Klasskamp, eller kampen inom
och mot kapitalismen
är en grundläggande drivkraft för anarkistisk
teori och praktik.
Trots detta fortsätter många seglivade myter
och missuppfattningar att grumla
folks förståelse av
den sociala relation som ligger
till grund för denna konflikt....
nämligen just klass i sig självt.
Så.... vad är det egentligen?
Och vad har anarkister emot det?
De flesta människor förknippar idag främst
någons klass med hur mycket
pengar de tjänar.
Det är förvisso sant att vad
en person har på kontot kan vara en
bra fingervisning om deras klassposition,
så tenderar denna förenklade definition att
grumla sättet på vilket klass faktiskt fungerar,
både individuellt och socialt,
och dölja dess inbyggda motsättningar.
Ett mer precist sätt att definiera klass vore
att säga att det är ett hierarkiskt socialt förhållande
som karaktäriseras av exploatering
och befästs genom ett sammanlänkat,
statligt system av lagar
som reglerar äganderätt.
Eller för att förenkla det hela....
klass är ett sätt att organisera människor
enligt vem som äger vad.
Både hierarkier
och exploatering har förstås funnits
mycket längre än kapitalismen.
Från prästkungarna i
Mesopotamiens tidigaste stadsstater,
till Romarriket
och dess gradvisa sönderfall
till medeltida feodalism,
så har mänskliga civilisationer alltid regerats av en liten elit,
som försäkrat sig om stora rikedomar
och prestige åt sig själv.
Kapitalismens framväxt trängde undan feodala system
av social och ekonomisk kontroll,
som exempelvis kungars gudomliga rätt i Europa,
och himlens mandat i Kina,
och ersatte dessa föråldrade vidskepelser med
nya, mer sofistikerade sociala myter
baserade på den privata egendomens helighet
och den fria marknadens oemotsagda dominans.
I mitten av 1800-talet genomförde
den kände socialistiske filosofen Karl Marx
en uttömmande undersökning av hur
det kapitalistiska systemet fungerade och
de historiska processer som gav upphov till det.
Många av den tidens framstående anarkister,
som Mikhail Bakunin,
var starkt oense med Marx och hans följare
i fråga om revolutionär strategi,
speciellt om statens roll.
Men på det stora hela
höll de med om beskrivningen av kapitalismen
som ett system karaktäriserat av uppkomsten
av två mot varandra stående klasser.
Dessa är: arbetarklassen
- även känd som proletariatet,
och kapitalistklassen
- även känd som bourgeoisien
Kapitalistklassen definieras av att
de äger och kontrollerar kapital,
och arbetarklassen definieras av
det faktum att de saknar kapital
och därför tvingas in i exploaterande förhållanden
med kapitalisterna för att överleva.
Kapitalister kan delas in i tre olika kategorier
baserat på den typ av kapital de äger
och hur de genererar vinster.
Den första av dessa är industriella kapitalister,
som äger och kontrollerar produktionsmedlen
- vilket betyder de verktyg och den utrustning
som är nödvändig för att producera varor.
I kapitalismens tidigare stadier syftade det här
främst på ägare av fabriker och gruvor,
men idag kan det avse ägare av
och investerare i en rad olika verksamheter
- allt från snabbmatsrestauranger
till mjukvaruföretag.
Med andra ord är den industriella kapitalisten din chef.
De skapar vinster genom att
exploatera arbetare.
Den andra är landägare
- kapitalister som äger land och fastigheter,
och får sin profit från att exploatera
hyresgäster,eller, vilket blir allt vanligare,
genom gentrifiering och andra former
av fastighetsspekulation och utveckling.
Och slutligen, finanskapitalister
- som tjänar pengar på ränta från pengar de lånar ut.
Det kan vara allt från en liten pantbank
och lönedagslån,
hela vägen upp till globala banker
som lånar pengar till andra kapitalister
och till och med till länder.
Skiftet mot nyliberal kapitalism
som började på 1970-talet,
medförde en massiv expansion av finans-
-kapitalets inflytande över den globala ekonomin.
Denna expansion har gjort det möjligt för dem
att utvidga exploateringen av arbetarklassen
genom införandet av nya instrument för hushållsskulder,
som personliga kreditkort,
studentlån
och subprime-lån.
Klassexploateringens karaktär har förändrats
i takt med att kapitalismen utvecklats.
Trots detta hänger många antikapitalister fast
vid narrativ från en tidigare era.
Även idag tenderar den typiska bilden av en
person ur arbetarklassen att vara en bastant,
vit fabriksarbetare tagen ur IWW-historiken
- medan sanningen är att majoriteten av det globala
proletariatet är kvinnor, och det stora flertalet
är av icke-europeiskt ursprung.
Men trots att kapitalismen har förändrats
så har de grundläggande komponenterna i klassrelationerna
förblivit desamma.
Det är välförstått att
arbetarklassen och kapitalistklassen
har ömsesidigt motsatta intressen.
Ju mindre cheferna betalar oss,
och ju mer hyra hyresvärdarna tar ut,
desto större vinster får de,
medan vi blir ännu fattigare.
Vad som däremot inte är lika välförstått
är att kapitalistiska drivkrafter som konkurrens
och ständig tillväxt, skapar och formar
interna uppdelningar inom klasserna.
Kapitalister i en viss bransch
tävlar hela tiden med varandra om marknadsandelar,
vilket betyder att de måste upprätthålla
en viss vinstnivå, eller riskera att slås ut.
Och ibland har kapitalister i en bransch intressen
som är helt motsatta kapitalisters i en annan.
Höga oljepriser, till exempel,
kommer att leda till högre vinster
för företag som BP
och ExxonMobil...
men de kan vara förödande för kapitalister
i tillverkningsindustrin
eller transportindustrin.
Trots att hela arbetarklassen har ett
gemensamt intresse i att upphäva kapitalismen,
så är vi ofta också förblindade av
våra egna kortsiktiga intressen.
Vi måste tävla mot varandra om de smulor
som kapitalisterna ger oss att överleva på...
och många av våra jobb har negativ inverkan
på andra arbetarklassmänniskors liv.
Och ur ett bredare perspektiv, ju lägre löner som betalas
till arbetare i globala syd,
desto billigare blir varorna på affärernas hyllor.
Dessutom delas vår klass in i hierarkier
baserat på förtryckande system som
ras och kön. Kvinnor exploateras till
exempel ofta dubbelt under
kapitalismen då vi förväntas utföra
obetalt reproduktivt arbete,
som matlagning, städning och barnpassning,
samtidigt som vi får mindre betalt
än våra manliga kollegor på jobbet.
Statens roll är att förvalta ekonomin
så att en balans uppnås mellan olika intressen från
konkurrerande segment inom kapitalistklassen,
samtidigt som de alla skyddas från
hotet av en arbetarklassrevolution.
Det här sker ofta genom att spela på olika
skiljelinjer inom arbetarklassen
baserat på nationalism
reiligiös sekterism,
vit makt,
och patriarkat.
Det är enbart genom förstörandet av dessa förtryckande
och splittrande system som vår klass kan enas
och bedriva ett enhetligt klasskrig
och börja frigöra oss själva från det här
parasitiska systemets exploaterande bojor.
Vi upphör inte att vara slavar förrän
vi tillsammans lägger beslag på allt.