Allt jag gör, och allt jag gör professionellt - mitt liv - har formats av sju års arbete som ung man i Afrika. Från 1971 till 1977 - Jag ser ung ut, men det är jag inte - (Skratt) arbetade jag i Zambia, Kenya, Elfenbenskusten, Algeriet, Somalia, i projekt om tekniskt samarbete med afrikanska länder. Jag arbetade för en italiensk frivilligorganisation, och varje enskilt projekt som vi satte upp i Afrika misslyckades. Och jag blev upprörd. Jag tänkte, vid 21 års ålder, att vi italienare var goda människor och att vi gjorde ett bra arbete i Afrika. Istället dödade vi allt vi rörde vid. (Skratt) Vårt första projekt, det som har inspirerat min första bok, "Ripples from the Zambezi", var ett projekt där vi italienare bestämde oss för att lära det zambiska folket hur man odlar mat. Så vi kom med italienska frön till södra Zambia i denna helt magnifika dal som går ner till Zambezifloden och vi lärde lokalbefolkningen hur man odlar italienska tomater och zucchini och... (Skratt) Lokalbefolkningen hade förstås inget intresse av att göra det, så vi betalade dem för att komma och arbeta, och ibland dök de upp. (Skratt) Och vi var förvånade över att lokalbefolkningen i en sådan bördig dal inte hade något jordbruk. Men i stället för att fråga dem hur det kom sig att de inte odlade något, sa vi helt enkelt: "Tack gode Gud att vi är här." (Skratt) "Precis i rättan tid för att rädda zambierna från svält." Och naturligtvis växte allt jättebra i Afrika. Vi hade magnifika tomater. I Italien skulle en tomat växa till denna storlek, i Zambia till denna storlek. Vi kunde inte tro det och vi sa till zambierna, "Titta vad lätt jordbruk är." När tomaterna var fina och mogna och röda, kom cirka 200 flodhästar från floden under natten och de åt upp allt. (Skratt) Och vi sa till zambierna: "Herregud, flodhästar!" Och zambierna sa: "Ja, det är därför vi inte har något jordbruk här." (Skratt) - Varför sa ni inget? - Ni frågade aldrig. (Skratt) Jag trodde det var bara vi italienare som famlade runt i Afrika, men sedan såg jag vad amerikanerna gjorde, vad engelsmännen gjorde, vad fransmännen gjorde, och efter att ha sett vad de gjorde, blev jag ganska stolt över vårt projekt i Zambia. För vi matade åtminstone flodhästarna. (Skratt) Ni skulle se skräpet - (Applåder) Ni skulle skräpet som vi har skänkt till det intet ont anande afrikanska folket. Du bör läsa boken "Dead Aid" av Dambisa Moyo, en kvinnlig zambisk ekonom. Boken publicerades 2009. Vi västerländska biståndsgivande länder har gett den afrikanska kontinenten 2000 miljarder amerikanska dollar under de senaste 50 åren. Jag tänker inte berätta hur stor skada dessa pengar har gjort. Läs bara hennes bok. Läs, från en afrikansk kvinna om den skada som vi har gjort. Vi västerlänningar är imperialistiska, kolonialistiska missionärer, och det finns bara två sätt genom vilka vi arbetar med människor: Antingen är vi patroniserande eller så är vi paternalistiska. De två orden kommer från den latinska roten "pater," som betyder "fader". Men de betyder två olika saker. Paternalistisk, jag behandlar alla från en annan kultur som om de vore mina barn. "Jag älskar er så mycket." Patroniserande, jag behandlar alla från en annan kultur som om de vore mina tjänare. Det är därför de vita människorna i Afrika kallas bwana, chef. Jag fick ett slag i ansiktet av att läsa en bok, "Small is Beautiful", skriven av Schumacher, som sa, Viktigast av allt i den ekonomiska utvecklingen: Om folk inte vill ha hjälp, lämna dem ifred. Detta bör vara den första stödprincipen. Den första stödprincipen är respekt. Mannen som öppnade konferensen i morse lade en käpp på golvet och sa "Kan vi - kan du tänka dig en stad som inte är nykolonial? " Jag bestämde när jag var 27 år gammal att jag bara skulle bemöta människor, så jag uppfann ett system som kallas Enterprise Facilitation, där man aldrig initierar något, man motiverar aldrig någon, men man blir en tjänare till den lokala