För tre och ett halvt år sedan tog jag ett av de bästa besluten i mitt liv. Som mitt nyårslöfte lade jag ner bantningen, slutade oroa mig för min vikt och lärde mig att vara närvarande i mitt ätande. Nu äter jag närhelst jag är hungrig, och jag har gått ner nästan 5 kg. Bilden visar mig som 13-åring, det var då jag bantade för första gången. Idag, när jag ser på bilden, tänker jag; det var inte en bantningskur du behövde, du behövde någon som kunde hjälpt dig med klädvalet. (Skratt) Men det enda jag såg var att jag behövde gå ner i vikt, och självklart lade jag skulden på mig själv när de kilon jag tappat sedan kom tillbaka. I tre decennier därefter gick jag på olika typer av dieter. Det spelade ingen roll vad jag provade, de kilon jag blev av med kom alltid tillbaka. Jag är säker på att många av er har varit med om den känslan. Som neurolog frågade jag mig själv; Varför är det så svårt? Det är naturligtvis så att din vikt beror på förhållandet mellan ditt matintag och hur mycket energi du gör av med. Vad de flesta människor dock inte inser är att hungerkänslor såväl som kroppens energiförbrukning styrs av hjärnan och dessutom oftast utan att du är medveten om det. Din hjärna utför en mängd uppgifter bakom kulisserna, vilket är tur, eftersom ditt medvetande -- hur uttrycker man sig hövligt? -- är lättdistraherat. Det är bra att inte behöva komma ihåg att andas när du blir fängslad av en film. (Skratt) Du glömmer inte hur man går, för att du börjar tänka på vad du ska äta till middag. Din hjärna har också sin egen uppfattning, för hur mycket du bör väga, oavsett vad du själv tycker. Det här kallas din ställpunkt, men det är en missvisande benämning, då det egentligen rör sig om ett spann på mellan 4,5 och 7 kg. Du kan genom att förändra livsstilen påverka din vikt upp eller ner inom detta viktspann, men det är mycket, mycket svårare att hålla sin vikt utanför detta. I hypotalamus, dvs den del av hjärnan som reglerar kroppsvikten, finns fler än ett dussin signalsubstanser som påverkar kroppen till att öka i vikt, samt ännu ett dussintal som talar om för kroppen att tappa den. Systemet fungerar som ett termostat, och reagerar på signalerna från kroppen genom att justera hunger, aktivitetsnivå samt metabolism för att hålla din vikt stabil när de externa förhållandena ändras. Det är väl så en termostat fungerar? Det håller temperaturen inomhus på samma nivå oavsett hur vädret utanför förändras. Du kan prova att sänka temperaturen i ditt hus vintertid genom att öppna fönstret, men den åtgärden kommer inte att ändra inställningen på termostaten, som kommer att reagera genom att kicka igång värmesystemet för att värma upp huset igen till den nivå termostaten är inställd på. Hjärnan jobbar på precis samma sätt, och besvarar viktminskning med kraftfulla verktyg för att tvinga tillbaka din kropp till det läge hjärnan tycker är normalt. Om du tappar mycket i vikt, kommer din hjärna att reagera som om du svalt, och oavsett om du startade som överviktig eller mager, kommer hjärnans reaktion att vara exakt densamma. Vi skulle älska att hjärnan kunde tala om för oss om vi behövde gå ner i vikt, men det kan den inte. Om du går ner mycket i vikt, blir du hungrig, och dina muskler kommer att förbränna mindre energi. Doktor Rudy Leibel på Columbia-universitetet har i sina studier sett att människor som tappat 10 procent av sin kroppsvikt förbränner 250-400 färre kalorier eftersom deras metabolism minskar. Det är mycket mat, det. Det betyder att en person som är framgångsrik med sin bantning måste äta denna mängd mindre under resten av livet jämfört med någon med samma vikt men som alltid varit smal. Från ett evolutionsperspektiv är kroppens ovilja att tappa kroppsmassa förståelig. Under tider när föda var en bristvara berodde våra anfäders