Jag var ett åttaårigt barn i mitten av 90-talet. Jag växte upp i södra Filippinerna. Vid den åldern är du ung nog att vara ovetande om vad samhället kräver från oss alla men gammal nog att vara uppmärksam om vad som pågår runt dig. Vi bodde i ett hus med ett sovrum med fem personer och vårt hus var i en grupp av hus gjorda främst av trä och korrugerade metallskivor. Dom här husen var byggda väldigt nära varandra längs med obelagda vägar. Det fanns i stort sett ingen förväntan på privatliv. När någon bråkade i grannhuset så hörde du allt. Eller, om det var lite du vet vad som pågick... (Skratt) så hörde du antagligen det också. (Skratt) Som vilket barn som helst, lärde jag mig hur en familj såg ut. Det fanns en man, en kvinna plus ett eller flera barn. Men jag lärde mig att ibland var det inte så. Det fanns andra kombinationer som funkade lika bra. Det fanns en familj med tre personer som levde längre ned på gatan. Kvinnan i huset hette Leanie. Leanie hade långt svart hår, ofta i en hästsvans. och manikerade naglar. Hon gick alltid ut med lite smink på sig, och hennes signum: rött läppstift. Leanies partner, jag minns honom knappt, förutom att han gillade vita ärmlösa skjortor och guldkedjor runt halsen. Deras dotter var några år yngre än jag. Alla i byn kände Leanie. Hon ägde och skötte den mest populära skönhetssalongen på vår sida av stan. Varje gång deras familj gick på gatan, möttes dom alltid av leenden, och ibland stannade de och småpratade med någon. Men en intressant sak om Leanie är att hon också råkade vara en transperson. Hon är en del av Filippinernas långa historia av könsmångfald. Leanie var beviset att ofta tror vi att något är konstigt bara för att vi inte är vana vid det, eller för att vi inte tagit oss tid för att försöka förstå. I de flesta av världens kulturer är kön en diktomi mellan man och kvinna. Det är orörliga, oförhandlingsbara, distinkta grupper av individer. Vi utser karaktärsdrag och förväntningar så fort en persons biologiska kön är bestämt. Men alla kulturer är inte så. Alla kulturer är inte lika stränga. Många kulturer kollar inte bara på genitalia framförallt som bas för könskonstruktion, och vissa samhällen i norra Amerika, Afrika, den indiska subkontinenten och Stillahavsöarna, inklusive Filippinerna, har en lång historia av kulturell tolerans och anpassning för könsvariationer. Som du kanske vet, var det filippinska folket under spanskt styre i över 300 år. Det vill säga från 1565 till 1898. Det förklarar varför dagliga filippinska konversationer är fyllda av spanska ord, och varför så många av våra efternamn, också mitt eget, låter väldigt spanskt. Det förklarar också den starkt etablerade influensen av katolicism. Men förkoloniala filippinska samhällen var mestadels animistiska. De trodde att alla saker hade en spirituell essens: växter, djur, stenar, floder, platser. Kraft fanns i själen. Den som kunde tygla den spirituella kraften var högt aktad. Akademiker som har studerat de spanska koloniala arkiven säger också att dessa tidiga samhällen i stort sett var egalitära. Män hade inte nödvändigtvis en fördel över kvinnor. Fruar behandlades som kompanioner, inte slavar. Och familjeavtal upprättades inte utan deras närvaro och godkännande. I vissa anseenden hade kvinnor övertaget. En kvinna kunde skilja sig från sin man, och äga egendom under sitt eget namn, som hon hade kvar efter giftermålet. Hon hade rätt att bestämma om hon ville ha barn eller inte och bestämde då barnets namn. Men den riktiga nyckeln till makt för den förkoloniala filippinska kvinnan var hennes roll som "babaylan", en kollektiv term för shamaner för olika etniska grupper. De var samhällets helare, specialister på örter och gudomliga läror. Dom förlöste bebisar och kommunicerade med den spirituella världen. Dom utförde exorcism och ibland, för att försvara sina samhällen slog de nån på käften. (Skratt) Och även om babaylan var en kvinnlig roll, var de