passionen, tjänare till lokala medborgare som drömmer om att bli en bättre människa. Så vad du gör - är att hålla tyst. Du anländer aldrig till ett samhälle med några idéer, och du sitter med lokalbefolkningen. Vi arbetar inte från kontor. Vi träffas på caféer, vi träffas på pubar. Vi har noll infrastruktur. Och det vi gör, vi blir vänner, och vi tar reda på vad den personen vill göra. Det viktigaste är passion. Man kan ge någon en idé. Om den personen inte vill göra det vad ska man göra då? Passionen som personen har för sin egen tillväxt är det viktigaste. Passionen som den mannen har för sin tillväxt är det viktigaste. Och sedan hjälper vi dem att hitta kunskap, för ingen i världen kan lyckas själv. Personen med idén kanske inte har kunskapen, men kunskapen är tillgänglig. För många år sedan fick jag denna idé: Varför inte, för en gångs skull, istället för att anlända till samhället för att säga till folk vad de ska göra, varför inte, för en gångs skull, lyssna på dem? Men inte i offentliga möten. Låt mig avslöja en hemlighet för er. Det finns ett problem med offentliga möten. Entreprenörer kommer aldrig, (Skratt) och de berättar aldrig för dig vid ett offentligt möte, vad de vill göra med sina egna pengar, vilken möjlighet de har identifierat. Så planeringen har en blind fläck. De smartaste människorna i ditt samhälle känner du inte ens, eftersom de inte kommer till dina offentliga möten. (Skratt) Det vi gör är att arbeta på tu man hand och för att arbeta så måste man skapa en social infrastruktur som inte finns. Man måste skapa ett nytt yrke. Yrket är husläkare i företagsamhet, husläkaren i affärsverksamhet som sitter med dig i ditt hus, vid köksbordet, på kaféet, och hjälper dig att hitta resurser för att förvandla din passion till ett sätt att försörja dig. Jag startade detta som ett test, i Esperance i västra Australien. Jag var doktorand på den tiden och försökte komma bort från detta nedlåtande skitsnack där vi anländer och berättar vad du ska göra. Så vad jag gjorde i Esperance det första året var att bara gå på gatorna, och inom tre dagar hade jag min första klient, och jag hjälpte den första killen som rökte fisk i ett garage, en maorikille, jag hjälpte honom att sälja till restaurangen i Perth, att organisera sig, och sedan kom fiskarna till mig och frågade: "Är du killen som hjälpte maorin? Kan du hjälpa oss?" Och jag hjälpte dessa fem fiskare att samarbeta att få iväg sin vackra tonfisk, inte till konservfabriken i Albany för 60 cent per kilo, utan vi hittade ett sätt att få iväg fisken till Japan för sushi, för 15 dollar per kilo, och bönderna kom till mig och sa: "Hej, du hjälpte dem, kan du hjälpa oss?" Efter ett år hade jag 27 projekt på gång, och regeringen kontaktade mig och frågade: "Hur kan du göra det? Hur?" Och jag sa: "Jag gör något väldigt, väldigt, väldigt svårt. Jag håller käften och lyssnar på dem." (Skratt) Så - (Applåder) - Så regeringen säger: "Gör det igen." (Skratt) Vi har gjort det i 300 samhällen runtom i världen. Vi har hjälpt till att starta 40 000 affärsverksamheter. Det finns en ny generation entreprenörer som dör av ensamhet. Peter Drucker, en av de största managementkonsulterna i historien dog för några år sedan, vid 96 års ålder. Peter Drucker var professor i filosofi innan han blev involverad i affärsverksamhet och detta är vad Peter Drucker säger: "Planering är faktiskt oförenligt med företagarvänliga samhällen och ekonomier". Planering är dödsstöten för entreprenörskap. Så nu bygger ni om Christchurch utan att veta vad de smartaste människorna i Christchurch vill göra med sina pengar och sin energi. Ni måste lära er hur ni ska få dessa människor att komma och prata med er. Ni måste erbjuda dem sekretess, integritet, ni måste vara fantastiska på att hjälpa dem, då kommer de, och de kommer i mängder. I ett samhälle på 10 000 personer får vi 200 klienter. Kan du tänka dig ett samhälle med 400 000 personer, all intelligens och