Jag är en kapitalist.
Efter en 30-årig kapitalistkarriär
omfattande 30-tals företag
med tiotals miljarder dollar
i omsättning och marknadsvärde
tillhör jag inte bara den rikaste
procenten, utan topp 0.01% av löntagarna.
Idag har jag kommit
för att avslöja framgångsreceptet
då förmögna kapitalister likt mig själv
aldrig har varit rikare.
Frågan är alltså hur vi bär oss åt.
Hur lyckas vi lägga vantarna på
en allt större andel av
den ekonomiska kakan varje år?
Är rika människor smartare idag
än för 30 år sedan?
Arbetar vi flitigare än någonsin?
Är vi ståtligare och snyggare?
Dessvärre är svaret nej.
Allt handlar bara om en sak:
ekonomi.
Här kommer den nakna sanningen:
Det fanns en tid då ekonomin
verkade i det allmännas tjänst.
Men i dagens nyliberala era,
gynnar den bara storföretag
och miljardärer.
Det är lite problematiskt.
Vi kunde ha valt att föra
en ekonomisk politik
med höjd förmögenhetsskatt,
reglering av mäktiga storföretag
eller ökade arbetsinkomster.
Vi har gjort det förut.
Men nyliberala ekonomer varnade för
att regleringarna vore
ett fruktansvärt misstag
då skattehöjningar alltid hindrar
ekonomisk tillväxt,
all statlig inblandning
är ineffektiv
och löneökningar minskar jobbtillfällen.
I efterdyningarna av detta tankesätt
har den rikaste procenten, enbart i USA,
de senaste 30 åren
blivit 21 biljoner rikare,
medan 50 procent av bottenskiktet
blivit 900 miljarder fattigare;
ett mönster av ökad ojämlikhet
som upprepats runtom i världen.
Medan medelklassfamiljer kämpar
för att klara sig
på löner som inte höjts på 40 år
fortsätter nyliberala ekonomer att
påpeka att den enda rimliga åtgärden
för upplösta samhällen till följd
av åtstramningar och globalisering
är ännu större åtstramningar
och ökad globalisering.
Hur kan ett samhälle agera?
För mig synes det självklart:
vi behöver en ny ekonomi.
Ekonomin har beskrivits som
en dyster vetenskap
av goda skäl. Trots att det undervisas
i ämnet idag
är det ingen vetenskap alls,
den imponerande matematiken till trots.
I själva verket drar allt fler akademiker
och yrkesverksamma
slutsatsen att nyliberal ekonomi varit
ett allvarligt misstag
och att dagens tilltagande kriser med
ökad ojämlikhet
och politisk oro
direkt följer ur årtionden av
usla ekonomiska teorier.
Nu vet vi att ekonomin som gjort mig
förmögen inte bara är fel,
utan bakåtsträvande
då det visat sig
att det inte är kapitalet som
skapar ekonomisk tillväxt,
utan människor;
och det är inte egennyttan som
främjar allmänhetens bästa,
utan ömsesidighet;
det är inte heller konkurrensen som
skapar vårt välstånd;
utan samarbete.
Det vi nu kan förstå är att en ekonomi
som varken är rättvis eller inkluderande
aldrig kan upprätthålla de högre graderna
av social samverkan
ett samhälle idag behöver
för att kunna frodas.
Vad är det som har gått snett?
Det har blivit smärtsamt tydligt att
premisserna som underbygger
den nyliberala ekonomiteorin
är objektivt falska.
Därför vill jag först gå igenom några
av dessa med er idag
för att sedan förklara varur
välståndet enligt vetenskapen härrör.
Den första nyliberala premissen går ut på
att marknaden är ett effektivt
utjämningssystem,
vilket innebär att om något i ekonomin,
till exempel lönerna, stiger
måste något annat i ekonomin, till
exempel jobben, sjunka.
När vi exempelvis i Seattle, där jag bor,
under 2014 införde landets första
minimilön på 15 dollar
drabbades nyliberalerna av panik
över sin högaktade jämvikt –
de varnade för att en prisökning
av arbetskraften skulle
minska företagens köpkraft av den,
att tusentals låglönearbetare skulle
bli arbetslösa
och restauranger stänga igen.
Så blev dock
inte fallet.
Arbetslösheten föll drastiskt och
restaurangbranschen blomstrade i Seattle.
Hur kommer det sig?
Det finns nämligen ingen jämvikt.
