[Det här talet innehåller starka bilder.
Känsliga tittare varnas.]
Jag samlar på saker.
Jag samlar på brännjärn som användes
för att märka slavar som egendom.
Jag samlar på fångkedjor för vuxna
och på fotbojor för vuxna
och för barn.
Jag samlar på lynchningsvykort.
Ja, de föreställer lynchningar.
De föreställer också de folkmassor
som deltog i dessa lynchningar,
och de är vykort
som även användes för brevväxling.
Jag samlar på böcker
som är positiva till slaveriet
och som framställer
svarta människor som kriminella
eller som djur utan själar.
Jag har med mig något till er idag.
Det här är ett skepps brännjärn.
Det användes för att märka slavar.
Eller, de var egentligen
inte slavar när de märktes.
De var i Afrika.
Men de märktes med ett "S"
för att visa att de skulle bli slavar
då de förts till USA
eller till Europa.
Ett annat föremål
som fångade min fantasi som barn
var en Ku Klux Klan-kåpa.
Då jag växte upp i South Carolina
såg jag ibland Ku Klux Klans möten,
eller snarare oftare än bara ibland,
och minnena från dessa möten
lämnade aldrig riktigt mitt sinne.
Och jag gjorde aldrig riktigt något
med dessa minnen förrän 25 år senare.
För några år sedan
började jag forska om Klanen,
och om Klanens tre distinkta faser,
i synnerhet den andra.
Under den andra fasen av Klanens historia
hade den fler än fem miljoner
aktiva medlemmar.
Det var fem procent
av landets befolkning på den tiden,
lika många människor
som då bodde i New York.
Fabriken i Buckhead, Georgia
som tillverkade klankåporna
var så överlastad att den fick
hålla öppet dygnet runt
för att kunna producera
lika mycket som beställdes.
De höll hela tiden 20 000 kåpor på lager
för att kunna klara efterfrågan.
Som samlare av artefakter
och som konstnär
ville jag verkligen
ha en klankåpa i min samling,
eftersom artefakter och föremål
berättar historier,
men jag kunde inte hitta en
som var av tillräckligt bra kvalitet.
Vad kan en svart man göra i USA
om han inte kan hitta
en tillräckligt högkvalitativ klankåpa?
(Skratt)
Så jag hade inget annat val
än att börja tillverka
de mest högkvalitativa klankåporna i USA.
De ser inte ut
som de traditionella klankåporna
som man kunde se på KKK-sammankomster.
Jag använde kentetyg,
jag använde kamouflage,
spandex, säckväv, silke,
satin och olika mönster.
Jag gjorde dem för olika åldersgrupper,
för större barn och för småbarn.
Jag gjorde till och med en
för ett spädbarn.
Efter att ha gjort så många kåpor
insåg jag att de regler
som Klanen satte upp
eller ville sätta upp för hundra år sedan
gäller idag.
Vi har segregerade skolor,
grannskap, arbetsplatser,
och det är inte människor som bär kåporna
som ser till att dessa regler efterföljs.
Mitt arbete handlar om
slaveriets långsiktiga påverkan.
Vi hanterar inte bara återstoden
av systemisk rasism.
Det är grunden i allt vi gör.
Vi har avsiktligt
segregerat våra grannskap,
arbetsplatser och skolor.
Vi har ett förtryck
av vissa väljargrupper.
Vi har en oproportionerlig representation
av minoriteter i våra fängelser.
Vi har miljörasism.
Vi har polisbrutalitet.
Jag tog med några saker idag.
Den gömda aspekten av rasism
är en del av dess makt.
När man diskrimineras
kan man inte alltid bevisa
att man diskrimineras.
Rasism har kraften att gömma sig
och när den göms är den säker
eftersom den smälter in.
Jag skapade den här kåpan
för att illustrera det.
Grunden för USA:s kapitalism är slaveri.
Slavarna var kapitalet i kapitalism.
Den första ledaren av Klanen,
Nathan Bedford Forrest 1868,
var sydstatssoldat,
miljonär och slavhandlare.
Rikedomen som kom från slaveriet,
slavar som egendom, är överväldigande.
Bara bomullsförsäljningen uppgick 1860
till 200 miljoner dollar.
Det motsvarar fem miljarder dollar idag.
En stor del av den här rikedomen
ser man idag i form av ärvd rikedom.
Jo, jag glömde nämna
de andra grödorna också.
Indigo, ris och tobak.
2015 gjorde jag en kåpa
i veckan hela året.
Efter att ha gjort 75 kåpor
fick jag en uppenbarelse.
Jag insåg att vit makt må finnas,
men den största formen
av vit makt är inte KKK,
utan normaliseringen av systemisk rasism.
Jag insåg ytterligare en sak.
Kåporna hade inte längre
någon makt över mig.
Men om vi gemensamt
ser på dessa föremål,
brännjärn, fångkedjor och kåpor,
och inser att de är en del
av vår historia,
kan vi ta oss till den punkt
då de inte längre har någon makt över oss.
Om vi ser på systemisk rasism och förstår
att det har format hur vårt land ser ut,
så kan vi faktiskt göra något åt
den avsiktliga segregationen
i våra skolor, grannskap
och arbetsplatser.
Men då, och bara då, kan vi ta itu med
och konfrontera slaveriets arv
och demontera det.
Tack så mycket.
(Applåder)