[Det här talet innehåller starka bilder. Känsliga tittare varnas.] Jag samlar på saker. Jag samlar på brännjärn som användes för att märka slavar som egendom. Jag samlar på fångkedjor för vuxna och på fotbojor för vuxna och för barn. Jag samlar på lynchningsvykort. Ja, de föreställer lynchningar. De föreställer också de folkmassor som deltog i dessa lynchningar, och de är vykort som även användes för brevväxling. Jag samlar på böcker som är positiva till slaveriet och som framställer svarta människor som kriminella eller som djur utan själar. Jag har med mig något till er idag. Det här är ett skepps brännjärn. Det användes för att märka slavar. Eller, de var egentligen inte slavar när de märktes. De var i Afrika. Men de märktes med ett "S" för att visa att de skulle bli slavar då de förts till USA eller till Europa. Ett annat föremål som fångade min fantasi som barn var en Ku Klux Klan-kåpa. Då jag växte upp i South Carolina såg jag ibland Ku Klux Klans möten, eller snarare oftare än bara ibland, och minnena från dessa möten lämnade aldrig riktigt mitt sinne. Och jag gjorde aldrig riktigt något med dessa minnen förrän 25 år senare. För några år sedan började jag forska om Klanen, och om Klanens tre distinkta faser, i synnerhet den andra. Under den andra fasen av Klanens historia hade den fler än fem miljoner aktiva medlemmar. Det var fem procent av landets befolkning på den tiden, lika många människor som då bodde i New York. Fabriken i Buckhead, Georgia som tillverkade klankåporna var så överlastad att den fick hålla öppet dygnet runt för att kunna producera lika mycket som beställdes. De höll hela tiden 20 000 kåpor på lager för att kunna klara efterfrågan. Som samlare av artefakter och som konstnär ville jag verkligen ha en klankåpa i min samling, eftersom artefakter och föremål berättar historier, men jag kunde inte hitta en som var av tillräckligt bra kvalitet. Vad kan en svart man göra i USA om han inte kan hitta en tillräckligt högkvalitativ klankåpa? (Skratt) Så jag hade inget annat val än att börja tillverka de mest högkvalitativa klankåporna i USA. De ser inte ut som de traditionella klankåporna som man kunde se på KKK-sammankomster. Jag använde kentetyg, jag använde kamouflage, spandex, säckväv, silke, satin och olika mönster. Jag gjorde dem för olika åldersgrupper, för större barn och för småbarn. Jag gjorde till och med en för ett spädbarn. Efter att ha gjort så många kåpor insåg jag att de regler som Klanen satte upp eller ville sätta upp för hundra år sedan gäller idag. Vi har segregerade skolor, grannskap, arbetsplatser, och det är inte människor som bär kåporna som ser till att dessa regler efterföljs. Mitt arbete handlar om slaveriets långsiktiga påverkan. Vi hanterar inte bara återstoden av systemisk rasism. Det är grunden i allt vi gör. Vi har avsiktligt segregerat våra grannskap, arbetsplatser och skolor. Vi har ett förtryck av vissa väljargrupper. Vi har en oproportionerlig representation av minoriteter i våra fängelser. Vi har miljörasism. Vi har polisbrutalitet. Jag tog med några saker idag. Den gömda aspekten av rasism är en del av dess makt. När man diskrimineras kan man inte alltid bevisa att man diskrimineras. Rasism har kraften att gömma sig och när den göms är den säker eftersom den smälter in. Jag skapade den här kåpan för att illustrera det. Grunden för USA:s kapitalism är slaveri. Slavarna var kapitalet i kapitalism. Den första ledaren av Klanen, Nathan Bedford Forrest 1868, var sydstatssoldat, miljonär och slavhandlare. Rikedomen som kom från slaveriet, slavar som egendom, är överväldigande. Bara bomullsförsäljningen uppgick 1860 till 200 miljoner dollar. Det motsvarar fem miljarder dollar idag. En stor del av den här rikedomen ser man idag i form av ärvd rikedom. Jo, jag glömde nämna de andra grödorna också. Indigo, ris och tobak. 2015 gjorde jag en kåpa i veckan hela året. Efter att ha gjort 75 kåpor fick jag en uppenbarelse. Jag insåg att vit makt må finnas, men den största formen av vit makt är inte KKK, utan normaliseringen av systemisk rasism. Jag insåg ytterligare en sak. Kåporna hade inte längre någon makt över mig. Men om vi gemensamt ser på dessa föremål, brännjärn, fångkedjor och kåpor, och inser att de är en del av vår historia, kan vi ta oss till den punkt då de inte längre har någon makt över oss. Om vi ser på systemisk rasism och förstår att det har format hur vårt land ser ut, så kan vi faktiskt göra något åt den avsiktliga segregationen i våra skolor, grannskap och arbetsplatser. Men då, och bara då, kan vi ta itu med och konfrontera slaveriets arv och demontera det. Tack så mycket. (Applåder)