För tolv år sedan höll jag i en kamera för första gången för att filma olivskörden i en by i Palestina på Västbanken. Jag trodde jag var där för att göra en dokumentär och sedan flytta vidare till någon annan del av världen. Men något drog mig hela tiden tillbaka. Vanligtvis, när en internationell publik hör om den delen av världen, vill de bara att konflikten ska sluta. Konflikten Israel - Palestina är hemsk och vi önskar att den bara försvann. Vi känner ungefär samma sak om andra konflikter runt om i världen. Men varje gång vår uppmärksamhet fångas av nyheterna verkar det som att ännu ett land har brunnit upp. Så jag har funderat på om vi inte borde börja se på konflikter på ett annat sätt - istället för att helt enkelt önska att konflikten tar slut, så fokuserar vi på hur konflikten fortgår. Detta har varit den stora frågan för mig, en jag har jagat ett svar på med mitt arbetslag på ideella Just Vision. Efter att ha bevittnat många olika sorters kamper i Mellanöstern började jag märka av ett mönster i de som var framgångsrika. Jag undrade om dessa variabler höll över fler fall, och om så var fallet, vad kunde vi lära oss för att göra pågående konflikter konstruktiva i Palestina, Israel och andra ställen. Det finns en del vetenskap kring detta. I en studie av 323 omfattande politiska konflikter från 1900 till 2006, fann Maria Stephan och Erica Chenoweth att kamper utan våld var nästan 100% sannolikare att lyckas än de som använde våld. Kamper utan våld var också mindre sannolika att orsaka psykisk skada på de som höll i kampen, såväl som motståndarna. Och vanligtvis leder detta till mer fridsamma och demokratiska samhällen. Med andra ord, motstånd utan våld är ett mer effektivt och konstruktivt sätt att lösa en konflikt. Men om det är ett sånt lätt val, varför utnyttjar inte fler det? Statsvetaren Victor Asal med kollegor har tittat på flera faktorer som formar en politisk grupps val av taktik. Det har visat sig att den största påverkan på en rörelsens beslut att inte använda våld inte har med att göra om de ligger till höger eller till vänster, eller om de är påverkade av religiösa övertygelser, eller om de slåss mot en demokrati eller en diktatur, eller ens vilken nivå på repressalier som väntar. Den största indikatorn på om en rörelse kommer att anamma ickevåld eller ej är deras ideologi angående kvinnors roll i det offentliga livet. (Applåder) När en rörelse talar om jämställdhet mellan könen ökar dramatiskt chanserna att de kommer att anamma ickevåld, och även sannolikheten att de kommer att lyckas. Forskningen visade samma sak som min egen dokumentation kring politiska organisationer i Israel och Palestina. Jag har märkt att rörelser som välkomnar kvinnor i ledande positioner, som en jag dokumenterade i byn Budrus, hade högre sannolikhet att uppnå sina mål Denna by levde under verkligt hot om att bli utplånade från kartan när Israel började bygga sin mur. Den föreslagna dragningen skulle kräva att byns olivodlingar och begravningsplats förstördes, och skulle slutligen omgärda dem på alla sidor. Engagerade lokala ledare startade en motståndsrörelse för att utan våld hindra förstörelsen. De hade oddsen rejält emot sig. Men de hade ett hemligt vapen: en 15-årig flicka som modigt hoppade ut framför en bulldozer och stoppade den innan den hann riva upp ett olivträd. Då insåg invånarna i Budrus vad som var möjligt om de välkomnade och uppmuntrade kvinnor att delta i det offentliga livet. Och så stod kvinnorna i Budrus i frontlinjen dag efter dag, och med sin kreativitet och intelligens kom de runt de många hinder de mötte i en tio månader lång kamp utan vapen. Och som du troligen kan räkna ut nu så vann de kampen. Muren flyttades helt och hållet till den internationellt erkända gröna linjen och Budrus kvinnor blev kända över hela Västbanken för sin outtröttliga energi. (Applåder) Tack. Jag ville pausa ett ögonblick, vilket ni hjälpte mig med, för jag ville ta upp två allvarliga missförstånd som kan uppkomma i detta läge. Det första är att jag inte tror att kvinnor genetiskt eller i grunden är mer fridfulla än män. Men jag tror att i dagens värld upplever kvinnor makt annorlunda. När man varit tvungen att navigera från en lägre maktposition i många aspekter av livet har kvinnor ofta mer kunskap om hur man diskret genomför en förändring mot större, kraftfullare aktörer. Ordet "manipulativ", ofta använt som nedsättande anklagelse mot kvinnor, reflekterar den verklighet som kvinnor ofta haft för att, förutom en direkt konfrontation, uppnå sina mål. Och att finna alternativ till en direkt konfrontation är kärnan till motstånd utan användning av våld. Nu till det andra tänkbara missförståndet. Jag har pratat mycket