När jag fyllde 19 år
började jag min karriär

som den första kvinnliga
fotojournalisten

på Gazaremsan i Palestina.

Mitt arbete som kvinnlig fotograf

ansågs som en allvarlig förolämpning

mot lokala traditioner.

Jag och min familj

blev permanent stämplade.

Min närvaro på den
mansdominerade arenan

var ovälkommen på alla möjliga sätt.

Det var helt klart att en kvinna

inte får göra en mans jobb.

Fotoagenturer i Gaza
vägrade utbilda mig

på grund av mitt kön.

"Nej"-skylten var stor och tydlig.

Tre av mina kollegor

gick så långt som till att köra mig
till ett område där luftangrepp pågick,

där ljudet av explosioner

var det enda jag kunde höra.

Dammet hängde i luften

och marken skakade under fötterna på mig.

Jag insåg att vi inte var där
för att dokumentera händelsen

när de andra satte sig i
den bepansrade jeepen

och under skratt och
glatt vinkande körde iväg,

och lämnade mig kvar i krigsområdet.

En kort stund kände jag mig vettskrämd,

förödmjukad, och tyckte synd om mig själv.

Det mina kollegor gjorde var inte

det enda dödshot jag fått,

men det var det farligaste.

Kvinnors liv i Gaza uppfattas

som passiva.

Fram till alldeles nyligen
fick många kvinnor

inte arbeta eller utbilda sig.

När man slåss på dubbla fronter,

mot sociala restriktioner för kvinnor

och i Israel-Palestina-konflikten,

så marginaliseras kvinnors historier
- både de mörka och ljusa -

Männen ansåg kvinnors historier

som oviktiga.

Jag började lägga större vikt vid

kvinnor liv i Gaza.

Tack vare mitt kön hade jag tillgång

till världar dit mina kollegor
inte fick komma.

Ofta fick jag slita hund,

men det blev även många skratt

och jag åstadkom mycket.

Framför en polisstation i Gaza City

under det första kriget i Gaza,

lyckades en israelisk lufträd
både förstöra polisstationen

och bryta min näsa.

Ett tag var allt jag såg vitt
- bländande vitt -

som lamporna här.

Jag tänkte att jag antingen blivit blind

eller kommit till himlen.

När jag till sist lyckades öppna ögonen,

hade jag fångat detta ögonblick.

Mohammed Khader, en palestinier

som jobbat 20 år i Israel,

hade som sin pensionsförsäkring

bestämt sig för att bygga
ett fyravåningshus,

bara för att få se det
jämnas med marken

i det första luftangreppet
mot hans bostadsområde.

Det enda som blev kvar var hans duvor

och en jacuzzi, ett badkar,

som han köpt från Tel Aviv.

Mohammed placerade badkaret

på spillrorna av sitt hus

och började ge sina barn

ett bubbelbad varje morgon.

Jag försöker inte förringa
krigets grymheter,

bara visa hela spektrat

av okända historier från Gaza.

Som palestinsk kvinnlig fotograf

har människors ansträngningar,
överlevnad och vardagsliv

inspirerat mig att övervinna
samhällets tabu

och se en annan sida av krig
och dess efterverkningar.

Jag blev ett vittne med två val:

att fly eller stanna kvar.

Tack!

(Applåder)