Jag kom till USA
från Kingston, Jamaica sommaren -68.
Min familj på sex personer
trängde in sig i en liten tvårumslägenhet
på tredje våningen i Brooklyn, utan hiss.
Det fanns många barn i kvarteret,
en del pratade spanska,
andra pratade engelska.
I början fick jag inte leka med dem
eftersom mina föräldrar tyckte:
"De är för livliga,"
(Skratt)
så jag fick bara titta på från fönstret.
En av deras favoritsysselsättningar
var att åka inlines.
De älskade att tjuvåka med bussarna,
och släppa taget om stötfångaren
när bussen kom till slutet av kvarteret
framför mitt hus.
En dag fanns det en ny flicka bland dem.
Jag hörde de vanliga tjuten av skratt,
uppblandat med "Mira, mira!
Mira, mira!" Spanska för "Titta, titta!"
Gänget grabbade tag i bakänden på bussen
längst upp i kvarteret,
och när de rullade med, skrikande
och skrattande: "Mira, mira, mira, mira,"
så stannade plötsligt bussen.
De rutinerade åkarna släppte snabbt taget,
men den nya flickan vinglade
och ramlade på trottoaren.
Hon rörde sig inte.
De vuxna rusade dit för att hjälpa henne.
Bussens förare kom ut
för att se vad som hade hänt
och ringde efter en ambulans.
Hon blödde från huvudet.
Hon öppnade inte ögonen.
Vi väntade på ambulansen, och väntade,
och alla undrade: "Var är ambulansen?
Var är ambulansen?"
Till slut kom polisen.
En äldre färgad man sa:
"Det kommer ingen ambulans."
Han upprepade det högt till polisen.
"Ni vet att det inte
kommer någon ambulans.
De skickar aldrig någon ambulans hit."
Polisen tittade
på mina frusterade grannar,
lyfte in flickan i polisbilen
och körde iväg.
Jag var tio år den gången.
Jag visste att det inte var rätt.
Jag visste att vi kunde göra något mer.
Det jag kunde göra var att bli läkare.
Jag blev allmänläkare
och ägnade mitt yrkesliv åt de
som vi ofta kallar för opriviligierade,
de sårbara,
som mina första grannar i USA.
Under min specialisttjänstgöring
i Harlem på 80-talet
såg jag en chockerande ökning
av HIV hos unga män.
När jag sedan flyttade till Miami
märkte jag att HIV
även fanns bland kvinnor och barn
och huvudsakligen
bland fattiga, färgade människor.
På bara några få år blev en infektion
i en specifik befolkningsgrupp
en global epidemi.
Jag kände återigen
att jag ville göra något mer.
Lyckligtvis kunde vi med hjälp
av aktivister, förespråkare och utbildare
och behandlande läkare som jag själv
hitta en väg framåt.
Det gjordes en stor utbildningsinsats
för att stoppa spridningen av HIV
och tillhandahålla rättsskydd
för de smittade.
Det fanns en politisk vilja
för att säkerställa
att så många patienter som möjligt
oavsett ekonomisk situation,
fick tillgång till medicin.
Inom ett par årtionden
fanns det nya behandlingar
som förvandlade en livshotande infektion
till en kronisk sjukdom likt diabetes.
Nu skymtar ett vaccin vid horisonten.
Under de sista fem till sju åren,
har jag lagt märke till en annan epidemi
bland patienterna i Florida,
och den ser ut ungefär så här.
Anna Mae, en pensionerad kontorist
som lever på sin pension i Opa-locka
kommer in för att fylla på sina mediciner.
Hon har vanliga kroniska åkommor
som högt blodtryck, diabetes,
hjärtfel och astma
med kroniskt obstruktiv lungsjukdom -
KOL.
Anna Mae var en av
mina regelbundna patienter
så jag blev förvånad att hon behövde
påfyllning av sina andningsmediciner
tidigare än vanligt.
I slutet av besöket
gav hon mig en blankett
och bad mig skriva under den.
