Hej, jag arbetar som arkitekt. Jag är den enda arkitekten i världen som skapar byggnader med papprör som detta. Jag hade min första utställning med papprör 1986 - långt innan man började tala om miljö- och hållbarhetsfrågor. Jag började helt enkelt testa papprören som byggnadskonstruktion. Det är väldigt svårt att testa nytt byggnadsmaterial, men rören var mycket starkare än vad jag väntat mig, och dessutom lätta att impregnera. Eftersom det rör sig om industrimaterial går rören dessutom att brandsäkra. 1990 byggde jag denna tillfälliga konstruktion. Det är den första tillfälliga byggnaden av papp. Den består av 330 rör med 55 cm i diameter. Endast 12 rör har en diameter på 120 cm, eller fyra fot. Som ni ser på fotot finns det också en toalett där, så om toapappret tar slut kan man slita loss en bit av innerväggen. (Skratt) Så rören är väldigt användbara. År 2000 anordnades en stor utställning i Tyskland. Jag blev tillfrågad att rita byggnaden, eftersom utställningens tema var miljö. Så jag utsågs till att bygga paviljongen av papprör, dvs. återvinningsbart papper. Mitt mål var nämligen inte den färdiga byggnaden utan byggnaden efter den rivits. Varje land bygger nämligen flera paviljonger som rivs efter ett halvår och skapar industriavfall, så min byggnad behövde kunna återanvändas eller återvinnas. Så efter utställningen återvanns min byggnad, i enlighet med mitt mål. Därefter hade jag turen att vinna tävlingen om att utforma Frankrikes andra Centre Pompidou i staden Metz. Jag var väldigt fattig så jag ville hyra ett kontor i Paris, men jag hade inte råd. I stället tog jag med mina studenter till Paris för att på egen hand bygga ett kontor på Centre Pompidous tak i Paris. Vi tog med oss papprör och träfogar för att färdigställa det 35 m långa kontoret. Vi höll till där i sex år utan att betala hyra. (Skratt) (Applåder) Tack. Jag hade dock ett stort problem. Eftersom vi var en del av utställningen, behövde mina vänner köpa biljetter för att träffa mig. Det var ett problem. Därefter färdigställde jag Centre Pompidou i Metz. Det är i dag ett väldigt populärt museum, och ett viktigt monument för regeringen. Jag kände mig dock väldigt besviken på mitt yrke som arkitekt, eftersom vi inte arbetar för samhället utan för privilegierade människor, för rika, för regeringar och byggföretag. De har pengar och makt, men de är osynliga, så de anlitar oss för att visa sin makt och sina pengar med hjälp av storslagen arkitektur. Det har alltid varit vårt jobb - såväl förr som nu. Jag var väldigt besviken över att vi inte arbetar för samhället, trots att så många människor har förlorat sina hem på grund av naturkatastrofer. De är dock inte längre naturkatastrofer. Jordbävningar, till exempel, dödar aldrig människor. Men rasande byggnader dödar människor. Det är arkitektens ansvar. Därefter behövs det tillfälliga bostäder, men det finns inga arkitekter på plats, eftersom vi är alltför upptagna med projekt för privilegierade människor. Jag anser dock att även vi som arkitekter kan hjälpa till att bygga tillfälliga bostäder. Vi kan göra det bättre. Jag började därför att arbeta i katastrofområden. 1994 rådde en akut kris i Rwanda i Afrika. De två etniska grupperna hutu och tutsi stred mot varandra, och över två miljoner tvingades fly. Jag blev väldigt förvånad när jag såg de flyktingläger som organiserats av FN. Flyktingarna var så fattiga, och de satt och frös med filtar under regnperioden. De nödbostäder som byggts av FN bestod bara av en enkel presenning, och flyktingarna var tvungna att själva hugga ner träd så här. Men två miljoner människor högg ner träd, vilket ledde till masskövling och miljöproblem. Så FN började tillhandahålla aluminiumrör - aluminumbaracker. Men de är värdefulla, så flyktingarna sålde rören och började hugga ner träd igen. Jag föreslog därför min idé för att förbättra situationen med återvinningsbara papprör eftersom de är så billiga och starka. Min modell kostar bara 50 amerikanska dollar per enhet. Vi byggde därför 50 enheter för att testa för hållbarhet, fukt, termiter och så vidare. Ett år senare, 1995, i Kobe i Japan inträffade en stor jordbävning. Omkring 7 000 människor dog, och hela stadsområden som Nagata förstördes av bränder efter jordbävningen. Jag hörde också att många drabbade vietnamesiska flyktingar hade samlats i en katolsk kyrka som sedan totalförstördes. Jag begav mig dit och föreslog för prästerna att kyrkan kunde återuppbyggas med papprör. Prästen svarade: "Gud, är du galen? Hur kan du föreslå detta efter en brand?" Han litade inte på mig, men jag gav inte upp. Jag började pendla till Kobe och mötte organisationen för vietnameser. De bodde under dåliga presenningar i en park. Så jag föreslog en ombyggnation