Låt mig ställa en fråga. Hur mycket vapenklassat kärnmaterial tror ni det skulle behövas för att jämna en stad som San Francisco med ytan? Hur många av er tror att det skulle vara ungefär som i den här resväskan? OK. Den här minibussen? Okej. Det är faktiskt så att under rätt omständigheter, skulle en mängd höganrikat uran i samma storlek som din morgonlatte, vara nog för att döda 100 000 människor omedelbart. Hundratusentals andra skulle bli fruktansvärt sjuka, och delar av staden skulle vara obeboeliga i åratal, om inte decennier. Men du kan glömma den där kärnvapen-latten, för dagens kärnvapen är hundratals gånger mer kraftfulla än de vi släppte över Hiroshima och Nagasaki. Och även ett begränsat kärnvapenkrig med, låt oss säga, ett tiotal kärnvapen, skulle kunna ödelägga allt liv på jorden. Så det är viktigt att ni vet att det just nu finns fler än 15 000 kärnvapen i händerna på nio länder. Och om du bor i en stad eller nära en militäranläggning, är sannolikt ett av dem riktat mot dig. Det är faktiskt så att om du bor i något av de landsbygdsområden där kärnvapen lagras, är ett troligen riktat mot dig. Ungefär 1 800 av dessa vapen är i hög beredskap, vilket innebär att de kan avfyras inom 15 minuter från att avfyrningsordern ges. Jag vet att det är ett tråkigt ämne, och ni lider kanske av - vad hette det? - psykisk trötthet som vi hörde talas om tidigare. Så jag ska byta spår en stund, och prata om min låtsasvän, som jag kallar Jasmine, en liten stund. Vid 25 års ålder är Jasmine en del av en generation som är mer politiskt och socialt engagerad än något vi sett de senaste 50 åren. Hon och hennes vänner ser sig själva som nydanare, ledare och aktivister. Jag tänker på dem som Generation Möjlighet. De protesterar regelbundet i frågor som de bryr sig om, men kärnvapen är inte en av dessa, vilket är helt logiskt, för Jasmine föddes 1991, i slutet av det kalla kriget. Så hon hörde inte särskilt mycket om kärnvapen när hon växte upp. Hon behövde aldrig ducka och ta skydd under sin skolbänk. För Jasmine är "Fallout shelter" en app i Androidbutiken. Kärnvapen används för att vinna i spel. Och det är synd, för just nu behöver vi Generation Möjlighet för att hjälpa oss fatta några riktigt viktiga beslut om kärnvapen. Till exempel om vi ska fortsätta minska vår kärnvapenarsenal globalt, eller om vi ska använda miljarder, kanske biljoner dollar, till att modernisera dem så att de håller hela 2000-talet, så att Jasmine, när hon är i min ålder, pratar med sina barn och kanske sina barnbarn också om kärnvapenhotet? Om du lagt märke till alla cyberhot, eller om du till exempel läst om Stuxnetviruset, eller, för Guds skull, om du nånsin haft ett e-postkonto, ett Yahookonto eller en telefon som blivit hackad, så kan du föreställa dig vilken skada som kan utlösas av modernisering i en tidsålder av cyberkrigföring. Om du tänker på pengarna, så kan en biljon dollar räcka långt för att utfodra, utbilda och anställa människor, åtgärder som skulle kunna minska hotet om kärnvapenkrig till att börja med. Så... (Applåder) Detta är avgörande just nu, för kärnvapen - de är sårbara. Vi har starka bevis för att terrorister försöker få tag på dem. Ta bara förra våren, när fyra pensionärer och två taxiförare anhölls i Georgien, för försök att sälja kärnmaterial för 200 miljoner dollar, det visade att den svarta marknaden för detta är högst levande. Och det är viktigt, för det har inträffat dussintals olyckor med kärnvapen, och jag slår vad om att de flesta aldrig har hört talas om det. Bara här i USA, har vi släppt kärnvapen över Carolina-staterna två gånger. I ena fallet blev en av bomberna, som föll ur ett av flygvapnets plan, aldrig detonerad eftersom kärnladdningen