passion? Vilken presentation applåderade ni mest på i morse? Lokala, passionerade människor. Det var dem ni applåderade. Så vad jag säger är... att det är entreprenörskap som får saker att hända Vi är i slutet av den första industriella revolutionen - icke förnybara fossila bränslen, tillverkning - och helt plötsligt har vi system som inte är hållbara. Förbränningsmotorn är inte hållbar. Freon som medium för att förvara saker är inte hållbart. Det vi måste titta på är hur vi matar, botar, utbildar, transporterar, kommunicerar för sju miljarder människor på ett hållbart sätt. Det finns inte teknologier för det. Vem kommer att uppfinna teknologin för den gröna revolutionen? Universiteten? Glöm det! Regeringen? Glöm det! Det kommer vara entreprenörer och de gör det just nu. Det finns en härlig berättelse som jag läste i en futuristisk tidning för många, många år sedan. En grupp experter var inbjudna för att diskutera framtiden för New York, år 1860. År 1860 samlades dessa människor och alla spekulerade kring vad som skulle hända i New York om 100 år, och slutsatsen var enhällig: New York skulle inte existera om 100 år. Varför? För att de kollade på kurvan och sa att om befolkningen fortsätter att växa i denna takt, kommer omflyttningen av New Yorks befolkning att kräva sex miljoner hästar och gödseln som skapas av sex miljoner hästar skulle vara omöjligt att hantera. De höll redan på att drunkna i gödsel. (Skratt) Så år 1860 ser de denna smutsiga teknik som kommer att kväva New York. Så vad händer? 40 år senare, år 1900, fanns det 1 001 biltillverkare i USA. 1 001. Tanken på att hitta en annan teknik hade helt tagit över och det fanns små, små fabriker i avkrokar. Dearborn, Michigan. Henry Ford. Men det finns ett knep för att arbeta med entreprenörer. Först måste du erbjuda dem konfidentialitet. Annars kommer de inte och pratar med dig. Sedan måste du erbjuda dem absolut, hängiven, passionerad service. Och så måste du berätta sanningen om entreprenörskap. Det minsta företaget, det största företaget, måste vara i stånd att göra tre saker vackert: Den produkt som du vill sälja måste vara fantastisk, du måste ha fantastisk marknadsföring och du måste ha en otrolig ekonomisk förvaltning. Och vet ni vad? Vi har aldrig träffat en enda människa i världen som kan tillverka det, sälja det och se efter pengarna. Det existerar inte. Denna person har inte fötts än. (Skratt) Vi har forskat och vi har tittat på de 100 mest ikoniska företagen i världen - Carnegie, Westinghouse, Edison, Ford, alla nya företag, Google, Yahoo. Det finns bara en sak som alla framgångsrika företag i världen har gemensamt, endast en: Inget av dem startades av en person. Nu lär vi ut entreprenörskap till 16-åringar i Northumberland, och vi startar lektionerna med att ge dem de första två sidorna ur Richard Bransons självbiografi och uppgiften för 16-åringarna är att stryka under, på de första två sidorna i Richard Bransons självbiografi, hur många gånger Richard använder ordet "jag" och hur många gånger han använder "vi". Aldrig ordet "jag", och "vi" 32 gånger. Han var inte ensam när han startade. Ingen har startat ett företag ensam. Ingen. Så vi kan bygga ett samhälle där vi har möjliggörare med småföretagarbakgrund som sitter på kaféer, i barer, och så era hängivna kompisar som kommer att göra samma sak för dig som någon gjorde för denne gentleman, som talar om detta episka, någon som kommer att säga: "Vad behöver du? Vad kan du göra? Kan du tillverka det? Okej, kan du sälja det? Kan du sköta pengarna?" "Nej, jag kan inte göra det här." "Ska jag hjälpa dig att hitta någon?" Vi aktiverar samhällen. Vi har grupper av frivilliga som stöder Enterprise Facilitator och hjälper till att hitta resurser och människor, och vi har upptäckt att miraklet med lokalbefolkningens intelligens är att du kan ändra kulturen och ekonomin i samhället bara genom att fånga passionen, energin och fantasin hos ditt eget folk. Tack. (Applåder)