Hur bygger vi ett samhälle utan fossila bränslen? Detta är en mycket komplicerad utmaning och jag tror att utvecklingsländer kan få en ledande roll i denna övergång. Och jag vet att detta är ett kontroversiellt uttalande men faktum är att så mycket står på spel i våra länder om vi låter fossila bränslen förbli i centrum av vår utveckling. Vi kan göra det annorlunda. Och det är verkligen på tiden att avslöja myten att ett land måste välja mellan utveckling å ena sidan och miljöskydd, förnyelsebar energi och livskvalitet å andra sidan. Jag är från Costa Rica, ett utvecklingsland. Vi är nästan fem miljoner människor och vi bor mitt i Centralamerika, så det är lätt att minnas var vi bor. Nästan 100% av vår elektricitet kommer från förnyelsebara källor, fem av dem. (Applåder) Vattenkraft, jordvärme, vind, solkraft, biobränsle. Visste ni att förra året, under 299 dagar, använde vi inga fossila bränslen alls för att generera elektricitet? Det är en fantastisk framgång, och ändå döljer den en paradox, som är att nästan 70% av all vår energiförbrukning kommer från olja. Varför? På grund av vårt transportsystem, som är helt beroende av fossila bränslen, som det är i de flesta länder. Så om vi tänker på energiomställningen som ett maraton, blir frågan: Hur kommer vi till mållinjen, hur gör vi resten av ekonomin fri från fossila bränslen? Och man kan lugnt säga att om vi inte kan lyckas, är det svårt att se vem som kan. Så därför vill jag prata med er om Costa Rica, för jag tror att vi är en perfekt kandidat för att gå i spetsen för en vision av utveckling utan fossila bränslen. Om det är något ni vet om vårt land, så är det att vi inte har någon armé. Så nu går vi tillbaka till 1948. Det året kom landet ut ur ett inbördeskrig. Tusentals costaricaner hade dött och familjer var bittert splittrade. Och ändå vann en förvånande idé hjärtan och sinnen: Vi skulle starta om landet, och den Andra Republiken skulle inte ha någon armé. Så vi avskaffade den. Och presidenten på den tiden, José Figueres, fann ett kraftfullt sätt genom att slå sönder murarna kring en armébas. Året efter, 1949, gjorde vi beslutet permanent i den nya författningen, och det är därför jag kan berätta denna historia nästan 70 år senare. Och jag är tacksam. Jag är tacksam för att beslutet fattades innan jag föddes, för det lät mig och miljontals andra leva i ett mycket stabilt land. Och man kanske kan tro att det mest var tur, men det var det inte. Där fanns ett mönster av medvetna val. På 40-talet fick costaricanerna fri utbildning och hälsovård. Vi kallade det sociala garantier. Genom att avskaffa armén kunde vi omvandla militärens budget till social budget, och detta drev stabiliteten. På 50-talet - (Applåder) På 50-talet började vi investera i vattenkraft och gick därför inte i fällan av att använda fossila bränslen för att generera elektricitet, vilket är vad världen tampas med idag. På 70-talet investerade vi i nationalparker och det höll oss borta från den felaktiga logiken i tillväxt, tillväxt, tillväxt till varje pris som man ser andra välkomna, särskilt i utvecklingsländerna. På 90-talet var vi först med att betala för ekosystemtjänster och det hjälpte oss vända kalhuggningen och gynna ekoturism, som idag är en nyckelfaktor för tillväxt. Så att investera i miljöskydd skadade inte vår ekonomi. Tvärtom. Och det betyder inte att vi är perfekta, och det betyder inte att vi inte har motsägelser. Det är inte poängen. Poängen är att vi, genom att göra våra egna val, har utvecklat flexibilitet i hur vi handskas med utvecklingsproblem. Också, i ett land som vårt, är BNP per capita runt 11 000 dollar, beroende på hur man mäter det. Men enligt Social Progress Index är vi absolut i täten när det gäller att omvandla BNP till social utveckling. Att avskaffa armén och investera i naturen och människor gjorde också något mycket kraftfullt. Det formade historien, historien om ett litet land med stora idéer och det var väldigt stärkande att växa upp med den historien. Så frågan är, vad är nästa stora idé för den här generationen? Vad jag tror kommer härnäst är att den här generationen släpper fossila bränslen för gott, precis som vi gjorde med armén. Fossila bränslen skapar klimatförändring. Vi vet det, och vi vet hur sårbara vi är för följderna av klimatförändringar. Så som ett utvecklingsland ligger det i vårt intresse att skapa utveckling utan fossila bränslen som redan från början skadar människor. För... ...varför skulle vi fortsätta att importera olja till transportmedel om vi kan använda elektricitet istället? Kom ihåg, detta är landet där elektricitet kommer från vatten i våra floder, värme från vulkaner, vindkraftverk, solpaneler, bioavfall. Att avskaffa fossila bränslen innebär att bryta med vårt transportsystem så att vi kan driva våra bilar, bussar och tåg med elektricitet istället för smutsig energi. Och jag måste säga att transport har blivit ett existentiellt problem för oss costaricaner, för modellen vi har fungerar inte. Den skadar människor, den skadar företag, och den skadar vår hälsa. För när politik och infrastruktur slutar fungera sker detta dagligen. Två timmar på morgonen, två timmar på kvällen. Jag förstår inte varför vi måste acceptera detta som något normalt. Det är en förolämpning att behöva slösa bort sin tid så här varenda dag. Och denna vägen