Jag lovar att jag inte kommer sjunga. Jag skonar er från det åtminstone. Jag är historiker med en bakgrund i filosofi och mitt huvudsakliga forskningsämne är Sydostasiens historia med fokus på 1800-talets koloniserade Sydostasien. Under de senaste åren, har jag spårat historien bakom vissa idéer som formar vår uppfattning, det sätt som vi, i Sydostasien, betraktar oss själva och förstår oss själva. Det finns en sak som jag inte kan förklara som historiker, och detta har förbryllat mig under en lång tid, och det är hur och varför vissa idéer, vissa uppfattningar aldrig verkar försvinna. Och jag vet inte varför. Och i synnerhet, är jag intresserad av att förstå varför vissa - inte alla, såklart - men vissa personer i postkoloniala Asien ännu håller fast i en något romantiserad bild av det koloniala förflutna, ser det genom en slags rosenfärgad lins, som en tid som var gynnsam eller trevlig eller trivsam, trots att historiker nu känner till verkligheten av våldet och förtrycket och den mörkare sidan av den koloniala upplevelsen. Låt oss föreställa oss att jag bygger en tidsmaskin till mig själv. (Gör pipande ljud) Jag bygger en tidsmaskin och skickar mig själv till 1860-talet, hundra år innan jag föddes. Oj, nu avslöjade jag min ålder. Okej, jag åker tillbaka hundra år innan jag föddes. Om jag skulle befinna mig i det koloniala Sydostasien på 1800-talet, skulle jag inte vara en professor. Historiker vet detta. Men trots detta finns det fortfarande folk på vissa håll som vill hålla fast i denna idé att det förflutna inte var så dunkelt, att det fanns en romantisk sida. Det är här jag, som historiker, stöter på historiens begränsningar, för att jag kan spåra idéer. Jag kan hitta ursprunget till vissa klichéer, vissa stereotyper. Jag kan berätta vem som uppfann dem, var och när och i vilken bok. Men det finns en sak jag inte kan: Jag kan inte gå in i det interna, subjektiva, mentala universumet hos någon och få dem att ändra uppfattning. Jag tror att detta är varför jag, under de senaste åren, allt mer dragits till ämnen som psykologi och kognitiv beteendeterapi; för inom dessa områden så undersöks fortlevandet av idéer. Varför har vissa personer vissa fördomar? Varför finns det viss partiskhet, vissa fobier? Vi lever tyvärr, sorgligt nog, i en värld där kvinnofientlighet fortfarande består, där rasism fortfarande finns, alla typer av fobier. Islamofobi, till exempel, är numera ett begrepp. Varför lever dessa idéer kvar? Många forskare är eniga om att det delvis beror på att, när vi ser på världen, så faller vi ständigt tillbaka på en begränsad uppsättning, en liten uppsättning grundläggande föreställningar som inte ifrågasätts. Titta på hur vi, speciellt i Sydostasien, presenterar oss inför oss själva och inför resten av världen. Lägg märke till hur ofta, när vi pratar om oss själva, mitt perspektiv, min identitet, vår identitet, faller vi ständigt tillbaka på samma uppsättning av idéer, vilka alla har sin egen historia. Ett väldigt enkelt exempel: Vi lever i Sydostasien, vilket är populärt hos turister från hela världen. Och jag tycker inte att det är dåligt, förresten. Jag tycker det är bra att turister kommer till Sydostasien, eftersom att det är viktigt för att vidga sina vyer och möta nya kulturer, och så vidare. Men titta på hur vi presenterar oss själva genom turistkampanjer, i turistreklamerna vi producerar. Där finner man den obligatoriska kokospalmen, bananträdet, orangutangen. (Skratt) Och orangutangen får inte ens betalt. (Skratt) Se hur vi presenterar oss själva. Se hur vi presenterar naturen. Se hur vi presenterar landet. Se hur vi presenterar lantbrukslivet. Se på våra komediserier. Se på våra dramer. Se på våra filmer. Det är mycket vanligt, speciellt i Sydostasien, när man tittar på dessa komediserier, ifall det är någon som kommer från landet, att de är fula, de är roliga, de är knäppa, de är okunniga. Det är som att landet inte kan erbjuda något av värde. Vår syn på naturen, trots allt vårt prat, trots allt vårt prat om asiatisk filosofi, asiatiska värderingar, trots allt vårt prat om hur vi har ett organiskt förhållande till naturen, hur behandlar vi egentligen naturen i Sydostasien idag? Vi betraktar naturen som något som ska besegras och utnyttjas. Och det är verkligheten. Sättet vi lever på i vår del av världen, i postkoloniala Sydostasien, bär, för mig, på så många sätt med sig spår av idéer, metaforer, klichéer, stereotyper, som har en historia. Denna föreställning av landet som ett ställe att utnyttja, föreställningen att folk på landet är okunniga - det är föreställningar som historiker som jag själv kan spåra bakåt, hur