År 2011, under de sista sex månaderna
av Kim Jong-IIs liv,

levde jag under täckmantel i Nordkorea.

Jag är född och uppvuxen
i Sydkorea, deras fiende.

Jag bor i Amerika, deras andra fiende.

Sedan 2002 hade jag besökt 
Nordkorea några gånger.

Och jag insåg att för att kunna
skriva något meningsfullt om det,

eller att få förståelse för landet,
bortom regimens propaganda,

var det enda alternativet 
att fullständigt ge sig hän.

Så jag utgav mig för att vara
lärare och missionär

på ett universitet för män i Pyongyang.

Pyongyanguniversitetet för
vetenskap och teknik

grundades av evangeliska kristna
som samarbetade med regimen

för att utbilda 
den nordkoreanska elitens söner,

utan att missionera, något som är
belagt med dödsstraff där.

Studenterna utgjordes av 270 unga män,
som förväntades bli framtida ledare

i den mest isolerade och brutala
diktaturen som finns.

När jag anlände, blev de mina studenter.

2011 var ett speciellt år,

det var 100-årsfirandet 
av Nordkoreas ursprungliga ledare,

Kim Il Sung.

För att fira händelsen, 
stängde regimen alla universitet,

och skickade ut studenterna på fälten

för att bygga Nordkoreas högt hållna ideal

som världens mäktigaste 
och mest välmående nation.

Mina studenter var de enda 
som slapp detta öde.

Nordkorea är ett fångläger
som utger sig för att vara en nation.

Allting där handlar om den Store Ledaren.

Varje bok, varje tidningsartikel,
varje sång, varje TV program --

det finns endast ett ämne.

Blommorna är namngivna efter honom,

i bergen mejslas hans slagord in,

Var medborgare bär alltid märket 
med den Store Ledaren på.

Till och med deras kalendersystem
börjar med Kim Il-Sungs födelse.

Skolan var ett tungt bevakat fängelse
som utgav sig för att vara ett campus.

Lärare kunde bara lämna området i grupp,
i sällskap av en officiell vakt.

Till och med då var våra turer begränsade
till sanktionerade nationella monument

som hyllade den Store Ledaren.

Studenterna fick inte lämna campusområdet,

eller kommunicera med sina föräldrar.

Deras dagar var minutiöst planlagda,
och den fritid de hade

var tillägnad till att hylla 
deras Stora Ledare.

Lektionsplaneringarna var tvungna att 
godkännas av den nordkoreanska personalen,

varje lektion bandades och rapporterades,
varje rum var buggat,

och varje konversation avlyssnad.

Varje tom yta var täckt med porträtt av
Kim Il-Sung och Kim Jong-Il,

precis som överallt annars i Nordkorea.

Vi tilläts aldrig att diskutera 
världen utanför.

Då de studerade naturvetenskap och teknik
var mångas huvudämne datorteknik,

men de visste inte att 
internet existerade.

De hade aldrig hört talas om
Mark Zuckerberg eller Steve Jobs.

Facebook, Twitter -- inga av dessa 
saker hade betytt något.

Och jag kunde inte berätta för dem.

Jag reste dit för att söka sanningen.

Men var ska du ens börja 
när en hel nations ideologi,

mina studenters dagliga realiteter,

och till och med min egen anställning
på universitetet,

allt var byggt på lögner?

Jag började med en lek.

Vi lekte "Sanning och lögn."

En frivillig skulle skriva 
en mening på tavlan,

och de andra studenterna skulle gissa

huruvida det var sant eller en lögn.

En gång skrev en student, "Jag besökte 
Kina förra året på semestern,"

och alla skrek, "lögn!"

Alla visste att det inte var möjligt.

I praktiken tillåts ingen nordkorean 
att lämna landet.

Till och med resor inom deras eget land
kräver ett resepass.

Jag hade hoppats att leken skulle avslöja
något av sanningen om mina studenter,

eftersom de ljuger så ofta och så ledigt,

vare sig det är om deras Store Ledares 
mytomspunna prestationer,

eller det märkliga hävdandet att de klonat
en kanin i femte klass.

Skillnaden mellan sanning och lögn
verkade ibland otydlig för dem.

och det tog mig ganska lång tid
att förstå de olika typerna av lögner;

de ljuger för att avskärma
sitt system från världen,

eller så har de lärt sig lögnerna
och bara upprepade dem.

Och ibland så ljuger de av gammal vana.

Men om allt de någonsin vetat 
har varit lögner,

hur kan vi förvänta oss att de
ska vara annorlunda?

Sen försökte jag lära dem essäskrivning.

Men det visade sig vara nästan omöjligt.

En essä handlar om 
att komma fram till egna teser,

och sedan bevisa dem 
med evidensbaserad argumentation.

Dessa studenter blev helt enkelt 
tillsagda vad de skulle tänka,

och de lydde.