Löneökningar minskar inte
arbetstillfällen, utan skapar dem
då till exempel
restaurangägare som måste betala
rimliga löner för sina anställda
medför att även de får råd att äta
på restauranger,
vilket tydligen inte gör att branschen
krymper, utan växer.
(Applåder)
Tack.
Den andra premissen är att
priset alltid motsvarar värdet;
om du tjänar 50 tusen dollar per år
och jag tjänar 50 miljoner dollar per år
beror det på att jag skapar tusen gånger
större värde än dig.
Det är knappast en nyhet att
antagandet är högst bekvämt
för en vd som plockar ut 50 miljoner
dollar om året i lön
och betalar ut fattiglöner till
sina anställda.
I egenskap av någon som
drivit dussintals företag är
detta struntprat.
Människor får inte den lön de förtjänar.
Deras löner fastställs utefter
förhandlingsramarna
och lönernas minskade andel av BNP
beror inte på att arbetarna blivit
mindre produktiva,
utan att arbetsgivarna fått större makt.
Och –
(Applåder)
Genom att låtsas som om den enorma
maktdiskrepansen mellan kapital och
arbetskraft är obefintlig
har den nyliberala ekonomiteorin
huvudsakligen kommit att bli
en beskyddarverksamhet för rika.
Den tredje, och i särklass
farligaste, premissen
är en beteendemodell
som framställer människor som
så kallade "homo economicus".
I grund och botten går den ut på
att vi alla är fullkomligen egoistiska,
rationella och strängt självmaximerande.
Ni kan fråga er
huruvida ni rimligen, varje gång
livet igenom
då ni ställt upp för någon
bara hade maximerat er egennytta.
Är det troligt att en soldat som kastar
sig över en granat för att skydda sina
medsoldater enbart gynnar sitt
snäva egenintresse?
Om du anser det vara absurt
och moraliskt kontraintuitivt
så stämmer det.
Premissen är enligt den
senaste forskningen felaktig.
Det är snarare beteendemodellen
som ligger till grund för den kallsinnigt
grymma nyliberala ekonomin
som är moraliskt
såväl som vetenskapligt förkastlig.
För om vi med hull och hår sväljer
att människor i grunden är egoistiska
och tar en titt på
det uppenbara välståndet i världen
blir den logiska följden att
det per definition måste stämma
att själviska handlingar från
miljardtals människor
på något magiskt vis omsätts i
välstånd och allmännytta.
Om människor enbart maximerar
sin egennytta
är således egoismen nyckeln till
vårt gemensamma välstånd.
Enligt denna ekonomilogik
är girighet gott,
ökad ojämlikhet effektivt,
och företagens enda syfte
att berika sina aktieägare
eftersom allt annat skulle minska
ekonomisk tillväxt
och överlag skada ekonomin.
Denna själviskhetens absoluta sanning
utgör den nyliberala ekonomins
ideologiska hörnsten;
en tankegång som gett upphov till
den ekonomiska politik
som låtit mig och mina rika respektive
hamna i 1 procent-toppen
och praktiskt taget roffa åt oss alla
tillväxtvinster de senaste 40 åren.
Men –
om vi istället
godtar den senaste empiriska forskningen,
en riktig forskning, som på korrekt vis
beskriver människor
som högst samarbetsvilliga,
ömsesidiga
och instinktivt moraliska varelser
blir den logiska följden
att det är samverkan
och inte själviskhet
som leder till välstånd.
Det är inte heller vårt egenintresse,
utan snarare vår ömsesidiga natur
som utgör mänsklighetens ekonomiska
stormakt.
Essensen i den nya ekonomin
är berättelsen om oss själva
som låter oss nå vår fulla potential
och till skillnad från den gamla ekonomin
har denna en etisk berättelse
som även har förtjänsten att vara sann.
Jag framhåller att denna nya ekonomi
inte har tänkts ut eller uppfunnits
av mig personligen.
Dess teorier och modeller utvecklas
och finjusteras
vid universitet runtom i världen
som bygger vidare på den främsta
och senaste forskningen inom ekonomi,
komplexitetsteori, evolutionsteori,
psykologi, antropologi och
andra ämnesområden.
Fastän denna nya ekonomi ännu
inte utkommit i någon lärobok
och saknar ett gemensamt
överenskommet namn,
redogör den i stora drag
för att välståndet beror på följande:
Marknadskapitalismen utgörs av ett
evolutionärt system
där välståndet uppstår
via positiv växelverkan
mellan ökade andelar innovation
samt konsumentefterfrågan.
