Jag är en historieberättare.

Och jag skulle vilja dela med mig av några personliga historier

om vad jag vill kalla "faran av den enda berättelsen."

Jag växte upp på ett universitetsområde i östra Nigeria.

Min mor säger att jag lärde mig läsa när jag var två år gammal,

men jag tror att fyra ligger närmare sanningen.

Så jag började läsa tidigt. Och vad jag läste

var brittiska och amerikanska barnböcker.

Jag började även skriva tidigt.

Och när jag började skriva, i sjuårsåldern,

berättelser skrivna i blyerts med kritteckningar

som min stackars mor var tvungen att läsa,

så skrev jag precis den sorts berättelser jag läste.

Alla mina karaktärer var vita och blåögda.

De lekte i snön.

De åt äpplen.

(Skratt)

Och de pratade mycket om vädret,

hur härligt det var att solen tittade fram.

(Skratt)

Detta trots att jag levde i Nigeria.

Jag hade aldrig varit utomlands.

Vi hade inte snö. Vi åt Mango.

Och vi pratade aldrig om vädret,

det fanns inget behov av det.

Mina karaktärer drack också mycket ginger ale

eftersom karaktärerna i de brittiska böckerna jag läste

drack ginger ale.

Det spelade ingen roll att jag inte hade någon aning om vad ginger ale var.

(Skratt)

Och under många år, hade jag en desperat längtan

efter att få smaka på ginger ale

Men det är en annan historia.

Jag tror att detta illustrerar

hur påverkbara och sårbara vi är

inför en berättelse,

speciellt som barn.

Eftersom allt jag hade läst var böcker

med utländska karaktärer,

blev jag övertygad om att böcker,

till sin natur, måste ha utlänningar som karaktärer,

och de måste handla om saker som

jag inte kunde identifiera mig med.

Detta ändrades då jag upptäckte afrikanska böcker.

Det fanns inte så många tillgängliga. Och de var inte

lika lätta att hitta som utländska böcker.

Men tack vare författare som Chinua Achebe och Camara Laye

gick jag igenom en mental förvandling i min uppfattning

av vad litteratur är.

Jag insåg att människor som jag,

flickor med chokladfärgad hud,

vars krusiga hår in kunde sättas upp i hästsvansar,

också kunde existera i litteratur.

Jag började skriva om saker som jag kände igen.

Jag älskade de amerikanska och brittiska böcker jag läste.

De väckte min fantasi. De öppnade upp nya världar för mig.

Men den oavsiktliga effekten

var att jag inte visste att människor som jag

kunde existera i litteratur.

Så vad upptäckten av afrikanska författare gjorde för mig var det här:

Det räddade mig från att bara ha en enda berättelse

om vad böcker är.

Jag kommer från en traditionell, nigeriansk medelklassfamilj.

Min far var professor.

Min mor var administratör.

så vi hade, enligt normen,

inneboende hemhjälp, som ofta kom från närliggande byar på landet.

Det år jag fyllde åtta fick vi en ny springpojke

Hans namn var Fide.

Det enda min mor berättade för oss om honom

var att hans familj var väldigt fattig.

Min mor skickade yams och ris,

och våra avlagda kläder, till hans familj.

Och när jag inte åt upp min middag sa min mor,

"Ät upp! Vet du inte att det finns människor, som Fides familj, som inte har någonting!"

Så jag tyckte fruktansvärt synd om Fides familj.

Sedan, en lördag, åkte vi för att besöka hans by.

Och hans mor visade oss a vacker, mönstrad korg,

av färgad bast, som hans bror hade gjort.

Jag var förbluffad.

Tanken hade inte slagit mig att någon i hans familj

faktiskt kunde skapa någonting.

Allt jag hade hört om dem var hur fattiga de var,

så det hade blivit omöjligt för mig att tänka på dem

som någonting annat än fattiga.

Deras fattigdom var min enda berättelse om dem.

Flera år senare, tänkte jag på det när jag lämnade Nigeria

för att börja på universitet i USA.

Jag var 19 år gammal.

Jag chockerade min amerikanska rumskamrat.

Hon frågade var jag hade lärt mig tala engelska så bra,

och blev förvirrad när jag svarade att i Nigera

råkade engelska vara det officiella språket.

Hon frågade om hon kunde få lyssna på vad hon kallade min "stammusik,"

och blev väldigt besviken

när jag plockade fram min inspelning av Mariah Carey.

(Skratt)

Hon antog att jag inte visste

hur man använder en spis.

Vad som slog mig var detta: Hon hade tyckt synd om mig

till och med innan hon ens hade träffat mig.

