Ni kanske undrar
varför en marinbiolog från Oceana
är här för att tala
om världshungern.
Jag är här idag,
eftersom havens överlevnad
inte bara är en miljöfråga.
Vi försöker inte rädda haven enbart
för att skapa arbeten åt fiskare
eller bevara deras arbetstillfällen.
Det är mer än en ekonomisk strävan.
Genom att rädda haven
kan vi mätta världen.
Låt mig visa hur.
Som ni vet finns det redan
över en miljon hungrande på vår planet.
Situationen kommer sannolikt att förvärras
när vi blir 9 miljarder
eller 10 miljarder runt 2050,
och detta kommer sannolikt att öka trycket
på våra livsmedelsresurser.
Detta är mycket oroväckande,
särskilt med tanke på dagens situation.
Vår åkermark per capita
håller redan på att minska
i både i- och u-länder.
Vi är på väg mot en klimatförändring.
Detta kommer att påverka nederbörden
och göra de orange områdena torrare
och de blå områdena blötare,
vilket kommer att leda till torka
på platser som Mellanvästern
och Centraleuropa
och översvämningar i andra.
Det blir svårare för marken
att lösa våra hungerproblem.
Därför måste haven vara rika,
så att de kan förse oss med
så mycket föda som möjligt.
Detta är något som haven har gjort
under lång tid.
Det har skett en konstant ökning
av mängden föda vi kunnat skörda
från våra hav.
Det såg ut att fortsätta så
fram till ca 1980,
då vi började se en tillbakagång.
Ni känner till peak oil.
Det här är kanske peak fisk.
Jag hoppas inte det.
Mer om det senare.
Det har dock skett
en minskning med 18%
av världens totala fångster
sedan 1980.
Detta är ett stort och växande problem.
Den röda linjen fortsätter nedåt.
Men vi vet hur vi kan vända trenden,
och det ska jag prata om idag.
Vi vet hur kurvan kan vändas uppåt.
Det här behöver inte vara peak fisk.
Med enkla åtgärder på specifika platser
kan vi få tillbaka fisken och använda den
för att mätta människor.
Först måste vi lokalisera fisken,
så låt oss göra det.
Det visar sig att fisken passande nog
för det mesta finns
i våra länders kustområden,
i kustzoner.
Detta är områden som
regleras av landet i fråga.
Landet kan därmed kontrollera fisket
i dessa kustområden.
Kustländer har vanligtvis en jurisdiktion
på ca 200 sjömil,
så kallade exklusiva ekonomiska zoner.
Det är positivt att de kan kontrollera
fisket i dessa områden,
eftersom de öppna haven,
de mörkare områdena på kartan,
är svårare att kontrollera,
eftersom detta måste ske internationellt
genom internationella avtal.
Följer ni klimatavtalet
vet ni att det är en långsam,
frustrerande och långdragen process,
så möjligheten till nationell kontroll
är fantastisk.
Hur mycket fisk finns i kustområdena
jämfört med i de öppna haven?
Här ser ni att det finns
ca 7 gånger så mycket fisk i kustområdena
som i de öppna haven,
så kusterna är perfekta att fokusera på,
eftersom mycket kan åstadkommas där.
Vi kan återställa mycket av vårt fiske
genom att inrikta oss på dessa områden.
Men hur många länder behöver vi påverka?
Det finns ca 80 kustländer.
Behöver vi ordna fiskeriförvaltning
i alla dessa länder?
Vi undersökte hur många länder
vi behöver fokusera på
med tanke på att EU
hanterar sitt fiske
med hjälp av en gemensam fiskeripolitik.
Så, om det finns god fiskeriförvaltning
i EU, och säg nio andra länder,
hur mycket fisk skulle vi då täcka in?
Det visar sig att EU + nio länder
täcker två tredjedelar
av världens fiskfångst.
Om vi istället tog 24 länder + EU
skulle vi täcka 90 %,
nästan hela världens fiskfångst.
Med riktade åtgärder kan vi således
återställa fisket.
Så vad behöver göras på dessa platser?
Utifrån vårt arbete i USA,
och i andra länder, vet vi att
tre viktiga saker behöver göras
för att återställa fisket, nämligen
att fastställa kvoter eller gränser
för hur mycket som får fångas,
att minska bifångsterna, det vill säga
fisk som fångas och dödas av misstag,
vilket är ett slöseri med våra resurser,
och att skydda habitat,
växtområden och lekområden
så att fisken kan växa och fortplanta sig
och återuppbygga sina bestånd.
Gör vi detta kommer fisken tillbaka.
Hur vet vi detta?
Vi vet det, eftersom vi sett det ske
på flera olika platser.
Denna bild visar
sillbeståndet i Norge.
Sillen hade minskat sedan 50-talet,
men när Norge satte gränser,
kvoter för sitt fiske, vad hände då?
Beståndet återhämtade sig.
Här är ännu ett exempel från Norge,
över skreien.
Samma scenario.
Beståndet var på nedgång,
så man begränsade
den fisk som fångas av misstag
och som sedan slösaktigt kastas över bord.
När den kastade fångsten begränsades
återhämtade sig beståndet.
Detta sker inte bara i Norge.
Vi har sett liknande resultat
upprepade gånger världen över.
När dessa länder agerar och
inför en hållbar fiskeriförvaltning
börjar bestånden,
som alltid tycks minska,
att återhämta sig.
