
för att få lite extra pengar, någonting som jag själv gjorde mycket.
Och som vanligt var de glada
men det var en kille i bandet
som sa till mig att han inte kunde förmå sig själv att göra det.
Det kändes för mycket som tiggeri att stå där med hatten.
Och jag kände igen hans rädslor "Är detta rättvist?" och "Skaffa jobb."
Och under tiden blir mitt band allt större och större.
Vi skriver skivkontrakt med ett stort bolag.
Och vår musik är en korsning av punk och kabaré.
Så inte något för alla.
Tja, kanske något för dig.
Vi skriver kontrakt och det blir en massa hype inför vår nya skiva.
Och den kommer ut och säljer ungefär 25 000 exemplar under de första veckorna
och skivbolaget tycker att det är ett misslyckande.
Och jag frågar, "25 000, är inte det mycket?"
De svarar "Nej, försäljningen går ner. Det är ett misslyckande."
Och så går de.
Samtidigt så skriver jag autografer och kramas efter ett framträdande
och en kille kommer fram till mig
och ger mig en tiodollarssedel
och han säger,
"Jag är ledsen, jag brände din CD från en kompis."
(Skratt)
"Men jag läste din blogg, jag vet att du hatar ditt skivbolag.
Jag ville bara att du skulle ha de här pengarna."
Och det här börjar hända hela tiden.
Jag blir hatten efter mina egna framträdanden,
men jag måste fysiskt stå där och ta emot hjälpen från folk
och i motsats till killen i förbandet,
så har jag faktiskt en massa träning i att stå där.
Tack.
Det här är ögonblicket då jag bestämmer
att jag ska ge bort min musik gratis
på nätet när det är möjligt,
så det är Metallica här borta, Napster, dåligt:
Amanda Palmer på den här sidan och jag uppmuntrar
att man torrentar, laddar ner, delar men jag ska be om hjälp,
för att jag har sett det fungera på gatan.
Så jag slog mig lös från skivbolaget och för mitt nästa projekt
med mitt nya band, the Grand Theft Orchestra,
vände jag mig till crowdfunding
och jag föll in i alla de tusentals kontakter jag skapat
och jag bad min publik att fånga mig.
Målet var 100 000 dollar.
Mina fans stödde mig med nästan 1,2 miljoner,
vilket var det största musikcrowdfundingprojektet någonsin.
(Applåder)
Och ni kan se hur mycket folk det är.
Det är ungefär 25 000 människor.
Och media frågade, "Amanda,
musikbranschen misslyckas och du uppmuntrar till piratkopiering.
Hur tvingade du alla dessa människor att betala för musik?"
Och sanningen är att jag inte tvingade dem. Jag bad dem.
Och genom att helt enkelt be folk,
så blev vi sammankopplade
och när man har kontakt så vill folk hjälpa.
Det är lite motsägelsefullt för en del artister.
De behöver inte be om någonting.
Men det är inte lätt. Det är inte lätt att be om saker.
Och många artister har problem med det.
Att be gör dig utsatt.
Och jag fick mycket kritik på nätet
efter att min Kickstarter blev så stor
eftersom jag fortsatte mina galna crowdsourcingaktiviteter,
speciellt för att jag bad musiker
som också är fans om de ville vara med på scen
under ett par låtar i utbyte mot kärlek och biljetter
och öl och det här är en sammanklippt bild
av mig som lades upp på nätet.
Och det här gjorde ont på ett välbekant sätt.
Och folk som säger, "Du får inte längre
be om hjälp på det sättet,"
påminde mig verkligen om folk i sina bilar som ropade "Skaffa ett jobb."
För att de var inte med oss på trottoaren
och de kunde inte se utbytet
som hände mellan mig och min publik,
ett utbyte som var rättvist i våra ögon men främmande för dem.
Så det här är för ömtåligt för att visa på jobbet.
Det här är min fest i Berlin för de som stött mig på Kickstarter.
När kvällen drog mot sitt slut så tog jag av mig kläderna och lät folk måla mig.
Lita på mig, om du vill känna
den innerliga känslan av att lita på främlingar,
så rekommenderar jag detta,
speciellt om de främlingarna är fulla tyskar.
Det här var samhörighet med fansen på ninjamästarnivå,
för att vad jag egentligen sa här var,
jag litar på er så här mycket.
Borde jag? Visa mig.
Under största delen av den mänskliga historien,
så har musiker, artister varit medlemmar i samhället,
sambandsskapare och öppnare, inte onåeliga stjärnor.
Kändisskap handlar om att många älskar dig på håll,
men Internet och det innehåll
som vi fritt kan dela på det
flyttar oss tillbaka.
Det handlar om ett fåtal som älskar dig nära
och att de människorna är nog.
Så många blir förvirrade av idén
att det inte finns något fast pris.
De ser det som oförutsägbar risk, men allt det jag gjort
Kickstarterkampanjen, gatan, dörrklockan,
jag ser dem inte som risker.
Jag ser dem som tillit.
Onlineverktygen för att göra det utbytet
lika lätt och instinktivt som på gatan
blir bättre.
Men även perfekta verktyg kommer inte hjälpa oss
om vi inte kan möta varandra
och ge och ta utan rädsla,
men, ännu viktigare,
be utan skam.
Min musikkarriär har jag tillbringat
med att försöka möta människor på nätet
på samma sätt som jag kunde på lådan,
så jag bloggar och tvittrar inte bara om datum för mina framträdanden
och min nya video utan om vårt arbete och vår konst
och våra rädslor och bakfyllor, våra misstag
och vi ser varandra.
Och jag tror att när vi verkligen ser varandra,
så vill vi hjälpa varandra.
Jag tror att folk har oroat sig för fel fråga
"Hur tvingar vi folk att betala för musik?"
Vad skulle hända om vi börjar fråga,
"Hur låter vi folk betala för musik?"
Tack så mycket.
(Applåder)