Föreställ er två par
som på samma dag,
vid samma tidpunkt 1979
skapar ett barn --
okej.
Ägna inte själva befruktningen för lång tid.
Om ni fantiserar för länge om befruktningen
kommer ni inte att lyssna på mig.
Så bara tänk på det en liten stund.
Jag vill att ni tänker att
för ett av paren så bär spermien
som befruktar ägget på en Y-kromosom
medan ägget bär en X-kromoson.
Och i den andra fallet
är det en spermie som bär på en X-kromosom
som befruktar ägget.
Båda är livskraftiga, båda befruktas.
Vi kommer tillbaka till dem senare.
I mitt liv har jag oftast
två olika roller.
Å ena sidan sysslar
jag med anatomisk historia.
Jag är historiker och
studerar hur människor
människor behandlat kroppen --
människokroppen, djurkroppar --
kroppsvätskor, kroppen som abstraktion;
hur de har tänkt om kroppar.
Min andra roll har varit
som aktivist,
talesperson för patienter
eller, en otålig talesperson
för läkarnas tålmodiga patienter.
Då har jag arbetat med
människor som har kroppar
som utmanar våra sociala föreställningar.
En del som jag arbetat med är,
till exempel, siamesiska tvillingar,
två människor i en kropp.
Andra jag arbetat med är dvärgar --
de som är mycket kortare än vanligt.
Och många jag har arbetat med
är människor med annorlunda kön --
människor som inte har den vanliga manliga
eller kvinnliga kroppen.
Vi kan använda ordet intersexualitet som begrepp för det.
Intersexualitet finns i många olika former.
Jag ger er några exempel
på vilka sätt du kan ha ett kön
som inte är det vanliga "man" eller "kvinna".
Som exempel kan du ha
en uppsättning av XY-kromosomer
och SRY-genen på Y-kromosomen
säger till det förstadium av könskörtlar,
som vi alla har som foster, att bli testiklar.
I fosterstadiet pumpar testiklarna då ut testosteron.
Men eftersom denna person saknar de receptorer
som krävs för att höra testosteronet,
reagerar inte kroppen.
Detta är ett syndrom som kan kallas "androgenokänslighet".
Mycket testosteron, men ingen reaktion.
Till följd av detta utvecklas kroppen
mer som en kvinna.
När barnet fötts, ser hon ut som en flicka.
Hon är en flicka. Hon uppfostras som flicka.
Det är ofta inte förrän i puberteten,
då hon växer upp och utvecklar bröst,
men hon inte börjar menstruera,
som någon räknar ut att något är underligt.
De gör några prover och räknar ut att
istället för äggstockar och en livmoder
har hon testiklar på insidan, och hon har en Y-kromosom.
Du kanske tänker att
hon egentligen är man,
men faktiskt inte.
Kvinnor, liksom män,
har i våra kroppar binjurar.
De finns mot ryggsidan av kroppen.
Binjurarna gör androgener,
hormoner som gör kroppen mer manlig.
De flesta kvinnor som jag -- jag tror jag är en typisk kvinna --
jag känner inte till min kromosomuppsättning
men jag tror jag är typisk --
de flesta kvinnor är känsliga för manliga könshormoner.
Vi producerar androgener, och våra kroppar reagerar på dem.
Konsekvensen blir att någon som jag
har en hjärna som utsatts för mer androgener
än den androgenokänsliga kvinna
som föddes med testiklar.
Så kön är riktigt komplicerat; det är inte bara att intersexuella
är i mitten av en skala för kön --
de vara var som helst på skalan.
Ett annat exempel:
För några år sedan ringde en 19-årig man mig.
Han föddes som pojke och uppfostrades som pojke,
hade en flickvän, hade haft sex med sin flickvän
och hade ett liv som kille.
Han hade just fått veta att han hade äggstockar och en livmoder.
Han hade en extrem form av ett tillstånd
kallat "Adrenogenitalt syndrom".
Han hade två X-kromosomer,
men i livmodern var hans
binjurar i högvarv och skapade
en maskulin hormonell miljö.
På grund av detta blev hans könsorgan maskulina,
och hans hjärna utsattes för
det typiskt manliga hormonuppsättningen.
När han föddes såg han ut som en pojke -- ingen misstänkte någonting.
Det var först när han blev 19 år, som han
fick så många medicinska problem,
till följd av att han menstruerade inne i kroppen,
som läkarna räknade ut att han var kvinna på insidan.
Okej, bara ett till exempel
på hur man kan vara intersexuell.
En del som har två x-kromosomer
utvecklar vad som kallas ovotestis,
när man har äggstockar
omvävda med testikelvävnad.
Vi vet inte säkert varför det händer.
Så kön finns i många varianter.