Hon låg efter med elräkningen.
På blanketten kunde läkare
intyga svåra sjukdomstillstånd
som krävde utrustning som skulle påverkas
om strömmen stängdes av hos patienten.
"Men Anna Mae, du använder ingen
medicinsk andningsutrustning.
Jag tror inte du är berättigad."
Det visade sig
att hon hade använt sin luftkonditionering
dygnet runt på grund av hettan,
för att kunna andas.
Eftersom hon behövde
köpa fler inhalatorer tog pengarna slut
och hon kunde inte
betala räkningarna som hopade sig.
Jag fyllde i blanketten, och eftersom
jag trodde att hon skulle bli nekad
skickade jag henne också
till socialkontoret.
Sedan var det Jorge, en rar och snäll man
som ofta gav oss en del av frukten
han sålde på Miamis gator.
Hans njurfel verkade bli sämre
under hans långa arbetsdagar
på de heta gatorna
och uttorkningen gjorde att
blodtillförseln till njurarna minskade.
Hans njurar fungerade mycket bättre
när han tog några dagar ledigt.
Men vad kunde han göra,
utan något skyddsnät?
Han sa: "Regn eller sol,
varmt eller kallt, jag måste arbeta."
Men kanske var Sandra Faye Twiggs
det värsta fallet av dem alla,
från Fort Lauderdale, med KOL.
Hon arresterades efter ett slagsmål
med sin dotter om en fläkt.
När hon släpptes från fängelset
återvände hon till sin lägenhet,
oupphörligt hostande
och dog tre dagar senare.
Det här har jag också lagt märke till:
Statistiken visar att allergisäsongen
börjar flera veckor tidigare,
temperaturen nattetid ökar,
träden växer fortare
och mygg som bär på farliga sjukdomar
som zikavirus och denguefeber
dyker upp i områden
där de inte har funnits förut.
Jag ser också tecken på
en kommande klimat-gentrifiering.
Det är när rika människor flyttar
till fattiga områden som ligger högre
och inte riskerar att bli översvämmade
på grund av klimatförändringarna.
Som för min patient Madame Marie
som kom in stressad och ängslig,
eftersom hon hade blivit vräkt
från sin lägenhet i Miamis Little Haiti
där det skulle byggas
ett lyxigt lägenhetsområde
eftersom exploatörerna visste
att Little Haiti inte skulle översvämmas
på grund av att det ligger
tre och en halv meter över havet.
Det går inte att förneka den klara och
tydliga uppvärmningstendens som är på väg.
En folkhälsokris ännu större än HIV/AIDS
håller på att segla upp,
och mina patienter med låg inkomst
gav oss ledtrådarna på symtomen.
Den nya epidemin heter klimatförändring,
och påverkar hälsan på flera olika sätt.
Klimatförändringen
påverkar oss på fyra olika sätt.
Direkt, genom hetta,
extremt väder och miljöförstöring,
genom spridningen av sjukdomar,
genom störningar
i distributionen av mat och vatten,
och genom
att störa vårt mentala välbefinnande.
Inom medicinen använder vi minnesregler
som en hjälp att komma ihåg,
och minnesregeln "heatwave,"
ger oss de åtta största hälsoriskerna
som klimatförändringen orsakar.
H: Hetta och värmeslag.
E: Eskalering av hjärt- och lungsjukdomar.
A: Astma.
T: Traumatiska skador,
speciellt under extrema väderförhållanden.
W: Vatten- och matrelaterade sjukdomar.
A: Allergier.
V: Vektorburna sjukdomar, som zikavirus,
denguefeber och borrelia.
Och E: Emotionell stress.
Fattiga och sårbara människor
påverkas redan av klimatförändringen.
De är
den berömda kanariefågeln i kolgruvan.
Deras erfarenheter
är som förutsägelser eller profetior.
Ledstjärnan som visar oss
att vi skadar vår värld
och de är de första som drabbas.
Men det är bara en tidsfråga
innan det är vår tur.