Hennes förutfattade mening om mig, som afrikan,

var ett sorts nedlåtande, välment, medlidande.

Min rumskamrat hade en enda berättelse om Afrika.

En berättelse om katastrofer.

I denna enda berättelse fanns inte möjligheten

att afrikaner på något sätt liknade henne.

Ingen möjlighet till känslor mer komplicerade än medlidande

Ingen möjlighet till samhörighet som likvärdiga människor.

Jag måste erkänna att innan jag flyttade till USA

identifierade jag mig inte medvetet som afrikan.

Men i USA, vände sig folk till mig så fort Afrika kom upp.

Det spelade ingen roll att jag inte visste något om platser som Namibia.

Men jag kom att anta denna nya identitet

Och på många sätt ser jag nu mig själv som afrikan.

Även om jag fortfarande blir irriterad när

det talas om Afrika som ett land.

Det senaste exemplet är från min annars underbara flygresa

från Lagos för två dagar sedan, då

ett meddelande under flygresan informerade

om välgörenhetsarbete i "Indien, Afrika och andra länder."

(Skratt)

Så efter att jag hade tillbringat några år i USA som afrikan,

började jag förstå min rumskamrats reaktion på mig.

Om jag inte hade växt upp i Nigeria, och om allt jag visste om Afrika

var baserat på den allmänna bilden,

skulle jag också tro att Afrika var en plats med

vackra landskap, vackra djur,

och obegripliga människor,

som slogs i meningslösa krig, dog av fattigdom och AIDS,

ur stånd att tala för sig själva,

och som bara väntande på att bli räddade,

av en vänlig, vit utlänning.

Jag skulle se afrikaner på samma sätt som jag,

när jag var liten, såg på Fides familj.

Jag tror att denna enda berättelse om Afrika från början kommer från västerländsk litteratur.

Här är ett citat från

en av texterna skrivna av John Locke, en handelsman från London

som seglade till västafrika 1561,

och nedtecknade en fascinerande skildring av sin resa.

Efter att ha beskrivit de svarta afrikanerna

som "bestar utan hus,"

skriver han, "De är också ett folk utan huvuden,

som har sin mun och sina ögon i bröstet."

Jag skrattar varje gång när jag läser detta.

Och man måste beundra John Lockes fantasi.

Men vad som är viktigt med hans texter är att

de representerar början

på en tradition av berättelser om Afrika i västvärlden.

En tradition av att Afrika söder om Sahara är en eländig plats,

som är annorlunda och mörk,

av människor som, i den underbara poeten

Rudyard Kiplings ord,

är "till hälften djävel, till hälften barn"

Och så började jag inse att min amerikanska rumskamrat

måste, genom hela sitt liv, ha

sett och hört olika versioner

av denna enda berättelse,

precis som den professor,

som en gång sade till mig att min novell inte var "autentiskt afrikansk".

Jag var villig att erkänna att det fanns ett antal

fel i min novell,

att den hade sina brister.

Men jag hade inte riktigt insett att den brast

i att uppnå något som kunde kallas autentisk afrikanskhet.

Ärligt talat visste jag inte

vad autentisk afrikanskhet var.

Professorn förklarade för mig att mina karaktärer

påminde för mycket om honom,

en välutbildad, medelklassman.

Mina karaktärer körde bilar.

De svalt inte.

Därför var de inte äkta afrikaner.

Men jag måste också tillägga att jag är precis lika skyldig

när det gäller den enda berättelsen.

För några år sedan, besökte jag Mexiko från USA.

Det politiska klimatet, i USA då, var spänt.

Det pågick diskussioner om invandring.

Och, som så ofta händer i USA,

blev invandring liktydigt med mexikaner.

Överallt hördes ett oändligt antal historier om mexikaner

som sådana som

utnyttjade välfärdssystemet,

smög sig över gränsen,

arresterades vid gränsen och andra liknande historier.

Jag minns hur jag gick runt, under min första dag i Guadalajara,

och såg människor som gick till jobbet,

kavlade ut tortillas på marknaden,

rökte, skrattade.

Jag minns hur jag först blev lite överaskad.

Och sedan överväldigades jag av skam.

Jag insåg att jag hade blivit så innesluten

i mediabevakningen av mexikaner

att de hade blivit enbart en sak i mitt medvetande,

de lågt stående invandrarna.

Jag hade köpt den enda berättelsen om mexikaner

och jag var djupt skamsen över mig själv.

Det är så den enda berättelsen skapas,

visa ett folk från bara en sida,

från bara en sida,

om och om igen,

och det är vad de blir.