I deras värld 
var kritiskt tänkande inte tillåtet.

Jag gav dem också veckouppgiften 
att skriva ett personligt brev,

till vem som helst.

Det tog lång tid, men till slut
började några av dem att skriva

till sina mödrar, sina vänner, 
sina flickvänner.

Trots att detta endast var läxor,

och aldrig skulle nå sin 
tilltänkte mottagare,

började mina studenter sakta 
att avslöja sina inre känslor.

De skrev att de var trötta 
på likformigheten i allt.

De var oroade för sin framtid.

I dessa brev nämnde de väldigt 
sällan sin Store Ledare.

Jag tillbringade all min tid 
med dessa unga män.

Vi åt tillsammans,
spelade basket tillsammans.

Jag kallade dem ofta gentlemän,
vilket fick dem att fnissa.

De rodnade när flickor kom på tal.

Och jag kom att avguda dem.

Att se dem öppna upp sig 
ens det minsta lilla,

var djupt rörande.

Men något kändes också fel.

Under de månader 
som jag levde i deras värld,

undrade jag ofta om sanningen
faktiskt skulle förbättra deras liv.

Jag ville så gärna berätta 
sanningen för dem,

om deras land och om världen utanför,

där arabiska ungdomar vände upp 
och ner på sina ruttna regimer,

med hjälp av sociala medier,

när alla förutom de själva var 
sammankopplade genom internet,

vilket inte är världsomspännande
när allt kommer omkring.

Men för dem var sanningen farlig.

Genom att uppmuntra dem att söka den,
satte jag dem i riskzonen --

för förföljelse,

för sorg.

När du inte tillåts att uttrycka 
någonting öppet,

blir du duktig på att läsa 
det som är osagt.

I ett sina personliga brev till mig,
skrev en student att han förstod

varför jag alltid kallade dem gentlemän.

Han sa att det var för att jag önskade
att de skulle vara vara varsamma i livet.

Under min sista dag i december 2011,

den dagen då Kim Jong-Ils död 
tillkännagavs,

så föll deras värld samman.

Jag fick lämna dem
utan ett ordentligt avsked.

Men jag tror de visste hur ledsen
jag var för dem.

En gång, mot slutet av min vistelse, 
sa en student till mig,

"Professorn, vi tänker aldrig på dig 
som att du är annorlunda än oss.

Våra omständigheter är olika,
men du är precis som vi.

Vi vill att du ska veta att vi verkligen
tänker på dig som att du är som vi."

Idag, om jag hade kunna svara
mina elever med ett eget brev,

vilket naturligtvis är omöjligt,

skulle jag säga så här till dem:

"Mina kära gentlemän,

det är lite mer än tre år sedan jag 
sist träffade er.

Nu måste ni vara 22-- 
kanske till och med så gamla som 23.

Under vår sista lektion frågade jag er
om det fanns någonting ni vill ha.

Den enda önskan ni uttryckte,
det enda ni någonsin bad mig om

under alla de månader som 
vi tillbringade tillsammans,

var att jag skulle tala koreanska med er.

Bara en gång.

Jag var där för att lära er engelska,

så det var inte tillåtet.

Men jag förstod då att ni ville känna 
den samhörighet som vårt modersmål ger.

Jag kallade er mina gentlemän,

men jag vet inte om varsamhet,
i Kim Jong-Uns skoningslösa Nordkorea,

är en bra egenskap.

Jag vill inte att ni
ska leda en revolution --

låt någon annan ung person göra det.

Övriga världen kan lättvindigt uppmuntra 
eller till och med förvänta sig

någon sorts nordkoreansk vår,

men jag vill inte att ni 
gör något farligt,

eftersom jag vet att i er värld, 
är det alltid någon som bevakar.

Jag vill inte tänka på vad som skulle
kunna hända er.

Om mina försök att nå er har 
lockat fram något nytt i er,

så glöm mig hellre.

Bli soldater till er Store Ledare,
och lev långa trygga liv.

Ni frågade mig en gång om jag tyckte
att er stad Pyongyang var vacker,

och jag kunde inte svara er 
sanningsenligt då.

Jag vet varför ni frågade.

Jag vet att det var viktigt för er 
att höra att jag, er lärare,

den som hade sett världen
som är förbjuden för er,

utnämnde er stad till den vackraste.

Jag vet att få höra det skulle 
göra era liv mer uthärdliga,

men nej, jag tycker inte att 
er huvudstad är vacker.

Inte för att den är monoton 
och full av betong,

utan för vad den symboliserar:

ett monster som suger ut övriga landet,

där medborgarna är soldater och slavar.

Allt jag ser där är mörker.

Men det är ert hem, 
så jag kan inte hata det.

Och jag hoppas istället att ni,
mina underbara unga gentlemän,

en dag kommer att hjälpa till 
att göra den vacker.

Tack så mycket.

(Applåder)