Barn med den här
sortens kroppar --
dvärgväxt, siamesiska tvillingar,
eller intersexuella --
ofta normaliseras kirurgiskt
inte för att det faktiskt gör dem friskare
avseende fysisk hälsa.
I många fall är dessa människor helt friska.
Anledningen att de utsätts för operationer
är för att de utmanar våra sociala kategoriseringar.
Kategorierna baseras på idén att den kropp
man har kan förknippas med en viss identitet.
Att "vara kvinna" är då
att ha en kvinnlig identitet;
att vara svart påstås vara
att ha en afrikansk kropp
bland dina anfäder.
Så vi har en förenklad föreställning.
Och när vi möter en kropp som
är annorlunda, häpnar vi
till följd av dessa kategoriseringar.
Vi har många romantiska idéer i vår kultur
om individualitet.
Vårt land är grundat på en romantisk idé om individualism.
Så du kan föreställa dig hur häpnadsväckande
det är när barn föds
som är två människor i en kropp.
Den mest kontroversiella situation jag mött på sistone
var förra året då könet på Caster Semenya, den sydafrikanska löparen,
ifrågasattes vid friidrotts-VM i Berlin förra året.
En massa journalister ringde mig och frågade
"Vilket test ska de köra för
att avgöra om Caster Semenya
är en man eller kvinna?"
Jag förklarade att det inte finns ett sådant test.
Vi vet nu att kön
är komplicerat nog
att vi måste erkänna att
naturen inte drar en linje mellan man och kvinna,
eller mellan man och intersexuell och kvinna,
utan att vi drar den linjen i naturen.
Det vi har är en situation när
ju mer vetenskapen förfinas,
desto mer måste vi erkänna
att dessa kategorier,
som vi trodde var stabila anatomiska kategorier,
som entydigt kunde kopplas
till stabila identiteter,
är mycket luddigare än vi trodde.
Och det handlar inte bara om kön.
Det handlar också om ras,
som är mycket mer komplicerat
än vad vårt språk medger.
När vi gräver djupare hamnar vi i många obekväma situationer.
Ta till exempel det faktum
att vi delar åtminstone 95 procent av DNA
med schimpanser.
Vad betyder det att vi skiljer oss
från dem bara med några få nukleotider?
Allteftersom vår kunskap ökar
hamnar vi allt oftare i en obekväm situation
och blir tvungna att erkänna
att de enkla kategorier vi använt
förmodligen varit alltför enkla.
Vi ser exempel på detta
i alla möjliga mänskliga situationer.
Vi ser det till exempel,
I vår kultur, i USA,
I kampen om när livet börjar och slutar.
Vi har svåra samtal om
när en kropp blir en människa,
som har andra rättigheter än ett foster.
Vi har numera svåra samtal --
kanske främst inom läkarvetenskapen --
om när någon är död.
Våra förfäder behövde inte kämpa med
frågan om när någon var död.
De stack en fjäder framför någons näsa
och om den fladdrade så begravdes de inte.
Om den slutade fladdra, så kunde de begravas.
Med idag har vi ett läge då
vi vill ta organ från en varelse
för att ge dem till någon annan.
Vi måste därför kämpa
med denna verkligt svåra fråga
om vem som är död.
Allt detta leder oss fram till en verkligt svår situation
där vi inte har lika enkla kategorier som vi hade tidigare.
Du kanske tror att kategoriernas sammanbrott
gör någon som mig lycklig.
Jag är politiskt progressiv, jag försvarar människor med ovanliga kroppar.
Men jag måste erkänna att det gör mig nervös.
Att dessa kategorier i verkligheten är
mycket mindre stabila än vi trodde gör mig på min vakt.
Det gör mig på min vakt när jag tänker på det
från en demokratiskt utgångspunkt.
Först måste jag erkänna att
jag är en stor beundrare av våra grundlagsfäder.
Jag vet att de var rasister och sexister,
men de var ändå fantastiska.
De var så modiga och så radikala
i sin handlingar att jag
kommer på mig att se om den fåniga musikalen "1776";
inte på grund av musiken, som är helt anonym,
utan på grund av det våra
grundlagsfäder gjorde 1776.
Grundlagsfäderna var, som jag ser det,
de första anatomiska aktivisterna.
Vad de gjorde
var att förkasta ett anatomiskt koncept
och ersätta det med ett annat,
som var radikalt och underbart och som har fungerat i 200 år.
Våra grundlagsfäder förkastade,
som ni minns, idén om monarki.
Monarkin baserades på
en verkligt förenklad idé om kroppen.
Monarkerna förr visste inte
vad DNA var, men de hade en
idé om födslorätt.
En idé om blått blod.
De trodde att de som skulle ha politisk makt,
borde ha politisk makt på grund av
blodet som ärvdes från
farfar till far till son och så vidare.
