Jag vill berätta en historia om en flicka. Men jag kan inte säga hennes riktiga namn. Så jag kallar henne Hadiza. Hadiza är 20. Hon är blyg, men hon har ett vackert leende som lyser upp hennes ansikte. Men hon lever med konstant smärta. Och hon kommer troligen medicinera i resten av sitt liv. Vill ni veta varför? Hadiza är en Chibok-flicka, och den 14:e april 2014 blev hon kidnappad av terrorister från Boko Haram. Hon lyckades fly genom att hoppa av lastbilen som flickorna var lastade på. Men när hon landade så bröt hon båda sina ben och hon fick åla på mage för att gömma sig i buskarna. Hon berättade att hon var rädd för att Boko Haram skulle komma efter henne. Hon var en av 57 flickor som skulle fly genom att hoppa från lastbilar den dagen. Denna historia skapade med rätta svallvågor runt världen. Människor som Michelle Obama, Malala och andra höjde sina röster i protest och ungefär samtidigt - jag bodde i London för tillfället - skickades jag från London till Abuja för att bevaka World Economic Forum som Nigeria var värd för för första gången. Men när vi kom fram stod det klart att det bara fanns en historia i staden. Vi satte press på regeringen. Vi ställde tuffa frågor om vad de gjorde för att få flickorna tillbaka. Förståeligt nog var de inte så nöjda över våra frågor och vi kan väl säga att vi fick vår andel av "alternativa fakta". (Skratt) Inflytelserika nigrianer sa till oss att vi var naiva, att vi inte förstod den politiska situationen i Nigeria. Men de berättade också för oss att historien om Chibok-flickorna var ett påhitt. Tråkigt nog har påståendet att det var påhitt levt kvar, och det finns fortfarande människor i Nigeria idag som tror att Chibok-flickorna aldrig blev kidnappade. Trots att jag pratat med människor som dessa - förtvivlade föräldrar som berättat för oss att samma dag som Boko Haram kidnappade deras döttrar, så sprang de efter lastbilarna som förde bort deras döttrar. De var beväpnade med macheter, men de tvingades vända om för Boko Haram hade gevär. I två år innehöll nyheterna oundvikligen andra saker och på två år hörde vi inte mycket om Chibok-flickorna. Alla förmodade att de var döda. Men i april förra året, kom jag över denna video. Det här är stillbilder från videon som Boko Haram har filmat för att bevisa att de lever och genom en källa fick jag denna video. Men innan jag kunde publicera den, behövde jag resa till nordöstra Nigeria för att prata med föräldrarna, verifiera. Jag behövde inte vänta länge på verifiering. En av mödrarna sa till mig när hon tittade på filmen att om hon hade kunnat sträcka sig in i datorn och dra sitt barn ut från den, så skulle hon ha gjort det. För er som är föräldrar, som jag själv, i publiken, kan ni bara föreställa er den ångest den mamman kände. Den här filmen skulle dra igång förhandlingar med Boko Haram. Och en nigeriansk senator sa till mig att det var för videon som de började samtalen för de hade länge antagit att Chibok-flickorna var döda. Tjugoen flickor frigavs i oktober förra året. Tråkigt nog saknas nästan 200 av dem fortfarande. Jag måste erkänna att jag inte har varit en oberörd observatör när jag skrev om detta. Jag blir förbannad när jag tänker på alla förlorade möjligheter att rädda dessa flickor. Jag blir förbannad när jag tänker på att föräldrarna berättade för mig att om det varit döttrar till rika och mäktiga personer så skulle de återfunnits mycket tidigare. Och jag blir rasande på de påhittade berättelerna som jag uppriktigt tror orsakade förseningen; de var del i orsaken till deras försenade återförening. Detta illustrerar för mig den dödliga faran med falska nyheter. Så vad kan vi göra åt det? Det finns några smarta människor, smarta ingenjörer på Google och Facebook, som försöker använda teknik för att stoppa falska nyheter. Men förutom det tror jag att alla här - du och jag - har en roll att spela här. Det är vi som delar innehållet. Det är vi som delar historier online. I denna tidsålder är vi alla utgivare och vi har ett ansvar. I mitt jobb som journalist, så dubbelkollar jag, jag verifierar. Jag litar på min magkänsla, men jag ställer de tuffa frågorna. Varför berättar den här personen det här för mig? Vad vinner de på att dela med sig av informationen? Har de en dold agenda? Jag tror faktiskt att vi alla måste börja ställa tuffare frågor om den information som vi hittar online. Forskning visar att vissa av oss inte ens läser förbi rubriken innan vi delar historier. Vem här har gjort det? Jag vet att jag har det. Men vad händer om vi slutar att svälja information med hull och hår? Vad händer om vi stannar upp och tänker på konsekvenserna av informationen som vi just skickade vidare och dess potential att initiera våld eller hat? Vad händer om vi stannar upp och tänker på konsekvenserna i verkliga livet, som ett resultat av informationen vi delade? Tack så mycket för att ni lyssnade. (Applåder)