överlevnad på kroppens förmåga att hushålla med energin, tillsammans med förmågan att återfå kroppsmassa när det åter blev bättre tillgång på mat var det som borde skyddat dem när nästa period av matbrist inträffade. Genom mänsklighetens historia, har svält varit ett mycket större bekymmer än att man ätit för mycket. Detta kan kanske vara förklaringen bakom det dystra faktum att ställpunkten kan höjas, men den sjunker sällan. Om nu din mamma någonsin nämnde att livet inte är rättvist, så var det den här typen av orättvisor hon pratade om. (Skratt) Framgångsrik bantning sänker inte din ställpunkt. Även om du lyckats behålla din nya lägre vikt i så länge som sju år, kommer din hjärna hela tiden sträva efter att du ska återfå din gamla vikt. Om viktminskningen hade varit resultatet av en långvarig svält hade det varit en vettig process. I vår moderna tid med drive-in-hamburgerrestauranger är vi många som detta inte fungerar så bra för. Skillnaden mellan våra anfäders liv och vårt liv i överflöd av mat är anledningarna till att Doktor Yoni Freedhoff vid universitetet i Ottawa, Kanada önskar att han kunde ta tillbaka en del av sina patienter till en tid då föda inte var lika tillgänglig, och det är även skälet till att om samhället förändrade miljön mot färre möjligheter att få tag i föda skulle det vara det effektivaste motdraget mot fetma. Olyckligtvis, kan en tillfällig viktökning bli bestående. Om du är överviktig under en längre tidsperiod, uppskattningsvis rör det sig om flera år för de flesta av oss, kan din hjärna bestämma sig för att detta är det nya normala. Psykologer delar in ätare i två grupper, de som förlitar sig på sin hunger och de som försöker kontrollera sitt ätande genom viljestyrka, som de flesta bantare. Låt oss kalla dem intuitiva ätare och kontrollerade ätare. Intressant att notera är att intuitiva ätare är mindre benägna att bli överviktiga, och de tillbringar mindre tid med att tänka på mat. Kontrollerade ätare är mer känsliga för att äta för mycket som en reaktion på reklam, överstora portioner och ät-så-mycket-du-orkar-buffér. Och det är mer troligt att en liten njutning, som att äta en sked glass, leder till en matorgie för en kontrollerad ätare. Barn är särskilt känsliga för denna växling mellan bantning och matorgier. Ett flertal långtidsstudier har påvisat att flickor som bantar när de är i de tidiga tonåren löper tre gånger så stor risk att bli överviktiga fem år senare, även om de startade som normalviktiga. Alla dessa studier fann att samma faktorer som förutbestämde en viktökning även förutbestämde utveckling av ätstörningar. Den andra påverkande faktorn var förresten, för er som är föräldrar, att andra familjemedlemmar retade dem för deras vikt. Så gör inte det. (Skratt) Jag lämnade nästan alla diagram hemma, men jag kunde inte motstå att visa er just den här, eftersom jag är en nörd och det är så här jag gör. (Skratt) Detta är en studie som tittade på risken att dö över en fjortonårs-period baserat på fyra sunda vanor: äta tillräckligt med frukt och grönsaker, motionera tre gånger i veckan, låta bli att röka, samt att dricka måttligt med alkohol. Låt oss börja med att titta på de normalviktiga i studien. Staplarna är risken att dö och siffrorna noll, ett, två, tre, fyra på den horisontella axeln visar antalet hälsosamma vanor som en given person hade. Som man kunde misstänka; ju hälsosammare livsstil, desto lägre risk att personen skulle avlida medan studien pågick. Låt oss då titta på vad som händer med överviktiga personer. För de som inte hade någon av de hälsosamma vanorna fanns en förhöjd risk att avlida. Att lägga sig till med endast en hälsosam vana får en överviktig person tillbaka in på normalkurvan. För riktigt feta personer utan någon hälsosam vana alls är risken att dö sju gånger