fanns på en annan plats i planet. I det andra fallet armerades vapnet när det slog i marken, och fem av säkringarna som skulle förhindra detonation fungerade inte. Som tur var fungerade den sjätte. Men om det inte är nog för att väcka din uppmärksamhet, så har vi Black Brant-incidenten 1995. Det var när ryska radaroperatörer såg det de trodde var en amerikansk kärnvapenmissil på väg mot ryskt luftrum. Det visade sig senare vara en norsk raket som samlade data om norrsken. Men den gången var Rysslands president Boris Jeltsin fem minuter ifrån att avfyra en fullskalig vedergällningsattack med kärnvapen mot USA. De flesta av världens kärnvapenländer har förbundit sig att göra sig av med dessa massförstörelsevapen. Men fundera på detta: Fördraget om ickespridning av kärnvapen, vilket är det vidast antagna vapenfördraget i historien, med 190 undertecknande, anger inget specifikt datum för när världens kärnvapenländer ska göra sig av med sina kärnvapen. När John F. Kennedy skickade en man till månen, och bestämde sig för att också ta hem honom, eller bestämde båda sakerna, så sa han inte "Gör det när ni har tid." Han satte en deadline. Han gav oss en utmaning som skulle ha varit helt osannolik bara några år tidigare. Och med den utmaningen, inspirerade han forskare och marknadsförare, astronauter och lärare. Han gav oss en vision. Men tillsammans med den visionen, försökte han också ge oss, och detta vet de flesta inte heller, han försökte ge oss en partner, i form av vår värsta kalla kriget-fiende, Sovjetunionen. För en del av Kennedys vision med Apolloprogrammet var att den skulle vara ett samarbete, inte en tävling, med ryssarna. Och uppenbarligen höll premiärministern, Nikita Chrusjtjov, med. Men innan samarbetet kunde realiseras mördades Kennedy och den delen av visionen sköts upp. Men löftet om gemensam innovation mellan dessa två kärnvapensupermakter släcktes inte helt. För 1991, det år då Jasmine föddes, och Sovjetunionen föll, startade dessa två länder ett projekt som verkar otroligt idag, i ordets sannaste mening, och det är att USA skickade pengar till ryssarna när de behövde det mest, för att säkra löst kärnmaterial och anställa arbetslösa kärnforskare. De arbetade tillsammans med amerikanska forskare för att konvertera anrikad uran till bränsle som kan användas för kärnkraft istället. De kallade det "Från megaton till megawatt". Resultatet är att i mer än 20 år hade våra två länder ett projekt som innebar att en av tio glödlampor i USA i grund och botten fick sin energi från före detta ryska stridsspetsar. Tillsammans gjorde dessa två länder något verkligen djärvt. Men den goda nyheten är att det globala samfundet har möjligheten att göra något precis lika djärvt idag. Att bli av med kärnvapen och tömma förråden av de material som krävs för att producera dem, tar enligt vissa experter 30 år. Det skulle kräva en slags renässans, den typ av innovationer som, på gott och ont, understödde både Manhattanprojektet som gav upphov till kärnvapen, såväl som "Från megaton till megawatt"-projektet. Det skulle kräva designrestriktioner. Dessa är grundläggande för kreativitet, saker som en plattform för internationellt samarbete; ett bestämt datum, som skulle vara en tvångsmekanism; och en positiv vision som inspirerar till handling. Det skulle ta till 2045. 