Klasskamp, eller kampen inom och mot kapitalismen är en grundläggande drivkraft för anarkistisk teori och praktik. Trots detta fortsätter många seglivade myter och missuppfattningar att grumla folks förståelse av den sociala relation som ligger till grund för denna konflikt.... nämligen just klass i sig självt. Så.... vad är det egentligen? Och vad har anarkister emot det? De flesta människor förknippar idag främst någons klass med hur mycket pengar de tjänar. Det är förvisso sant att vad en person har på kontot kan vara en bra fingervisning om deras klassposition, så tenderar denna förenklade definition att grumla sättet på vilket klass faktiskt fungerar, både individuellt och socialt, och dölja dess inbyggda motsättningar. Ett mer precist sätt att definiera klass vore att säga att det är ett hierarkiskt socialt förhållande som karaktäriseras av exploatering och befästs genom ett sammanlänkat, statligt system av lagar som reglerar äganderätt. Eller för att förenkla det hela.... klass är ett sätt att organisera människor enligt vem som äger vad. Både hierarkier och exploatering har förstås funnits mycket längre än kapitalismen. Från prästkungarna i Mesopotamiens tidigaste stadsstater, till Romarriket och dess gradvisa sönderfall till medeltida feodalism, så har mänskliga civilisationer alltid regerats av en liten elit, som försäkrat sig om stora rikedomar och prestige åt sig själv. Kapitalismens framväxt trängde undan feodala system av social och ekonomisk kontroll, som exempelvis kungars gudomliga rätt i Europa, och himlens mandat i Kina, och ersatte dessa föråldrade vidskepelser med nya, mer sofistikerade sociala myter baserade på den privata egendomens helighet och den fria marknadens oemotsagda dominans. I mitten av 1800-talet genomförde den kände socialistiske filosofen Karl Marx en uttömmande undersökning av hur det kapitalistiska systemet fungerade och de historiska processer som gav upphov till det. Många av den tidens framstående anarkister, som Mikhail Bakunin, var starkt oense med Marx och hans följare i fråga om revolutionär strategi, speciellt om statens roll. Men på det stora hela höll de med om beskrivningen av kapitalismen som ett system karaktäriserat av uppkomsten av två mot varandra stående klasser. Dessa är: arbetarklassen - även känd som proletariatet, och kapitalistklassen - även känd som bourgeoisien Kapitalistklassen definieras av att de äger och kontrollerar kapital, och arbetarklassen definieras av det faktum att de saknar kapital och därför tvingas in i exploaterande förhållanden med kapitalisterna för att överleva. Kapitalister kan delas in i tre olika kategorier baserat på den typ av kapital de äger och hur de genererar vinster. Den första av dessa är industriella kapitalister, som äger och kontrollerar produktionsmedlen - vilket betyder de verktyg och den utrustning som är nödvändig för att producera varor. I kapitalismens tidigare stadier syftade det här främst på ägare av fabriker och gruvor, men idag kan det avse ägare av och investerare i en rad olika verksamheter - allt från snabbmatsrestauranger till mjukvaruföretag. Med andra ord är den industriella kapitalisten din chef. De skapar vinster genom att exploatera arbetare. Den andra är landägare - kapitalister som äger land och fastigheter, och får sin profit från att exploatera hyresgäster,eller, vilket blir allt vanligare, genom gentrifiering och andra former av fastighetsspekulation och utveckling. Och slutligen, finanskapitalister - som tjänar pengar på ränta från pengar de lånar ut. Det kan vara allt från en liten pantbank och lönedagslån, hela vägen upp till globala banker som lånar pengar till andra kapitalister och till och med till länder. Skiftet mot nyliberal kapitalism som började på 1970-talet, medförde en massiv expansion av finans- -kapitalets inflytande över den globala ekonomin. Denna expansion har gjort det möjligt för dem att utvidga exploateringen av arbetarklassen genom införandet av nya instrument för hushållsskulder, som personliga kreditkort, studentlån och subprime-lån. Klassexploateringens karaktär har förändrats i takt med att kapitalismen utvecklats. Trots detta hänger många antikapitalister fast vid narrativ från en tidigare era. Även idag tenderar den typiska bilden av en person ur arbetarklassen att vara en bastant, vit fabriksarbetare tagen ur IWW-historiken - medan sanningen är att majoriteten av det globala proletariatet är kvinnor, och det stora flertalet är av icke-europeiskt ursprung. Men trots att kapitalismen har förändrats så har de grundläggande komponenterna i klassrelationerna förblivit desamma. Det är välförstått att arbetarklassen och kapitalistklassen har ömsesidigt motsatta intressen. Ju mindre cheferna betalar oss, och ju mer hyra hyresvärdarna tar ut, desto större vinster får de, medan vi blir ännu fattigare. Vad som däremot inte är lika välförstått är att kapitalistiska drivkrafter som konkurrens och ständig tillväxt, skapar och formar interna uppdelningar inom klasserna. Kapitalister i en viss bransch tävlar hela tiden med varandra om marknadsandelar, vilket betyder att de måste upprätthålla en viss vinstnivå, eller riskera att slås ut. Och ibland har kapitalister i en bransch intressen som är helt motsatta kapitalisters i en annan. Höga oljepriser, till exempel, kommer att leda till högre vinster för företag som BP och ExxonMobil... men de kan vara förödande för kapitalister i tillverkningsindustrin eller transportindustrin. Trots att hela arbetarklassen har ett gemensamt intresse i att upphäva kapitalismen, så är vi ofta också förblindade av våra egna kortsiktiga intressen. Vi måste tävla mot varandra om de smulor som kapitalisterna ger oss att överleva på... och många av våra jobb har negativ inverkan på andra arbetarklassmänniskors liv. Och ur ett bredare perspektiv, ju lägre löner som betalas till arbetare i globala syd, desto billigare blir varorna på affärernas hyllor. Dessutom delas vår klass in i hierarkier baserat på förtryckande system som ras och kön. Kvinnor exploateras till exempel ofta dubbelt under kapitalismen då vi förväntas utföra obetalt reproduktivt arbete, som matlagning, städning och barnpassning, samtidigt som vi får mindre betalt än våra manliga kollegor på jobbet. Statens roll är att förvalta ekonomin så att en balans uppnås mellan olika intressen från konkurrerande segment inom kapitalistklassen, samtidigt som de alla skyddas från hotet av en arbetarklassrevolution. Det här sker ofta genom att spela på olika skiljelinjer inom arbetarklassen baserat på nationalism reiligiös sekterism, vit makt, och patriarkat. Det är enbart genom förstörandet av dessa förtryckande och splittrande system som vår klass kan enas och bedriva ett enhetligt klasskrig och börja frigöra oss själva från det här parasitiska systemets exploaterande bojor. Vi upphör inte att vara slavar förrän vi tillsammans lägger beslag på allt.