Om vi hjälps åt - läkare, patienter
och andra hälsoarbetare -
så kommer vi att hitta lösningar.
Det gjorde vi under krisen med HIV.
Då var det tack vare aktivismen
hos patienter med HIV
som krävde medicin och bättre forskning,
och samarbetet mellan läkare och forskare
som fick epidemin under kontroll.
Och det var tack vare
internationella hälsomyndigheter,
ideella organisationer,
politiker och läkemedelsföretag
som bromsmediciner
blev tillgängliga i utvecklingsländerna.
Det finns ingen anledning till varför
vi inte skulle kunna använda den modellen
för att hantera hälsoriskerna med
klimatförändring innan det är för sent.
Klimatförändringen är här.
Den påverkar redan
fattiga människors hem och hälsa.
Precis som min patient Jorge
måste de flesta av oss arbeta,
oavsett väder, varmt eller kallt.
Men de här patienterna
kan tillsammans med sina läkare,
med enkla medel bidra till att göra
den här klimatövergången lättare för alla.
De patienterna inspirerade mig
att grunda en organisation där läkare
kämpar mot klimatförändring.
Vårt fokus är att förstå hälsoeffekten
av klimatförändring,
så att vi kan stödja patienter
med klimatrelaterade sjukdomar
och uppmuntra realistiska lösningar.
En nylig Gallupundersökning visade
att tre av de mest respekterade yrkena
är sjuksköterskor, läkare och farmaceuter.
Så i egenskap av respekterade medborgare
kan vi ta till brösttoner
för att påverka klimatpolicyn
och politiken.
Vi kan göra så mycket.
Våra många patientkontakter gör att vi
ser saker innan andra gör det.
Det ger oss ett perfekt utgångsläge
att leda förändringsarbetet.
Vi kan undervisa om
klimatrelaterade sjukdomar.
Vi kan samla data om våra
patienters klimatrelaterade sjukdomar
genom att se till att det finns
ett fungerande kodsystem.
Vi kan utföra klimatrelaterad forskning.
Vi kan lära ut gröna vanor i hemmet.
Vi kan tala för våra patienters
behov av ström.
Vi kan hjälpa dem att få tryggare hem.
Vi kan hjälpa dem
med nödvändig utrustning i hemmen
när förhållandena blir sämre.
Vi kan vittna inför lagstiftarna
och vi kan behandla våra patienters
klimatrelaterade sjukdomar.
Viktigast av allt, vi kan förbereda
våra patienter mentalt och fysiskt
för de hälsoproblem de står inför,
med en medicinsk modell
som innefattar såväl
ekonomisk som social rättvisa.
Det innebär att Sandra Faye Twiggs
som hade KOL,
och dog efter att ha blivit
utsläppt från fängelset
efter ett slagsmål
med sin dotter om en fläkt,
hade vetat att värmen i hennes lägenhet
gjorde henne sjuk och arg
så att hon kunde ta sig
till ett svalare ställe.
Ännu bättre, hennes lägenhet
skulle aldrig blivit så varm från början.
Jag har lärt mig av de fattiga
att våra liv är sårbara
men också berättar om motståndskraft,
nytänkande och överlevnad.
Som den kloke gamle mannen
sa till polisen den där sommarnatten:
"Det kommer ingen ambulans,"
och tvingade honom att köra
den lilla flickan till sjukhuset istället.
Vet ni vad?
Lyssna.
Om vi ska åstadkomma
en medicinsk reaktion på klimatkrisen,
så kommer det inte bli
att bara vänta på en ambulans.
Det kommer att vara vi läkare
som tar det första steget.
Vi kommer att väsnas så mycket
att problemet
inte kan ignoreras eller missförstås.
Det kommer att börja
med våra patienters berättelser
som vi berättar åt dem.
Vi kommer att göra det rätta
för våra patienter, som alltid,
men också det rätta för vår miljö,
för oss själva
och för alla på den här planeten -
alla.
Tack.
(Applåder och jubel)