Genom innovationsprocessen löser
vi mänskliga problem
och genom konsumentefterfrågan
väljer marknaden ut
nyttiga innovationer.
Ju fler problem vi löser
desto större välstånd får vi.
Men i takt med att vårt välstånd ökar
växer sig våra problem
och lösningar allt mer komplexa.
Denna tekniska inveckling
behöver i allt större utsträckning
social och ekonomisk samverkan
för att kunna tillverka fler
specialanpassade produkter
som utmärker en modern ekonomi.
Givetvis har den gamla ekonomin rätt i
att konkurrens spelar en nyckelroll
i hur marknader fungerar,
men tar miste på
att konkurrensen till stor del sker bland
grupper med hög samverkansnivå:
mellan företag, affärsnätverk,
och länder.
Alla som någonsin drivit ett
framgångsrikt företag vet att
det nästan alltid är bättre
att skapa samarbetsteam där
allas styrkor tas tillvara än att
enbart ha med egoistiska skitstövlar.
Hur kan vi lämna nyliberalismen bakom oss
och bygga ett mer hållbart, framgångsrikt
och jämlikt samhälle?
I den nya ekonomin föreslås fem tumregler.
Den första går ut på att framgångsrika
ekonomier är trädgårdar – inte djungler.
Det innebär att marknader,
likt trädgårdar, behöver tyglas;
marknaden är tidernas främsta
socialteknologiska uppfinning
för mänsklig problemlösning,
men utan tillsyn av sociala normer
och demokratisk styrning
kommer marknaderna ofrånkomligen
skapa fler problem än vad de kan lösa:
klimatförändringar
och den stora finanskrisen 2008
är ett par enkla exempel.
Den andra tumregeln är
att inkludering skapar ekonomisk tillväxt.
Den nyliberala synen
om inklusionen som en lyx
enbart förunnad vid tillväxt
är skev och bakåtsträvande.
Ekonomin utgörs av folket.
Inklusionen av mer människor på fler sätt
genererar ekonomisk tillväxt
i marknadsekonomier.
Den tredje regeln
är att bolagets mål inte ska gå ut på
att enbart gynna sina aktieägare.
Samtidsekonomins största bluff går ut på
den nyliberala tanken
att det enda bolagssyftet
och chefernas enda ansvarsområde
handlar om att berika sig själva
och delägarna.
Den nya ekonomin kan och bör kräva
att ett bolags mål
ska utgå från att öka välfärden
för samtliga aktörer:
kunder, personal,
samhälle såväl som delägare.
Fjärde regeln:
Girighet är inte gott.
Snikenhet gör dig inte till kapitalist
– utan en sociopat.
(Skratt)
(Applåder)
I en ekonomi som, i samma utsträckning
som vår, bygger på samarbete
blir sociopatin lika förödande för
affärerna som för samhället.
För det femte och sista:
Till skillnad från naturlagarna
är ekonomins lagar valfria.
Teorin om den nyliberala ekonomin
har sålts in till er som en
orubblig naturlag,
medan nyliberalismens normer och
uppdiktade berättelser i själva verket
grundas på pseudovetenskap.
Om vi verkligen strävar efter
en mer jämlik,
framgångsrik och hållbar ekonomi –
om vi önskar oss välfungerande demokratier
och civilsamhällen
måste vi få en ny ekonomi.
Om vi vill ha en ny ekonomi
är den goda nyheten att
vi bara behöver välja den.
Tack.
(Applåder)
Moderator: Du får nog den här frågan
ofta, Nick.
Om du inte är nöjd
med det ekonomiska systemet
– varför inte skänka bort alla dina pengar
och sälla dig till de 99 procenten?
Nick Hanauer: Ja, nej. Jo.
Det händer ganska ofta.
"Om du bryr dig så mycket om skatter
och löner - så varför inte betala mer?"
Det skulle jag kunna.
Problemet är att
det inte gör någon större skillnad
och jag har upptäckt en metod
som funkar långt mycket bättre –
Moderator: Okej.
NH: Den går ut på att investera
mina pengar i att skapa berättelser
och lagstiftning som förmår resten av de
rika att betala skatter och höja löner.
(Applåder)
Till exempel har
minimilönen på 15 dollar
som vi verkat för
nu berört 30 miljoner löntagare.
Det funkar alltså bättre.
Moderator: Det låter bra.
Skulle du ändra dig kan vi
alltid hitta en bidragstagare.
NH: Okej, tack.
Moderator: Tusen tack.