och började samla in pengar. Jag ritade bostäder av papprör åt dem. För att bostäderna enkelt skulle kunna byggas av studenter och också lätt kunna rivas ned använde jag ölbackar som grund. Jag kontaktade ölbryggeriet Kirin, eftersom ölbryggeriet Asahi tillverkade röda plastbackar, vilket inte matchade papprören. Färgkoordination är mycket viktigt. Jag minns fortfarande att vi hoppades att det skulle finnas öl i backarna, men de kom tomma. (Skratt) Vi var väldigt besvikna. Under sommaren byggde vi över 50 nödbostäder. Till slut litade prästen på mig. Han sa: "Om du samlar in pengarna själv och anlitar dina studenter, får du bygga kyrkan". De tog oss fem veckor att återuppbygga kyrkan. Den var tänkt att stå i tre år, men den blev kvar i tio år, eftersom människor gillade den. Därefter inträffade en stor jordbävning i Taiwan. Vi föreslog därför att kyrkan skulle doneras dit, så vi plockade isär den och skickade över alla delarna, som sedan sattes ihop av volontärer. Kyrkan står kvar än idag. Det blev en permanent byggnad. Vad är då skillnaden mellan en permanent och tillfällig byggnad? Även en byggnad av papp kan vara permanent om människor gillar den. Och en cementbyggnad kan vara temporär om den är byggd för att tjäna pengar. Efter den stora jordbävningen i Turkiet 1999 åkte jag dit och byggde bostäder av lokala material. 2001 byggde jag nödbostäder i västra Indien. 2004, efter jordbävningen och tsunamin vid Sumatra, byggde jag upp islamiska fiskebyar på Sri Lanka. Och 2008, i Chendgu i Kinas Sichaunprovins, omkom ca 70 000 människor. Många skolor förstördes också på grund av korruption mellan myndigheterna och byggföretaget. Jag ombads att bygga en tillfällig kyrka. Jag tog med mig mina japanska studenter för att arbeta med kinesiska studenter. På en månad färdigställde vi nio klassrum på över 500 kvadratmeter. Klassrummen används än idag, även efter det senaste skalvet i Kina. I L'Aquila i Italien hade de också ett stort skalv 2009. Detta foto är väldigt intressant: före detta premiärminister Berlusconi och Japans före, före, före, före detta premiärminister Aso, eftersom vi måste byta premiärminister varje år. De var väldigt vänliga och bekostade min modell. Jag föreslog ett stort bygge - ett tillfälligt konserthus - eftersom l'Aquila är känt för just musik och alla konserthus var förstörda, vilket fick musiker att lämna staden. Jag nämnde för borgmästaren att jag ville bygga ett tillfälligt auditorium. Han sa: "Du får göra det om du fixar pengarna". Jag hade tur. Berlusconi tog dit G8-mötet, och vår före detta premiärminister kom. Tillsammans hjälpte de oss att samla in pengar Jag fick en halv miljon euro från Japans regering för att bygga det tillfälliga auditoriet. 2010 inträffade ett stort skalv i Haiti, men jag kunde inte flyga dit. I stället åkte jag till närliggande Santo Domingo varifrån det tar 6 timmar med bil till Haiti. Jag körde till Haiti med studenter från Santo Domingo för att bygga 50 bostäder av lokala papprör. Detta är vad som hände i norra Japan för två år sedan: Efter skalvet och tsunamin evakuerades folk till en stor sal. Titta. Här finns ingen avskildhet. Människor led både psykiskt och fysiskt. Vi åkte därför dit för att bygga skiljeväggar, med hjälp av studentvolontärer och papprör. Vi byggde enkla väggar med ramar av rör och ett stycke tyg. Vissa anläggningsansvariga var emot det, eftersom det blev svårare att kontrollera folk. Men det är viktigt att göra det. Det saknas tillräckligt med platt mark för att bygga statens traditionella bostäder som detta enplanshus. Se här - inte ens de civila myndigheterna lyckas bygga bra tillfälliga bostäder. De är trånga och stökiga, eftersom förvaring saknas och vatten läcker in. Det slog mig att vi måste bygga flervåningshus, eftersom vi saknar mark och behöver bättre hus. Jag föreslog detta för borgmästaren medan jag byggde skiljeväggar. Slutligen träffade jag en trevlig borgmästare i staden Onagawa i Miyagi. Han bad mig att bygga trevåningshus på ett baseballfält. Jag använde containrar, och studenter hjälpte oss att bygga möbler för att göra dem bekväma - allt inom ramen för regeringens budget. Vår bostad har faktiskt exakt samma boyta som deras, men är betydligt bekvämare. Många vill bo kvar här för alltid. Det gör mig väldigt glad. Nu arbetar jag i Christchurch på Nya Zeeland. Cirka 20 dagar före skalvet i Japan drabbades även de av ett stort skalv. Många japanska studenter dog och stadens viktigaste katedral - Christchurchs symbol - totalförstördes. Jag tillfrågades om att bygga en tillfällig katedral. Så bygget av kyrkan är nu igång. Och jag vill fortsätta bygga monument som uppskattas och älskas av människor. Tack. (Applåder) Tack. (Applåder) Tack. (Applåder)