Det är omöjligt att tala om den enda berättelsen

utan att också tala om makt.

Det finns ett ord, ett Igbo ord,

som jag tänker på när än jag tänker på

maktstrukturer i världen, och det är "nkali."

Det är ett substantiv som fritt översatt betyder

att "vara bättre än någon annan."

Precis som våra ekonomiska och politiska världar,

definieras även våra berättelser

av nkali-principen.

Hur de berättas, vem som berättar dem,

när de berättas, hur många olika historier som berättas,

beror egentligen på makt.

Makt är inte bara förmågan att berätta en annan människas historia,

utan att göra det till historien som definierar den människan.

Den palestinska poeten Mourid Barghouti skriver

att om du vill fördriva ett folk,

så är det enklaste sättet att berätta deras historia,

och att börja med, "för det andra."

Börja berättelsen med de amerikanska indianernas pilar,

och inte med britternas ankomst,

och du får en helt annan historia.

Börja berättelsen med

den afrikanska statens misslyckande,

och inte med kolonisationen av den afrikanska staten,

och du får en helt annan historia.

Nyligen talade jag vid ett universitet där

en student berättade för mig att det var

så synd

att nigerianska män var våldsamma

som karaktären av fadern i min novell.

Jag berättade att jag precis läst en novell

som hette "American Psycho" -

(Skratt)

- och att det var så synd

att unga amerikaner är seriemördare.

(Skratt)

(Applåder)

Nu sade jag ju detta i ett utbrott av mild irritation.

(Skratt)

Det hade aldrig kommit för mig att tro

att bara för att jag har läst en novell

där en karaktär är seriemördare

så måste han på något sätt representera

alla amerikaner.

Nu beror inte det på att jag är en bättre människa än den studenten,

tack vare USA:s kulturella och ekonomiska makt,

så hade jag många berättelser om USA.

Jag hade läst Tyler och Updike och Steinbeck och Gaitskill.

Jag hade inte bara en enda berättelse om USA.

När jag insåg, för några år sedan, att författare förväntades

ha haft en verkligt olycklig barndom

för att kunna bli framgångsrika,

började jag fundera på vad jag skulle kunna hitta på

för hemska saker som mina föräldrar hade utsatt mig för.

(Skratt)

Men sanningen är att jag hade en väldigt lycklig barndom,

full av skratt och kärlek, i en nära sammansvetsad familj.

Men jag hade också far-och morföräldrar som dog i flyktingläger.

Min kusin Polle dog eftersom han inte kunde får tillräckligt bra sjukvård.

En av mina närmaste vänner, Okolorma, dog i en flygolycka

eftersom brandbilarna inte hade tillgång till vatten.

Jag växte upp under ett kuvande militärstyre

som inte värderade utbildning,

så ibland betalades inte mina föräldrars löner ut.

Så, som barn, såg jag ibland marmeladen försvinna från frukostbordet,

sedan försvann smöret,

sedan blev brödet för dyrt,

sedan blev mjölken ransonerad.

Och mest av allt, en sorts normaliserad politisk skräck

som invaderade våra liv.

Alla dessa berättelser gör mig till den jag är.

Men att hävda enbart dessa negativa berättelser

vore att ta bort många av mina erfarenheter,

och att bortse från alla de andra berättelser

som också formade mig.

Den enda berättelsen skapar stereotyper.

Och problemet med stereotyper

är inte det att de inte stämmer,

utan att de är ofullständiga.

De gör en berättelse till den enda berättelsen.

Naturligtvis är den afrikanska kontinenten full av katastrofer.

Det finns ofantliga katastrofer, som de fasansfulla våldtäkterna i kongo.

Och deprimerande katastrofer, som det faktum att

5000 människor söker ett enda arbetstillfälle i Nigeria.

Men det finns även andra historier som inte handlar om katastrofer.

Och det är väldigt viktigt, precis lika viktigt, att prata om dem.

Jag har alltid känt att det är omöjligt

att engagera sig ordentligt i en plats eller en människa

utan att också engagera sig i alla berättelserna om den platsen och den människan.

Konsekvensen av en enda berättelse

är denna: den berövar människor deras värdighet.

Det gör det svårt för oss att känna igen allas vårt lika värde som människor.

Den betonar hur olika vi är

snarare än det vi har gemensamt.

Vad hade hänt om jag före min resa till Mexiko

hade följt diskussionerna kring invandringen från båda sidor,

både den amerikanska och den mexikanska?

Vad hade hänt om min mor hade berättat för oss att Fides familj var fattig

och flitig?