om mina erfarenheter från Mellanöstern, och några av er kanske tänker att lösningen för oss är att utbilda muslimska och arabiska samhällen till att inkludera sina kvinnor mer. Om vi skulle göra det, skulle de bli mer framgångsrika. De behöver inte den sortens hjälp. Kvinnor har varit en del av de mest inflytelserika rörelsena som kommit från Mellanöstern, men de har tenderat att vara osynliga för den internationella samfälligheten. Våra kameror har mestadels varit fokuserade på männen som ofta varit involverade i de mer konfronterande situationerna vi finner så oemotståndliga på nyheterna. Och vi får slutligen en historia, som inte bara raderar kvinnorna från striderna i regionen utan ofta inte ens är representativa för själva striderna. Under sena 1980-talet startade ett uppror i Gaza, som snabbt spred sig till Västbanken och östra Jerusalem. Det blev känd som den Första intifadan, och människor som har något visuellt minne av det summerar det vanligtvis så här: Palestinska män kastar sten på israeliska pansarvagnar. Nyhetsreportagen fick det att se ut som om sten, molotovcocktails och brinnande däck var det enda som hände under intifadan. Denna period utmärktes också av utbredda ickevåldssammanslutningar i form av strejker, sittstrejker och parallella institutioner. Under den första intifadan, mobiliserade hela sektorer av den palestinska civila befolkningen över generationer, fraktioner och klassindelningar. De gjorde det genom populära nätverk av grupper, och deras aktioner på plats och grupper med självhjälpsprojekt utmanade Israels grundläggande förutsättningar för att fortsätta regera på Västbanken och Gaza. Enligt den israeliska armén var 97% av aktiviteterna under den första intifadan obeväpnade. Och en sak till som inte är en del av vår historia från den tiden: under 18 månader av intifadan var det kvinnorna som bestämde bakom kulisserna. Palestinska kvinnor från alla håll var ansvariga för att mobilisera hundratusentals människor i ett samordnat försök att ta tillbaka samtycket till ockupationen. Naela Ayyash strävade efter en självförsörjande palestinsk ekonomi genom att uppmuntra kvinnor i Gaza att odla grönsaker på sina tomter, något som gjorts olagligt av de israeliska myndigheterna på den tiden. Rabeha Diab, som tog över beslutsfattandet för hela upproret när männen som hade hållit i det blev deporterade. Fatima Al Jaafari, som svalde flygblad med direktiv för upproret för att kunna sprida dem över territorierna utan att åka fast. Och Zahira Kamal, som säkerställde att upproret blev långlivat genom att leda en organisation som gick från 25 kvinnor till 3 000 på ett enda år. Trots deras extraordinära insatser, har ingen av dessa kvinnor blivit en del av historien om den första intifadan. Vi gör så här i andra delar av världen också. I våra historieböcker till exempel, och i vårt kollektiva medvetande, är män de kända ansiktena och talespersonerna för 1960-talets kamp mot rasmotsättningar i USA. Men kvinnor var också en avgörande drivande kraft, som mobiliserade, organiserade, och spred budskapet. Hur många av oss tänker på Septima Clark när vi tänker på medborgarrättsrörelsen i USA? Förvånansvärt få. Men hon spelade en avgörande roll i varje steg i kampen, särskilt genom att poängtera läskunnighet och utbildning. Hon har blivit förbigången och ignorerad som så många andra kvinnor som spelat viktiga roller i USAs medborgarrättsrörelse. Det här handlar inte om att få erkännande. Det är mer djupgående än så. Historierna har stor betydelse för hur vi ser på oss själva, och hur vi tror att rörelsen kan drivas och hur kamper kan vinnas. Historierna vi berättar om händelser som den första intifadan eller kampen mot rasmotsättningar i USA spelar roll och har avgörande betydelse för de val palestinier, amerikanare och människor i världen kommer att göra nästa gång de möter en orättvisa och samlar modet att konfrontera det. Om vi inte lyfter fram de kvinnor som spelat avgörande roll i dessa kamper misslyckas vi med att visa på förebilder för framtida generationer. Utan förebilder blir det svårare för kvinnor att ta sin rättmätiga plats i det offentliga livet. Och som vi såg tidigare, en av de mest avgörande faktorerna i att avgöra om en rörelse kommer att lyckas eller ej är rörelsens ideologi rörande kvinnors roll i det offentliga livet. Det här är en fråga om huruvida vi rör oss mot mer demokratiska och fridfulla samhällen. I en värld där det händer så mycket och där förändring kommer att fortgå i allt snabbare takt, är det inte en fråga om huruvida vi kommer att möta en konflikt eller ej, utan snarare en fråga om vilka historier som formar hur vi väljer att hantera konflikter. Tack så mycket. (Applåder)