Så det ser lovande ut.
Vad innebär detta för fångstnivåerna?
Jo, det innebär att vi kan
vända de minskande fångstnivåerna
och få dem att öka
till hela 100 miljoner ton per år.
Peak fisk har inte inträffat ännu.
Vi har fortfarande en chans
att inte bara återställa bestånden
utan även att öka dem
så att vi kan mätta fler,
jämfört med idag.
Hur många fler?
Idag kan ca 450 miljoner människor
äta ett mål fisk per dag
baserat på dagens totala fiskfångst,
vilken stadigt minskar, som ni vet,
så den siffran kommer att minska
om vi inte gör något.
Om vi däremot inför förvaltningsplaner
som de jag har beskrivit
i 10-25 länder,
skulle vi istället kunna
mätta hela 700 miljoner människor per år
med ett nyttigt mål fisk.
Vi bör förstås göra detta
för att minska hungern,
men också av kostnadsskäl.
Världens mest kostnadseffektiva protein
är nämligen fisk.
Om man ser till mängden fiskprotein
per investerad dollar,
jämfört med övriga animaliska proteiner
är fisk ett bra affärsbeslut.
Fisk kräver heller inte mycket mark,
som är en bristvara,
jämfört med andra proteinkällor.
Det krävs heller inte mycket färskvatten.
Det kräver betydligt mindre färskvatten än
till exempel boskap,
som kräver att man bevattnar fält
för att kunna odla bete åt boskapen.
Även koldioxidutsläppen är mycket låga.
Fisket släpper dock ut lite koldioxid
eftersom vi måste ut och fånga fisken,
vilket kräver en del bränsle.
Jordbruket avger dock också utsläpp,
och fisket avger mindre,
så det är mindre förorenande.
Fisk är redan en viktig del av vår diet,
men denna del kan ökas,
vilket är bra, eftersom vi vet
att fisk är bra för oss.
Fisk kan minska risken för cancer,
hjärtsjukdomar och fetma.
Vår vd Andy Sharpless,
som faktiskt grundade detta koncept,
kallar fisk för det perfekta proteinet.
Andy pratar också om det faktum att
vår organisation, för bevarande av haven,
föddes ur rörelsen för markbevarande.
Inom denna rörelse
ställs biologisk mångfald ständigt
mot livsmedelsproduktion.
Skog med stor mångfald måste huggas ner
för att plantera majsfält
som kan mätta människor.
Så det finns en ständig intressekonflikt.
Ständigt tvingas vi välja mellan
två mycket viktiga saker:
att bevara mångfalden
eller föda människor.
I haven har vi dock inte denna konflikt.
I haven ställs inte mångfald
mot överflöd.
De hänger faktiskt samman.
När vi värnar om den biologiska mångfalden
ökar samtidigt tillgångarna,
vilket behövs för att mätta människor.
Det finns dock en hake.
Uppfattade ingen den? (Skratt)
Illegalt fiske.
Illegalt fiske underminerar
den hållbara fiskeriförvaltningen.
Det kan vara att fiska med utrustning
som är förbjuden,
att fiska på otillåtna platser eller
att fånga fisk av fel storlek eller art.
Illegalt fiske lurar konsumenten
men också ärliga fiskare,
och det måste stoppas.
Denna fisk når marknaden genom bedrägeri.
Ni har kanske hört talas om detta.
Det innebär att fisk felmärks.
Tänk på förra gången ni åt fisk.
Vad åt ni?
Är ni säkra på att det var just det?
Vi gjorde nämligen 1 300 olika tester
och ca en tredjedel
var felmärkta.
Nio av tio snapper-fiskar var felmärkta.
59 % av den tonfisk vi testade
var felmärkt.
Vi tog 120 prover på röd snapper
och bara sju av dem var röd snapper,
så lycka till att hitta en röd snapper.
Leveranskedjan för fisk är mycket komplex,
och i varje steg i denna kedja,
finns det risk för fiskbedrägerier
om vi inte inför spårbarhet.
Spårbarhet är ett sätt för fiskeindustrin
att spåra fångsten från båt till tallrik
för att säkerställa att konsumenterna vet
varifrån fisken kommer.
Detta är väldigt viktigt.
Det görs av vissa, men av för få,
så vi driver ett lagförslag i kongressen:
"SAFE Seafood Act"
och jag är väldigt glad att tillkännage
en petition undertecknad av 450 kockar
som uppmanar kongressen
att stödja SAFE Seafood Act.
Många kända kockar har skrivit under -
Anthony Bourdain, Mario Batali,
Baton Seaver med flera
och de har skrivit under för de anser
att människor har rätt att veta
vad de äter.
(Applåder)
Även fiskarna är positiva,
så förhoppningsvis kan vi
få igenom förslaget,
och det i rättan tid,
eftersom det är så bedrägeriet
och det illegala fisket kan stoppas.
Det är även så vi kan säkerställa
att kvoter, habitatskydd,
och minskade bifångster kan fullgöra
sin potential.
Vi vet att fisket kan drivas hållbart.
Vi vet att vi kan framställa
hälsosam mat åt hundratals miljoner
som inte kräver mark eller mycket vatten,
som har låga koldioxidutsläpp
och som är kostnadseffektiv.
Vi vet att vi genom att rädda haven
kan mätta världen,
och vi måste börja nu.
(Applåder)
Tack. (Applåder)