Vad hade hänt om vi hade ett afrikanskt tevebolag

som sände olika afrikanska berättelser över hela världen?

Det den nigerianska författaren Chinua Achebe kallar

"en balans av berättelser."

Vad hade hänt om min rumskamrat kände till min nigerianska förläggare,

Mukta Bakaray,

en enastående man som lämnade sitt jobb på en bank

för att följa sin dröm om att starta ett förlag?

Den vedertagna sanningen var att nigerianer inte läser litteratur.

Han höll inte med. Han kände

att människor som kan läsa, kommer att läsa,

om litteraturen gjordes mer prisvärd och tillgänglig för dem.

Strax efter att han givit ut min första novell

var jag i en TV studio i Lagos för att ge en intervju.

Och en kvinna som arbetade som budbärare där kom fram till mig och sa,

"Jag tyckte verkligen om din novell. Men jag tyckte inte om slutet.

Du ska skriva en uppföljare, och detta är vad som ska hända..."

(Skratt)

Och hon fortsatte med att berätta för mig vad jag skulle skriva i uppföljaren.

Jag blev inte bara förtjust, utan också väldigt rörd.

Här var en kvinna, en del av det vanliga folket i Nigeria,

som inte antogs vara läsare.

Hon hade inte bara läst boken, utan hon hade gjort den till sin egen

och kände sig berättigad att berätta för mig

vad jag skulle skriva i uppföljaren.

Vad skulle ha hänt om min rumskamrat kände till min vän Fumi Onda,

en orädd kvinna som håller i en TV show i Lagos,

och är fast besluten att berätta de historier som vi föredrar att glömma?

Vad hade hänt om min rumskamrat hade känt till den hjärtoperation

som utfördes på Lagos sjukhus förra veckan?

Vad hade hänt om min rumskamrat kände till samtida nigeriansk musik?

Begåvade människor som sjunger på engelska och pidgin,

och Igbo, och Yoruba, och Ijo,

hur de blandar influenser från Jay-Z, från Fela

från Bob Marley och från sina egna förfäder.

Vad hade hänt om min rumskamrat kände till den kvinnliga jurist

som nyligen gick till domstol i Nigeria

för att bestrida den fåniga lagen

som kräver att kvinnor måste få sin mans tillstånd

innan de kan förnya sitt pass?

Vad hade hänt om min rumskamrat kände till Nollywood,

fullt av nyskapande människor som gör film trots svåra tekniska hinder?

Filmer som är så populära

att de faktiskt är det bästa exemplet

på nigerianer som konsumenter av vad de själva producerar.

Vad hade hänt om min rumskamrat kände till min underbart ambitiösa hårflätare

som precis har startat ett eget företag som säljer hårförlängningar?

Eller de miljoner andra nigerianer

som startar egna företag och ibland misslyckas,

men ändå fortsätter att nära sina ambitioner?

Varje gång när jag är hemma drabbas jag av

de vanliga källorna till irritation för de flesta nigerianer:

den misslyckade infrastrukturen, den misslyckade regeringen.

Men jag slås också av den otroliga motståndskraften hos människor

som frodas trots regeringen,

snarare än på grund av den.

Jag undervisar på skrivarkurser i Lagos varje sommar.

Och det är häpnadsväckande hur många som ansöker,

hur många människor som längtar efter att skriva,

att berätta historier.

Min nigerianska förläggare och jag har precis startat ett icke-vinstdrivande

företag som heter Farafina Trust.

Och vi har stora drömmar om att bygga bibliotek

renovera de bibliotek som redan finns

och att ge böcker till statliga skolor

som inte har någonting i sina bibliotek,

att också att organisera mängder av kurser,

där vi lär folk att läsa och skriva,

för alla de människor som längtar efter att berätta våra många historier.

Berättelser har betydelse.

Mängden berättelser har betydelse.

Berättelser har använts för att fördriva och för att skada.

Men berättelser kan också användas för att berättiga och mänskliggöra.

Berättelser kan ta värdigheten ifrån ett folk.

Men berättelser kan också återge förlorad värdighet.

Den amerikanske författaren Alice Walker skrev så här

om sina sydstatliga släktingar

som hade flyttat till nordstaterna.

Hon introducerade dem till en bok om

livet de lämnat bakom sig, i sydstaterna.

"De satt samlade, de läste boken själva,

de lyssnade när jag läste boken, och ett slags paradis återupprättades."

Jag vill avsluta med denna tanke:

När vi avvisar den enda berättelsen,

när vi inser att det aldrig finns enbart en enda berättelse

om en plats,

då skapar även vi ett slags paradis.

Tack så mycket.

(Applåder)