2045 råkar vara 100-årsjubileet för kärnvapnens födelse i New Mexicos öken. Men det är också ett viktigt år av en annan anledning. Det förutspås vara singularitetens ankomst, en ny tid i mänsklighetens utveckling, där gränsen mellan artificiell intelligens och mänsklig intelligens suddas ut, där databeräkningar och medvetenhet blir omöjliga att särskilja och avancerad teknologi hjälper oss lösa 2000-talets största problem: svält, energi, fattigdom, och leder oss in i en tid av överflöd. Alla kommer få åka till rymden, på vår väg mot att bli en multiplanetär art. De som verkligen tror på denna vision är de första att medge att de inte riktigt vet ännu hur vi ska komma dit. Men värderingarna bakom visionen och viljan att fråga "Hur kan vi?" har inspirerat en generation av innovatörer. De arbetar sig bakåt från de utfall som de vill ha, och använder kreativa metoder för gemensam problemlösning. De slår sig genom hinder. De omprövar vad vi anser är möjligt. Men här är grejen: den där visionen om överflöd är inte kompatibel med en värld som fortfarande lutar sig mot ett 1900-talsfördrag om kärnvapen som kallas "ömsesidigt garanterad förstörelse." Det måste handla om att lägga grunden för 2100-talet. Det måste handla om strategier för ömsesidigt garanterad välgång eller, åtminstone, ömsesidigt garanterad överlevnad. Jag möter varje dag människor som är riktiga pionjärer inom området kärnvapenhot. Som ni kan se är många av dem unga kvinnor, och de gör vansinnigt intressanta saker, som Mareena Robinson Snowden, hon utvecklar nya sätt, bättre sätt, att upptäcka kärnstridsspetsar, något som kommer hjälpa oss över ett kritiskt hinder för internationell nedrustning. Eller Melissa Hanham, som använder satellitbilder för att lista ut vad som pågår kring avlägsna kärnvapenanläggningar. Vi har också Beatrice Fihn i Europa, som har drivit kampanjer för att göra kärnvapen olagliga i internationella domstolar, och som vann en stor seger i FN förra veckan. (Applåder) Men ändå, men ändå, trots allt vårt prat om moonshots i den här kulturen, är det för få medlemmar ur Generation Möjlighet och dess mentorer som tar sig an kärnvapen. Det är som att det är tabu. Men jag minns något Kennedy sa, som har stannat med mig, och det är något i stil med att människan kan vara lika stor som lösningen på alla problem vi har skapat. Han sa att inget problem i mänsklighetens öde är bortom människorna. Jag tror på det. Och jag tror att många av er också tror på det. Och jag vet att Generation Möjlighet tror på det. Så det är dags att bestämma ett datum. Låt oss avsluta kärnvapenkapitlet på 100-årsjubileet av dess tillkomst. För 2045 har vi trots allt hållit miljarder människor gisslan under hot om kärnvapenutplåning. Nog räcker det med 100 år. Nog har ett sekel av ekonomisk utveckling och utveckling av militära strategier, gett oss bättre sätt att hantera globala konflikter. Och om det nånsin funnits en moonshot värd att stödja, så är det väl denna. När vi ställs inför verkliga hot - till exempel Nordkoreas kärnvapenprov nyligen, som är helt osanktionerade - är vettiga människor oense om huruvida vi borde behålla ett antal kärnvapen för att avvärja aggression. Men frågan är: Vad är det magiska numret? Är det tusen? Är det hundra? Tio? Och då måste vi också fråga: Vem ska ansvara för dem? Jag tror emellertid att vi är eniga om att 15 000 innebär ett större globalt hot mot Jasmines generation än ett löfte. Så det är dags att vi ger ett löfte om en värld där vi har lossat det strypgrepp som kärnvapen har på vår fantasi; där vi investerar i de kreativa lösningar som kommer ur att vi jobbar bakåt från den framtid vi så gärna vill ha, snarare än att lunka framåt från en nutid som har med sig alla föreställningar och fördomar från det förflutna. Det är dags att vi utlovar våra resurser, som ledare från alla områden, till att jobba med detta problem på nya sätt, att fråga, "Hur kan vi?" Hur kan vi infria ett löfte om större säkerhet för Jasmines generation i en värld bortom kärnvapen? Jag hoppas verkligen att ni vill vara med. Tack. (Applåder) Tack. (Applåder)