dessa stereotyper skapades. De skapades vid en tidpunkt när Sydostasien styrdes enligt logiken hos kolonial kapitalism. Och på så många sätt har vi tagit dessa idéer med oss. De är en del av oss nu. Men vi är inte kritiska när vi rannsakar oss själva och frågar oss själva varför jag har denna syn på världen? Varför har jag denna syn på naturen? Varför har jag denna syn på landsbygden? Varför betraktar jag Asien som exotiskt? Och vi, speciellt vi sydostasiater, älskar att exotifiera oss själva. Vi har gjort om den sydostasiatiska identiteten till en sorts rollspel där man faktiskt kan gå till matbutiken, gå till shoppingcentret och köpa gör-det-själv-kit med exotiska sydostasiatiska dräkter. Och vi ståtar med denna identitet, utan att fråga oss själva hur och när denna bild av oss själva uppstod. De har alla en historia. Det är därför jag, mer och mer, som historiker, märker att när jag stöter på historiens gränser, kan jag inte längre jobba ensam. Jag kan inte jobba ensam längre, för att det finns ingen poäng med att göra mitt arkivarbete, det finns ingen poäng med att leta efter dessa idéers rötter, spåra dessa idéers uppkomst och sedan skriva detta i någon tidskrift för att bli läst av kanske tre andra historiker. Det finns ingen poäng. Jag tror att detta är viktigt eftersom vår region, Sydostasien, troligen under de kommande åren kommer genomgå enorma förändringar, utan motstycke i vår historia, på grund av globaliseringen, världspolitiken, geopolitiska motsättningar, teknikens påverkan, den fjärde industriella revolutionen. Vår värld, så som vi känner den, kommer att förändras. För att vi ska kunna anpassa oss till detta, för att vara redo för förändringen, måste vi tänka utanför ramarna, och vi kan inte falla tillbaka om och om igen på samma uppsättning klichéer och trötta gamla stereotyper. Vi behöver tänka genom detta, och det är därför historiker inte längre kan göra jobbet själva. Jag behöver samarbeta med personer inom psykologi, personer inom beteendeterapi. Jag behöver jobba med sociologer, antropologer, nationalekonomer. Jag behöver framför allt jobba med personer inom konsten, och inom media, eftersom att det är där, i dessa forum, utanför universitets gränser, som dessa debatter behöver äga rum. Och de behöver äga rum nu, för att vi behöver förstå att så som saker fungerar idag är inte fastställt av någon slags bestämt, historiskt järnvägsspår, utan snarare finns det många andra historier, många andra idéer som glömts bort, marginaliserats, utplånats på vägen. Historiker som jag, vårt jobb är att avslöja detta, upptäcka detta, men vi behöver ägna oss åt detta, befatta oss med samhället som helhet. Vi återgår till exemplet med tidsmaskinen jag pratade om tidigare. Vi säger att det är en koloniserad person på 1800-talet, som undrar, "Kommer imperiet någonsin ta slut? Finns det ett slut på allt detta? Kommer vi någonsin bli fria?" Så denna person uppfinner en tidsmaskin - (Gör pipande ljud) reser till framtiden och kommer hit till dagens postkoloniala Sydostasien. Personen ser sig omkring, och kommer att se att ja, faktiskt, imperiets flaggor är borta, imperiets kanonbåtar är borta, den koloniala armén är borta. Det finns nya flaggor, nya nationalstater. Det finns självständighet trots allt. Men stämmer det? Personen ser sedan annonser riktade till turister och ser återigen bananträdet, kokospalmen och orangutangen. Personen tittar på TV och ser hur bilder av ett exotiskt Sydostasien framställs igen och igen av sydostasiater. Personen kanske då drar slutsatsen att, visst, trots det faktum att kolonialismen är över, så lever vi fortfarande, på så många sätt i 1800-talets långa skugga. Detta har blivit mitt personliga uppdrag. Det är orsaken till att jag tycker att historia är så viktigt och orsaken till att jag tycker att det är viktigt att historien går bortom historien, för att vi behöver väcka liv i debatten om vem och vad vi är, var och en av oss. Vi pratar om att "nej, jag har min åsikt, du har din åsikt." Visst, det är delvis sant. Våra åsikter är aldrig våra helt egna individuella åsikter. Vi är alla sociala varelser. Vi är historiska varelser. Du, jag, var och en av oss, vi bär historien inom oss. Den finns i språket vi använder. Den finns i skönlitteraturen vi skriver. Den finns i filmerna vi ser. Den finns i bilderna vi föreställer oss när vi tänker på vem och vad vi är. Vi är historiska varelser. Vi bär historien med oss, och historien bär med sig oss. Men samtidigt som vi formas av historien, så tror jag personligen att vi inte behöver vara fångade av historien, och vi behöver inte falla offer för historien. Tack. (Applåder)