också, faktiskt, manliga i den spirituella världen. Rapporter från tidiga spanska krönikörer innehåller flera referenser till manliga shamaner vars maskulinitet inte följer den västerländska normen. Dom klädde sig i kvinnliga kläder och verkade feminina eller sexuellt mångtydliga. Jesuitmissionären Francisco Alcina sa att en man han trodde var en shaman var så feminin att han på alla sätt var mer kvinna än man. Allt som kvinnor gjorde gjorde han, så som att väva filtar, sy kläder och göra grytor. Han dansade också som de, aldrig som en man, vars dans var annorlunda. På alla sätt verkade han mer som en kvinna än man. Så, några andra saftiga detaljer från de koloniala arkiven? Kul att du frågar. (Skratt) Som många nu har listat ut, sättet som dom här förkoloniala samhällen betedde sig togs inte emot så väl. Alla fri kärlek, accepterande av könsavvikelser, och jämställdhet mellan könen kolliderade med dåtidens europeiska seder och bruk, så mycket så att spanska missionärer spenderade dom kommande 300 åren med att framtvinga deras tvåkönade modell, med två könsidentiteter. Många spanska tiggarmunkar tänkte också att babaylanerna i kvinnokläder antingen var celibatära som de själva eller hade bristfälliga eller missbildade genitalier. Men det här var bara spekulation. Dokument från 1679 och 1685, "Bolinao-manuskriptet", nämner att manliga shamaner gifte sig med kvinnor. "Boxer Codex", som kom runt 1590, ger ledtrådar till hur den manliga Babylan-sexualiteten fungerade. Den säger att "Vanligtvis klär de sig som kvinnor, agerar som pryda personer och är så feminina att de som känner dem skulle tro att de var kvinnor. Nästan alla är impotenta i fortplantningsakten, och dom gifter sig med andra män och har samlag som man och kvinna och har sinnlig vetskap." Sinnlig vetskap, såklart, betyder sex. Det pågår en debatt i dagens samhälle om vad som är könsidentitet och hur den ska definieras. Mitt land är inget undantag. Vissa länder, som Australien, Nya Zeeland, Pakistan, Nepal och Kanada har börjat att introducera icke-binära alternativ i rättsakter, som deras pass och permanenta uppehållstillstånd. I alla dessa diskussioner om kön, så tycker jag att det är viktigt att se nuvarande uppfattningar av man och kvinna som statiska identiteter förankrade i enbart det biologiska könet som sociala konstruktioner. När det gäller mitt folk så var den sociala konstruktion ett tvång. Det klubbades in i deras huvuden i hundratals år tills dom var säkra på att deras sätt att tänka var felaktigt. Men en bra sak med sociala konstruktioner är att dom kan omkonstrueras till att passa en viss tid och era. Dom kan omkonstrueras till att passa samhällen som börjar visa mångfald. Dom kan omstruktureras för en värld som börjar inse att vi kan tjäna så mycket på att lära oss om våra olikheter. När jag tänker på det här ämnet, så tänker jag på det filippinska folket och ett nästan bortglömt men viktigt arv av könsjämställdhet och inkludering. Jag tänker på älskare som var några av de vänligaste själarna som inte kunde vara sig själva. Jag tänker på folk som har haft påverkan på mitt liv, som har visat mig att integritet, vänlighet och karaktärsstyrka är en så mycket bättre måttstock, mycket bättre än saker som är bortom en persons kontroll som hudfärg, ålder eller kön. När jag står här idag, på axlarna av folk som Leanie, känner jag mig oerhört tacksam mot alla före mig, de som var modiga nog att visa vem de var som levde ett liv som var deras och i processen, gjorde det lite enklare för oss att leva våra liv nu. För att vara sig själv är revolutionerande. Och för någon som påverkas av krafter som försöker slå ned dig och få dig att passa i en liten box som någon annan har bestämt åt dig: stå emot. Jag ser dig. Mina förfäder ser dig. Deras blod flyter i min kropp som det flyter i så många av oss. Du är berättigad, och du förtjänar rättigheter och erkännande precis som alla andra. Tack. (Applåder)