Ni kanske undrar

varför en marinbiolog från Oceana

är här för att tala

om världshungern.

Jag är här idag,
eftersom havens överlevnad

inte bara är en miljöfråga.

Vi försöker inte rädda haven enbart

för att skapa arbeten åt fiskare

eller bevara deras arbetstillfällen.

Det är mer än en ekonomisk strävan.

Genom att rädda haven
kan vi mätta världen.

Låt mig visa hur.

Som ni vet finns det redan

över en miljon hungrande på vår planet.

Situationen kommer sannolikt att förvärras

när vi blir 9 miljarder

eller 10 miljarder runt 2050,

och detta kommer sannolikt att öka trycket

på våra livsmedelsresurser.

Detta är mycket oroväckande,

särskilt med tanke på dagens situation.

Vår åkermark per capita

håller redan på att minska

i både i- och u-länder.

Vi är på väg mot en klimatförändring.

Detta kommer att påverka nederbörden

och göra de orange områdena torrare

och de blå områdena blötare,

vilket kommer att leda till torka

på platser som Mellanvästern
och Centraleuropa

och översvämningar i andra.

Det blir svårare för marken

att lösa våra hungerproblem.

Därför måste haven vara rika,

så att de kan förse oss med

så mycket föda som möjligt.

Detta är något som haven har gjort

under lång tid.

Det har skett en konstant ökning

av mängden föda vi kunnat skörda

från våra hav.

Det såg ut att fortsätta så

fram till ca 1980,

då vi började se en tillbakagång.

Ni känner till peak oil.

Det här är kanske peak fisk.

Jag hoppas inte det. 
Mer om det senare.

Det har dock skett 
en minskning med 18%

av världens totala fångster

sedan 1980.

Detta är ett stort och växande problem.

Den röda linjen fortsätter nedåt.

Men vi vet hur vi kan vända trenden,

och det ska jag prata om idag.

Vi vet hur kurvan kan vändas uppåt.

Det här behöver inte vara peak fisk.

Med enkla åtgärder på specifika platser

kan vi få tillbaka fisken och använda den

för att mätta människor.

Först måste vi lokalisera fisken,

så låt oss göra det.

Det visar sig att fisken passande nog

för det mesta finns

i våra länders kustområden,

i kustzoner.

Detta är områden som

regleras av landet i fråga.

Landet kan därmed kontrollera fisket

i dessa kustområden.

Kustländer har vanligtvis en jurisdiktion

på ca 200 sjömil,

så kallade exklusiva ekonomiska zoner.

Det är positivt att de kan kontrollera

fisket i dessa områden,

eftersom de öppna haven,

de mörkare områdena på kartan,

är svårare att kontrollera,

eftersom detta måste ske internationellt

genom internationella avtal.

Följer ni klimatavtalet

vet ni att det är en långsam,

frustrerande och långdragen process,

så möjligheten till nationell kontroll

är fantastisk.

Hur mycket fisk finns i kustområdena

jämfört med i de öppna haven?

Här ser ni att det finns

ca 7 gånger så mycket fisk i kustområdena

som i de öppna haven,

så kusterna är perfekta att fokusera på,

eftersom mycket kan åstadkommas där.

Vi kan återställa mycket av vårt fiske

genom att inrikta oss på dessa områden.

Men hur många länder behöver vi påverka?

Det finns ca 80 kustländer.

Behöver vi ordna fiskeriförvaltning

i alla dessa länder?

Vi undersökte hur många länder

vi behöver fokusera på

med tanke på att EU

hanterar sitt fiske

med hjälp av en gemensam fiskeripolitik.

Så, om det finns god fiskeriförvaltning

i EU, och säg nio andra länder,

hur mycket fisk skulle vi då täcka in?

Det visar sig att EU + nio länder

täcker två tredjedelar
av världens fiskfångst.

Om vi istället tog 24 länder + EU

skulle vi täcka 90 %,

nästan hela världens fiskfångst.

Med riktade åtgärder kan vi således

återställa fisket.

Så vad behöver göras på dessa platser?

Utifrån vårt arbete i USA,

och i andra länder, vet vi att

tre viktiga saker behöver göras

för att återställa fisket, nämligen

att fastställa kvoter eller gränser

för hur mycket som får fångas,

att minska bifångsterna, det vill säga

fisk som fångas och dödas av misstag,

vilket är ett slöseri med våra resurser,

och att skydda habitat,

växtområden och lekområden

så att fisken kan växa och fortplanta sig

och återuppbygga sina bestånd.

Gör vi detta kommer fisken tillbaka.

Hur vet vi detta?

Vi vet det, eftersom vi sett det ske

på flera olika platser.

Denna bild visar

sillbeståndet i Norge.

Sillen hade minskat sedan 50-talet,

men när Norge satte gränser,

kvoter för sitt fiske, vad hände då?

Beståndet återhämtade sig.

Här är ännu ett exempel från Norge,

över skreien.

Samma scenario. 
Beståndet var på nedgång,

så man begränsade

den fisk som fångas av misstag

och som sedan slösaktigt kastas över bord.

När den kastade fångsten begränsades

återhämtade sig beståndet.

Detta sker inte bara i Norge.

Vi har sett liknande resultat

upprepade gånger världen över.

När dessa länder agerar och

inför en hållbar fiskeriförvaltning

börjar bestånden, 
som alltid tycks minska,

att återhämta sig.

