Kära Mamma.

Jag försöker att komma ihåg dig.

Du kom till mig i delar.

Aldrig hela dig på en gång. Bara delar.

Som dina ögon.

Dina ögon kommer jag ihåg.

De omöjligt stora, runda, ledsna ögon.

Det första jag någonsin såg var dem ögonen.

Jag öppnade mina första gången och mötte dina.

Jag kunde se mig själv reflektera tillbaka i dem ögonen.

Jag kunde se mina egna ögon, och mitt ansikte, helt ny och så liten.

Och jag kunde se dem.

Jag kunde se dem komma.

De kom och tog mig därifrån.

Och det var då jag började glömma bort dig.

Mamma, jag kommer ihåg din tunga.

Så stort som mitt huvud, den tungan.

So sträv men så mjuk.

Jag föddes våt och blank och du tvättade mig med den tungan.

Eller i alla fall började du.

Den tungan var det första jag kände. Och det kändes som kärlek.

Och sen kände jag dem.

Jag kunde känna deras händer ta tag i mig. Sträv men inte mjuk.

Ingen kärlek i dem händerna.

Jag kommer ihåg din lukt, Mamma. Warm och jordlig.

Mitt första andetag var av dig.

Men det var andra lukter.

Snusk och rädsla. Och dem.

Jag kunde lukta dem.

Deras doft övertog din. De tog dig från mig i mer än en orsak.

Ljudet, Mamma.

Jag kommer ihåg ljudet av din andning.

Det var det första jag hörde, den andningen.

Djup och stadig.

Mätt men sliten.

Det verkade så jobbigt, andningen.

En låg, raspig röst, in och ut. Hela dig expanderar och kollapsar igen.

Jag skulle kunna lyssna föralltid.

Men sen så var det skrikande.

Så högt, det skriker. Det skadar att höra det, Mamma.

Och sen var dem där.

Griparna.

De hade kommit för mig med sina höga ropp och sina starka lukter och sins sträva men inte mjuka händer.

De kom och de tog mig, Mamma och jag började förlora dig.

Och nu vet jag inte var jag är.

Det är litet och mörkt och jag kan inte röra mig.

Det är något runt min nacke och det gör ont.

Jag kan höra andra runt omkring mig.

De känner smärta med. Vi alla känner smärta.

Griparna kommer ibland med deras sträva men inte mjuka händer och deras skällande så högt att det gör ont att höra.

Och dem tar igen.

De tar några av oss iväg.

Och jag vet inte var dem går.

Jag försöker så hårt att inte glömma bort dig, Mamma. Snälla förstå jag försöker.

Mitt kära barn. Jag har förlorat dig. De kom och de tog dig. Det har hänt igen och jag kan inte stoppa det

Jag bar dig inom mig, precis som dina bröder och systrar före dig.

Jag kunde skydda dig då.

Jag ville ha dig där föralltid.

Men sen kom du.

Du kom och du var vacker och du var min.

Så liten och helt ny. So ömtålig.

Jag torkade upp dig för din nya värld. Jag försökte hålla dig nära och tyst. Men dem viste du hade kommit.

De alltid vet.

Jag ville beskydda dig inom mig och hålla dig alltid trygg, men dem kom, mitt barn,

Griparna kom för dig.

De alltid kommer.

Min kropp är så trött, mitt barn. Jag kunde inte kämpa iväg dem.

Jag försökte första gången. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och så vidare och så vidare.

Och nu, mitt barn, har jag inget kvar.

Jag är tom igen.

Och jag har förlorat dig.

Igen.

Och snart så kommer dem försöka att fylla upp mig på nytt.

Men jag är så hemskt trött.

Jag grät för dig, mitt barn. Jag skrek ditt namn i flera dagar. Hörde du mig?

Jag ville att du skulle veta att jag var här.

Jag ville du skulle hitta mig. Men nu har jag igen röst kvar.

Och du är inte här.

Du måste vara hungrig, mitt barn. Jag har mjölk för dig men dem tar det.

Varje dag tar dem det.

Det gör så fruktansvärt ont. Den kalla, hårda sugningen.

Jag är svullen och värker. Och jag är tom.

Vad kommer jag mata dig när du kommer tillbaka?

Jag har inget mer att ge, mitt barn. Jag är så ledsen.

De har tagit allting. Mina barn, min mjölk, min kamp, mitt liv.

Mörket är på inkom, mitt barn.

Jag är så ledsen. Jag är så ledsen.

Snälla förstå jag försökte.

Mamma jag är trött.

De kommer igen.

De kommer och den här gången är det för mig.

Jag ser dem, Mamma, med deras små kalla ögon.

De kommer.

De tar mig igen med sina sträva men inte mjuka händer. Och jag tänker på din varma tunga.

Jag är upp och ner, Mamma. Vi alla är.

Jag känner lukt av blod och rädsla.

Något är fel.

Jag är i rörelse, Mamma. Det är Gripare runt omkring oss alla. Och ljudet. Det är så högt

Jag kan till och med inte höra mitt eget skrikande.

Kan du höra mig?

De kommer för mig, Mamma.

Griparna har något skinande. Och det är blod. So mycket blod.

Jag kommer närmare. Och jag kan se mig själv, Mamma, i skenet.

Mitt egna ansikte, fortfarande så liten och helt ny.

Och jag tänker på dina omöjligt stora, ledsna ögon, det första jag någonsin såg.

Och sen, Mamma, och sen...

Mörket.

Det här är historien om en mjölkko och hennes unge som sändes till kalvköttindustrin.

Det här är var din mjölk kommer från.

Det här är ingen isolerad händelse.

För mer information, snälla se videorna länkade här såväl som i videobeskrivningen nedan.

Du kan hitta alla referenser för denna video i bloggen, vilket är länkat såväl nedan i beskrivningen.

Snälla gilla och dela denna video för att hjälpa ge en röst för mödrarna och barnen i mjölkindustrin

och prenumerera för mer veganskt innehåll varje mondag, onsdag och några fredagar.

För att stödja meddelanden som denna snälla se stödjande länkarna i videobeskrivningen nedan, eller klicka

texten här eller länken i sidofältet.

Gå nu och lev Vegan, undvik mjölken, och så ses vi snart.