Våra grundlagsfäder ersatte den idén
med ett nytt anatomiskt koncept,
idén att
alla människor är skapade lika.
De jämnade spelplanen
och bestämde att likheten mellan oss,
inte skillnaderna mellan oss,
var det som spelade roll.
Och det var verkligen radikalt.
De gjorde detta delvis för att
de var aktiva under upplysningstiden,
då två saker utvecklades samtidigt.
Demokratin växte fram,
men samtidigt växte vetenskapen fram.
Om man studerar vårt lands grundare är det tydligt
att många av dem var mycket intresserade av vetenskap
och de var intresserade av idén om en
naturalistisk värld.
De tog avstånd från övernaturliga förklaringar
och förkastade idéer om att makt
förmedlades på övernaturlig väg,
genom vaga föreställningar om födslorätt.
De omfamnade mer konkreta förklaringar.
I självständighetsförklaringen talas
om naturen och naturens Gud.
De talar inte om Gud och Guds natur.
De talar om naturens makt att
säga vilka vi är.
Som en del av denna föklaring
skapade de en idé som handlade
om det gemensamma i anatomin.
När de gjorde detta, krattade de managen
för framtidens medborgarrättsrörelse.
De tänkte inte på det sättet, med de gjorde det för oss.
Vad hände många år senare?
Det som hände var att kvinnor, till exempel,
som ville få rösträtt,
utgick från grundlagsfädernas idé om
att kroppsliga likheter var viktigare än
kroppsliga skillnader och sa:
"Att vi har livmoder och äggstockar är
inte en tillräckligt stor skillnad för att
betyda att vi inte ska ha rösträtt,
rätt till fullt medborgarskap.
rätten att äga egendom, etc, etc."
Det var en framgångsrik argumentation.
Sedan kom medborgarrättsrörelsen,
där människor som Sojourner Truth
sade "Är jag inte en kvinna?"
Män i medborgarrättsrörelsens
marscher sade:
"Jag är en man,"
Färgade människor åberopade
likheterna i anatomi framför skillanderna i anatomi,
återigen framgångsrikt.
Vi ser samma sak i kampen för handikappades rättigheter.
Problemet är att när vi
börjar titta på all det vi har gemensamt
måste vi börja fråga oss varför vi
insisterar på vissa avgränsningar.
Jag vill behålla vissa anatomiska
avgränsningar i vår kultur.
Till exempel vill jag inte
ge en fisk samma rättigheter som en människa.
Jag menar inte att vi ska överge anatomin helt och hållet.
Jag menar inte att femåringar
ska tillåtas ge medgivande till sex eller äktenskap.
Det finns anatomiska skillnader som
verkar vettiga och som jag tycker vi ska behålla.
Utmaningen är att räkna ut vilka de är,
varför vi behåller dem, och om de har mening.
Låt och återgå till de två barn som
avlades i början av föreläsningen.
Vi har två varelser, båda avlade
på samma dag i mitten av 1979.
En av dem, Mary,
föds tre månader för tidigt,
den första juni 1980.
Henry, därmemot, föds efter 9 månader
den första mars 1980.
Bara för att Mary föddes tre månader
för tidigt, får hon alla
möjliga sorters rättigheter
tre månader före Henry --
rätten att ge medgivande till sex,
rösträtt, rätten att dricka alkohol.
Henry måste vänta på all det där,
inte för att han faktiskt är biologiskt yngre,
utom med avseende på när han föddes.
Det finns andra konstigheter vad gäller deras rättigheter.
Henry, som vi antar är man --
även om jag inte sagt att han är xy-barnet --
eftersom han antas vara man
kan nu bli mönstrad till försvaret,
vilket Mary inte behöver oroa sig för.
Samtidigt har inte Mary samma rätt, vilket Henry har
i alla delstater,
att gifta sig.
Henry kan gifta sig med en kvinna i alla delstater,
men Mary kan bara gifta sig med en kvinna i ett fåtal delstater.
Så dessa anatomiska kategoriseringar fortlever,
trots att de på många sätt är problematiska och möjliga att ifrågasätta.
Och frågan för mig är:
Vad gör vi när
vår vetenskap blir så bra
på att förstå kroppen att
vi når den punkt när vi måste erkänna
att en demokrati baserad på anatomi
inte längre är hållbar?
Jag vill inte överge vetenskap,
men samtidigt känns det ibland som
vetenskapen ger vika under oss.
Så, vad gör vi nu?
Vi verkar ha en ganska pragmatisk attityd
i vår kultur:
"Tja, vi måste dra gränsen någonstans,
så vi drar gränsen någonstans."
Men många människor hamnar i ett egendomlig läge.