Så det ser lovande ut.

Vad innebär detta för fångstnivåerna?

Jo, det innebär att vi kan

vända de minskande fångstnivåerna

och få dem att öka

till hela 100 miljoner ton per år.

Peak fisk har inte inträffat ännu.

Vi har fortfarande en chans

att inte bara återställa bestånden

utan även att öka dem

så att vi kan mätta fler,

jämfört med idag.

Hur många fler?

Idag kan ca 450 miljoner människor

äta ett mål fisk per dag

baserat på dagens totala fiskfångst,

vilken stadigt minskar, som ni vet,

så den siffran kommer att minska

om vi inte gör något.

Om vi däremot inför förvaltningsplaner

som de jag har beskrivit

i 10-25 länder,

skulle vi istället kunna

mätta hela 700 miljoner människor per år

med ett nyttigt mål fisk.

Vi bör förstås göra detta

för att minska hungern,

men också av kostnadsskäl.

Världens mest kostnadseffektiva protein

är nämligen fisk.

Om man ser till mängden fiskprotein

per investerad dollar,

jämfört med övriga animaliska proteiner

är fisk ett bra affärsbeslut.

Fisk kräver heller inte mycket mark,

som är en bristvara,

jämfört med andra proteinkällor.

Det krävs heller inte mycket färskvatten.

Det kräver betydligt mindre färskvatten än

till exempel boskap,

som kräver att man bevattnar fält

för att kunna odla bete åt boskapen.

Även koldioxidutsläppen är mycket låga.

Fisket släpper dock ut lite koldioxid

eftersom vi måste ut och fånga fisken,

vilket kräver en del bränsle.

Jordbruket avger dock också utsläpp,

och fisket avger mindre,

så det är mindre förorenande.

Fisk är redan en viktig del av vår diet,

men denna del kan ökas,

vilket är bra, eftersom vi vet

att fisk är bra för oss.

Fisk kan minska risken för cancer,

hjärtsjukdomar och fetma.

Vår vd Andy Sharpless,

som faktiskt grundade detta koncept,

kallar fisk för det perfekta proteinet.

Andy pratar också om det faktum att

vår organisation, för bevarande av haven,

föddes ur rörelsen för markbevarande.

Inom denna rörelse

ställs biologisk mångfald ständigt

mot livsmedelsproduktion.

Skog med stor mångfald måste huggas ner

för att plantera majsfält

som kan mätta människor.

Så det finns en ständig intressekonflikt.

Ständigt tvingas vi välja mellan

två mycket viktiga saker:

att bevara mångfalden
eller föda människor.

I haven har vi dock inte denna konflikt.

I haven ställs inte mångfald

mot överflöd.

De hänger faktiskt samman.

När vi värnar om den biologiska mångfalden

ökar samtidigt tillgångarna,

vilket behövs för att mätta människor.

Det finns dock en hake.

Uppfattade ingen den? (Skratt)

Illegalt fiske.

Illegalt fiske underminerar

den hållbara fiskeriförvaltningen.

Det kan vara att fiska med utrustning

som är förbjuden,

att fiska på otillåtna platser eller

att fånga fisk av fel storlek eller art.

Illegalt fiske lurar konsumenten

men också ärliga fiskare,

och det måste stoppas.

Denna fisk når marknaden genom bedrägeri.

Ni har kanske hört talas om detta.

Det innebär att fisk felmärks.

Tänk på förra gången ni åt fisk.

Vad åt ni?

Är ni säkra på att det var just det?

Vi gjorde nämligen 1 300 olika tester

och ca en tredjedel

var felmärkta.

Nio av tio snapper-fiskar var felmärkta.

59 % av den tonfisk vi testade

var felmärkt.

Vi tog 120 prover på röd snapper

och bara sju av dem var röd snapper,

så lycka till att hitta en röd snapper.

Leveranskedjan för fisk är mycket komplex,

och i varje steg i denna kedja,

finns det risk för fiskbedrägerier

om vi inte inför spårbarhet.

Spårbarhet är ett sätt för fiskeindustrin

att spåra fångsten från båt till tallrik

för att säkerställa att konsumenterna vet

varifrån fisken kommer.

Detta är väldigt viktigt.

Det görs av vissa, men av för få,

så vi driver ett lagförslag i kongressen:

"SAFE Seafood Act"

och jag är väldigt glad att tillkännage

en petition undertecknad av 450 kockar

som uppmanar kongressen

att stödja SAFE Seafood Act.

Många kända kockar har skrivit under -

Anthony Bourdain, Mario Batali,

Baton Seaver med flera

och de har skrivit under för de anser

att människor har rätt att veta

vad de äter.

(Applåder)

Även fiskarna är positiva,

så förhoppningsvis kan vi

få igenom förslaget,

och det i rättan tid,

eftersom det är så bedrägeriet

och det illegala fisket kan stoppas.

Det är även så vi kan säkerställa

att kvoter, habitatskydd,

och minskade bifångster kan fullgöra

sin potential.

Vi vet att fisket kan drivas hållbart.

Vi vet att vi kan framställa

hälsosam mat åt hundratals miljoner

som inte kräver mark eller mycket vatten,
som har låga koldioxidutsläpp

och som är kostnadseffektiv.

Vi vet att vi genom att rädda haven

kan mätta världen,

och vi måste börja nu.

(Applåder)

Tack. (Applåder)