är faktiskt ganska bra jämfört med vad man ser i andra länder där trafiken exploderar. Vet ni, costaricaner kallar detta "presa". "Presa" betyder "fångad". Och människor blir våldsamma i ett land som för övrigt är lyckligt i pura vida. Det händer. Så mycket står på spel. De goda nyheterna är att när vi talar om rena transportmedel och annan rörlighet pratar vi inte om en avlägsen utopi. Vi talar om eldriven transport som redan finns idag. År 2022 beräknas elbilar och konventionella bilar kosta lika mycket, och städer provar redan elbussar. Och dessa verkligen coola prylar sparar pengar och minskar föroreningar. Så om vi vill göra oss av med oljebaserad transport så kan vi det, för nu har vi alternativ som vi tidigare inte hade. Det är verkligen spännande. Men givetvis tycker en del inte om den här idén och de kommer och säger att varken världen eller Costa Rica klarar sig utan olja, så var realistisk. Det är vad de säger. Och vet ni vad svaret på det argumentet är? Att 1948 sa vi inte att världen inte klarar sig utan arméer, så låt oss behålla vår armé också. Nej, vi gjorde ett modigt val, och det valet gjorde hela skillnaden. Så det är dags för denna generationen att vara modig igen och avskaffa fossila bränslen för gott. Jag ska ge er tre skäl att göra detta. För det första så är vår modell för transport och urbanisering trasig, nu är den bästa tiden att definiera om vår framtid kring tätbygd och rörlighet. Vi vill inte ha städer som är byggda för bilar. Vi vill ha städer för människor där vi kan gå och cykla. Och vi vill ha gott om kollektivtrafik, som är ren och värdig. För om vi fortsätter bygga ut bilparken med konventionella bilar kommer våra städer att bli outhärdliga. För det andra måste vi förändras, men gradvis förändring räcker inte. Vi behöver transformerande förändring. Det finns några projekt som går stegvis i mitt land, och jag är den första att gratulera dem. Men låt oss inte bedra oss själva. Vi pratar inte om några få riktigt fina elbilar här och några elbussar där, medan vi fortsätter investera i samma infrastruktur, fler bilar, fler vägar, mer olja. Vi talar om att göra oss fria från olja och man kommer inte dit stegvis. För det tredje, och ni vet detta, hungrar världen efter inspiration. Den vill ha framgångshistorier då man hanterar komplicerade problem, särskilt i utvecklingsländer. Så jag tror att Costa Rica kan bli en inspiration för andra, som vi blev förra året när vi berättade om hur många dagar vi inte använde fossila bränslen för att generera vår elektricitet. Nyheten spreds som en löpeld runt om i världen. Och något som gör mig mycket stolt är att en kvinna från Costa Rica, Christiana Figueres, spelade en viktig roll vid förhandlingarna om Parisöverenskommelsen. Så vi måste värna det arvet och vara ett gott exempel. Så vad händer nu? Människorna. Hur får vi människor att ta detta till sig? Hur får vi människor att tro att det är möjligt att bygga ett samhälle utan fossila bränslen? Mycket arbete på gräsrotsnivå krävs. Därför skapade vi 2014 Costa Rica Limpia. "Limpia" betyder "ren", eftersom vi ville stärka och inspirera medborgare. Om medborgare inte engagerar sig kommer beslut om ren transport att fastna i ändlösa, och jag menar ändlösa, tekniska diskussioner och i laviner av lobbying från olika etablerade intressenter. Viljan att vara ett grönt land drivet med förnyelsebar energi är redan del av vår historia. Vi får inte låta någon ta det ifrån oss. Förra året samlade vi människor från våra sju provinser för att tala om klimatförändringar på ett sätt som de kan relatera till och i år samlade vi också en annan grupp costaricaner för att tala om förnyelsebar energi. Och vet ni vad? De här människorna har olika åsikter om nästan allt utom förnyelsebar energi och ren transport och ren luft. Det för människor samman. Och nyckeln till verklig delaktighet är att hjälpa människor att inte känna sig små. Folk känner sig maktlösa och är trötta på att inte bli hörda. Så vad vi gör är konkreta saker, och vi översätter tekniska problem till medborgarspråk för att visa att medborgare har en viktig roll att spela tillsammans. För första gången följer vi upp de löften som givits kring ren transport, som politicos vet att de måste fullfölja, men brytpunkten kommer när vi bildar koalitioner - medborgare, företag, förkämpar för allmän transport - som kommer att göra elektrisk transport till ny vardag, särskilt i ett utvecklingsland. När det blir dags för nästa val tror jag att varje kandidat måste berätta om var de står kring avskaffandet av fossila bränslen. För denna fråga måste komma in i vår centrala politik. Och jag säger er att detta inte är en fråga om klimatpolitik eller miljöpolitik. Det handlar om vilket land vi vill ha och de städer vi har och de städer vi vill ha och vem som gör det valet. För i slutändan måste vi visa att utveckling med förnyelsebar energi är bra för människor, för costaricaner som lever idag och särskilt för de som inte fötts än. Det här är vårt nationalmuseum idag. Det är ljust och fridfullt, och när man står framför det är det verkligen svårt att tro att detta var militära baracker i slutet på 40-talet. Vi började ett nytt liv utan en armé här, och här kommer vårt avskaffande av fossila bränslen att annonseras en dag. Och vi kommer att skapa historia igen. Tack. (Applåder)