Nyfikenhet:
en gåva eller en förbannelse?
Det paradoxala ursprunget
till denna egenskap
personifierades för de antika grekerna
i den mytiska figuren Pandora.
Enligt legenden,
var hon den första dödliga kvinnan,
vars brinnande nyfikenhet satte en våg
av omskakande händelser i rörelse.
Pandora kom till världen
av Hefaistos, eldguden,
som tog hjälp av sina gudomliga
kompanjoner att göra henne extraordinär.
Från Afrodite mottog hon kapaciteten
för djupa känslor;
från Hermes fick hon
bemästrandet av språk.
Atena gav gåvan av fint hantverk
och känsla för detalj,
och Hermes gav henne ett namn.
Och sist men inte minst, skänkte Zeus
två gåvor till Pandora.
Den första var nyfikenhet,
som satte sig i hennes själ och
kastade henne ivrig ut i världen.
Det andra var en tung ask, vackert snidad,
tung att bära -
och hårt ihopskruvad.
Men innehållet, berättade Zeus,
var inte för dödliga ögon.
Hon fick inte öppna asken
under några omständigheter.
På jorden mötte och förälskade sig Pandora
i Epimetheus, en talangfull titan
som hade fått i uppdrag av Zeus
att designa den naturliga världen.
Han hade arbetat vid sidan av
sin bror Prometheus
som skapat de första människorna
men var evigt straffad
för att ha gett dem eld.
Epimetheus saknade sin bror väldigt,
men i Pandora såg han ännu en
eldsjäl för kamratskap.
Pandora överväldigades av spänning
från livet på jorden.
Hon blev även lätt distraherad
och kunde vara otålig
på grund av sin törst på kunskap och
sitt begär att ifrågasätta sin omgivning.
Ofta vandrade hennes tankar till
innehållet i den stängda asken.
Vilken skatt var så vacker att den aldrig
kunde åskådas av mänskliga ögon,
och varför var den hennes att skydda?
Det kittlade i hennes fingrar
att öppna den.
Ibland var hon övertygad om
att hon hörde viskande röster
och att innehållet skakades runt inuti,
som att det ville bli frisläppt.
Gåtan drev henne till vansinne.
Med tiden blev Pandora mer och mer
besatt av asken.
Det verkade som en kraft utöver hennes
kontroll förde henne till innehållet,
som ekade hennes namn högre och högre.
En dag stod hon inte ut längre.
Hon smet iväg från Epimetheus,
och stirrade på den mystiska asken.
Hon skulle ta en titt inuti,
och sedan släppa det
från sina tankar för evigt...
Men så fort hon rörde vid locket,
brast asken öppen.
Vidunderliga monster och
förskräckliga ljud
flög ut i ett rökmoln och virvlade
runt henne, skrikandes och kacklandes.
Fylld av skräck,
grep Pandora desperat i luften för att
föra dem tillbaka till sitt fängelse.
Men varelserna trängde sig ut
i ett förskräckligt moln.
Hon kände en våg av ond aning
när de bolmade bort.
Zeus hade använt asken som ett kärl
för alla ondskefulla krafter
som han skapat -
och otyglade,
gick de inte att tämja.
Medan hon grät,
blev Pandora medveten om ett ekande ljud
från insidan av asken.
Det var inte samma kusliga
viskande från demoner,
utan ett lätt pinglande som verkade
lindra hennes smärta.
När hon återigen lyfte
på locket och kikade in,
kom en varm stråle av ljus ut
och flaxade iväg.
Medan hon tittade på hur det flimrade
trots det onda hon precis släppt lös,
lättade Pandoras smärta.
Hon visste att öppnandet av asken
var oåterkallerligt -
men vid sidan av striden fanns också
hoppet för att lugna dess effekt.
Idag vittnar Pandoras ask om
de extrema konsekvenser
det innebär att handskas med det okända -
men Pandoras brinnande nyfikenhet
antyder även dualiteten som ligger
i kärnan av mänsklig utforskning.
Är vi tvungna att undersöka allt
som vi inte känner till,
att söka genom jorden för mer -
eller finns det några mysterier
som är bättre att lämna olösta?