Till exempel,
I Texas har man bestämt
att gifta sig med en man
innebär att du inte har en Y-kromosom,
och att gifta sig med en kvinna betyder att du har en Y-kromosom.
I praktiken kromosomtestar de inte folk.
Med det är också konstigt,
med tanke på vad jag berättade i början
om androgenokänslighet.
En av den moderna demokratins fäder,
Dr Matin Luther King,
erbjuder han en slags lösning i sitt "jag har en dröm"-tal.
Han säger att vi borde bedöma människor "inte utifrån färgen på deras hud,
utan utifrån innehållet i deras personlighet",
som går bortom kroppsliga egenskaper.
Jag vill svara, "jodå, det låter som en god idé".
Men hur gör man i praktiken?
Hur dömer man människor utifrån deras personlighet?
Jag är inte heller säker på
att det är så vi ska fördela rättigheter,
eftersom jag känner några Golden Retriever som
förmodligen förtjänar de sociala
trygghetsnäten mer än vissa människor.
Jag känner även några Labradorer
som kan ta intelligentare beslut
om sexuella förhållanden än en del 40-åringar jag känner.
Så hur handlingsplanerar vi frågan
om innehållet i någons personlighet?
Det är verkligen svårt.
Jag funderar också på --
tänk om personlighet visar sig möjligt att
mäta i framtiden --
möjligt att se i en magnetkamera?
...
Är det verkligen något vi vill veta?
Jag tror det är viktigt att USA
fortsätter vara föregångare i att
fundera på sådana här frågor om demokrati.
Vi har varit duktiga på att fundera kring demokrati
och jag tror vi kan fortsätta vara det.
Vi har det inte som i Iran, till exempel,
där en man som är sexuellt attraherad
av andra män kan mördas om
han inte går med på ett könsbyte.
I så fall får han leva.
Vi har det inte så.
Jag är glad att vi inte har det som --
En kirurg jag talade med för några år sedan
hade tagit hit ett siamesiskt tvillingar
i avsikt att separera dem.
Men när jag talade med honom och
frågade varför han skulle genomföra operationen --
det var en riskabel operation --
svarade han att i det land barnen kom från
skulle de behandlas illa, så han var tvungen att separera dem.
Mitt svar blev "har du tänkt på politisk asyl snarare än
en operation för att separera dem?"
USA har erbjudit fantastiska möjligheter
för folk att få vara som de är,
utan att de måste förändras för statens skull.
Så jag tycker vi borde vara leda vägen.
Till slut vill jag säga att
jag har talat mycket om våra grundlagsfäder.
Jag vill också tänka på hur
demokratin kunde sett ut
om vi hade involverat mödrarna.
Det jag säger är lite radikalt för en feminist,
och det är att jag tror att
det finns olika sorters insikter
som kommer från olika sorters kroppar,
särskilt när människor tänker i grupp.
Eftersom jag varit intresserad av intersexualitet
har jag också intresserat mig för forskning kring könsskillnader.
Jag har särskilt intresserat mig för
skillnaderna mellan män och kvinnor
i hur de tänker och agerar.
Vi vet från studier av olika kulturer
att kvinnor i genomsnitt --
inte alla, men i genomsnitt --
har en större medvetenhet
om komplexa sociala relationer
och att ta hand om de mer
sårbara i gruppen.
Med tanke på det har vi
en intressant situation.
För länge sedan, när jag gick forskarutbildningen
frågade en av mina handledare, som visste att jag var intreserad av feminism --
jag kallade mig, och kallar mig fortfarande feminist --
en konstig fråga.
Han sa: "Tala om för mig vad som är kvinnligt i feminismen."
Jag tänkte: "Det var den dummaste fråga jag hört.
Feminismen handlar om att göra upp med stereotyper om kön,
så det finns ingen kvinnligt i feminism."
Men ju mer jag tänkt på hans fråga,
desto mer har jag kommit fram till att det kan finnas något kvinnligt i feminism.
Alltså, det kan i genomsnitt, finnas skillnader
mellan kvinnliga och manliga hjärnor,
som gör att vi har en större medvetenhet
om mycket komplexa sociala relationer och
mer benägna att ta hand om de sårbara.
Så medan grundlagsfäderna nogsamt bevakade
hur individen skulle skyddas från staten,
är det möjligt att om vi involverat fler mödrar
skulle vi haft
en större medvetenhet om,
hur vi ska, inte bara skydda,
utan även ta hand om varandra.
Kanske det är i den riktningen vi behöver färdas,
när vi tar demokrati bortom idéer om kroppen --
att tänka mindre på varje individs kropp,
som grund för identiteten,
men tänka mer på relationerna.
Så att vi, i vår strävan att skapa ett bättre land,
tänker på vad vi gör för varandra.
Tack
(Applåder)