så hög jämfört med den hälsosammaste gruppen i studien. Men en hälsosam livsstil hjälper även riktigt feta människor. Faktum är att om man enbart tittar på gruppen med alla fyra hälsosamma vanor, upptäcker man att vikten i sig gör väldigt liten skillnad. Du kan ta kontroll över din hälsa genom att ta kontroll över din livsstil, även om du inte kan gå ner i vikt och behålla viktminskningen. Dieter är inte speciellt tillförlitiga. Fem år efter en bantningskur, har de flesta människor återfått de kilon de tappade. Fyrtio procent av dem väger mer än de gjorde när de påbörjade dieten. Om man betänker detta, så är det typiska resultatet efter en bantningskur att sannolikheten för att du går upp i vikt igen större än att du - på lång sikt - behåller viktminskningen. Om jag nu lyckats övertala dig om att bantning kanske kan vara ett problem, blir följdfrågan: Vad ska du göra åt det? Och mitt svar är, med ett ord, mindfulness (medveten närvaro) Jag menar inte att du måste lära dig meditera eller börja med yoga. Jag pratar om ett medvetet ätande: lär dig förstå vad din kropp signalerar så att du äter när du är hungrig och slutar när du är mätt, eftersom en stor del av en ovälkommen viktökning beror på det faktum att du äter även när du inte är hungrig. Hur gör du då? Ge dig själv tillåtelse att äta så mycket du vill och lägg sedan ner möda på att fundera över vad det är som gör att kroppen mår bra. Sitt ner och ät vid regelbundna tider utan distraherande faktorer runt dig. Var medveten om hur din kropp känns när du börjar äta och när du slutar, och låt dina hungerkänslor bestämma när du är är klar. Det tog ungefär ett år för mig att lära mig detta, men det har verkligen varit värt det. Jag är så mycket mer avslappnad kring matsituationer nuförtiden jämfört med hur jag var tidigare. Oftast tänker jag inte alls på mat. Jag glömmer att vi har choklad i skåpet. Det är som om rymdvarelser har tagit över min hjärna. Det är bara så fullständigt annorlunda. Jag vill påstå att den här inställningen till ätande förmodligen inte får dig att gå ner i vikt om du inte tillhör gruppen som ofta äter utan att vara hungrig, men läkarvetenskapen känner inte till något förhållningssätt som innebär signifikanta viktminskningsresultat för många människor. Detta är anledningen till att många människor nu fokuserar mer på att förhindra en viktökning snarare än att förespråka viktminskning. Låt oss se sanningen i vitögat; Om bantning hade fungerat skulle vi alla varit smala för länge sen. (Skratt) Varför framhärdar vi med att göra samma sak om igen och ändå förvänta oss olika resultat? Bantning kan verka harmlös, men de ställer i själva verket till med en hel del indirekta skador. I värsta fall ödelägger de liv: Besatthet av vikt leder till ätstörningar, i synnerhet hos unga människor. I USA säger sig 80 procent av de 10-åriga flickorna någon gång ha bantat. Våra döttrar har fått lära sig att mäta sitt egenvärde mot en felaktig måttstock. Även när det funkar som bäst, är bantning ett slöseri med tid. Det krävs viljestyrka, som du kunde använt för att hjälpa dina barn med läxorna eller för att slutföra det där viktiga projektet på jobbet, och eftersom viljestyrkan är begränsad, kommer en strategi som bygger på att upprätthålla den troligtvis vara dömd att misslyckas när du flyttar ditt fokus till någonting annat. Låt mig plantera en sista tanke hos dig. Tänk om vi berättade för alla dessa bantande flickor att det är okej att äta när man är hungrig? Vad skulle hända om vi lärde dem att arbeta med sin aptit istället för att frukta den? Jag tror att de flesta av dem skulle bli både gladare och hälsosammare, och som vuxna, skulle många av dem förmodligen vara smalare. Jag önskar att någon hade berättat detta för mig när jag var tretton år. Tack för mig. (Applåder)