Jag har en vän i Portugal
vars farfar byggde ett fordon av en cykel
och en tvättmaskin, så att han kunde transportera sin familj.
Detta gjorde han för att han inte hade råd med en bil,
men även för att han visste hur man bygger en.
Det fanns en tid när vi förstod hur saker fungerade
och hur de var uppbyggda, så att vi kunde bygga och reparera dem,
eller åtminstone
ta välgrundade beslut om vad vi skulle köpa.
En stor del av denna gör-det-själv-anda
försvann under 1900-talets andra hälft.
Men tack vare "maker"-rörelsen och open source-modellen
återförs nu denna kunskap om hur saker fungerar
och vad de består av till våra liv,
och jag tror att vi behöver ta dem till nästa nivå,
till de komponenter som saker är gjorda av.
I de flesta fall vet vi fortfarande
vad traditionella material såsom papper och textilier är gjorda av
och hur de framställs.
Men nu har vi dessa fantastiska, futuristiska kompositer --
plaster som ändrar form,
färger som leder elektricitet,
pigment som ändrar färg, tyger som lyser.
Låt mig visa er några exempel.
Ledande färg låter oss måla strömkretsar
istället för att använda traditionella
kretskort eller ledningar.
När det gäller det här exemplet som jag håller i min hand,
har vi använt färg för att skapa en sensor som reagerar på min hud
genom att tända den här lilla lampan.
Ledande färg har tidigare använts av konstnärer,
men utvecklingen på senare tid tyder på att vi snart kommer
att kunna använda det i laserskrivare och pennor.
Och här är en plexiglasskiva med tillsats
av färglösa, ljusspridande partiklar.
Detta innebär att medan vanligt plexiglas
bara sprider ljus vid kanterna
lyser den här upp över hela ytan
när jag tänder lamporna runt omkring den.
Två av de kända tillämpningarna för detta material
är inredningsdesign och multi-touch-system.
Termokromiska pigment
ändrar färg vid en given temperatur.
Jag lägger den här på en varm platta
som är inställd på en temperatur aningen högre än omgivingens
och ni kan se vad som händer.
En av de viktigaste tillämpningarna för detta material
är i nappflaskor för barn,
där det indikerar när innehållet har lagom temperatur för att dricka.
Detta är bara några exempel på vad man kallar
smarta material.
Om några år kommer de att finnas i många av de föremål
och teknologier vi använder dagligen.
Vi har måhända inte flygande bilar såsom science fiction har utlovat
men vi kan ha väggar som ändrar färg
beroende på temperaturen
tangentbord som rullas upp
och fönster som blir ogenomskinliga när man slår om en strömbrytare.
Jag är utbildad samhällsvetare,
så varför är jag här idag och pratar om smarta material?
Först och främst för att jag är en "maker".
Jag är nyfiken på hur saker fungerar
och hur de tillverkas,
men även för att jag tror att vi bör har en djupare förståelse
för de beståndsdelar som vår värld utgörs av,
och just nu vet vi inte tillräckligt om
dessa högteknologiska kompositer som vår framtid kommer byggas av.
Smarta material är svåra att framställa i stora kvantiteter.
Det finns knappt någon information om hur man använder dem
och väldigt lite sägs om hur de framställs.
Så för tillfället existerar de mest i en värld
av affärshemligheter och patent
som bara universitet och företag har tillgång till.
Därför startade Kirsty Boyle och jag för tre år sedan
ett projekt vi kallade "Open Materials".
Det är en webbplats där vi,
och vem som helst som vill vara med,
delar experiment, publicerar information,
uppmuntrar andra att bidra närhelst de kan,
och samlar resurser såsom forskningsartiklar
och instruktioner författade av andra "makers" som vi.
Vi skulle önska att den blev en stor,
gemensamt skapad databas
av gör-det-själv-information om smarta material.
Men varför ska vi bry oss om
hur smarta material fungerar och vad de består av?
Först och främst för att vi inte kan forma det vi inte förstår,
och det vi inte förstår och använder
kommer så småningom forma oss.
Föremålen vi använder, kläderna vi har på oss,
husen vi bor i, har alla en stor inverkan
på vårt beteende, vår hälsa och vår livskvalitet.
Om vi lever i en värld byggd av smarta material,
bör vi alltså känna till och förstå dem.
För det andra, och detta är lika viktigt,
har innovation alltid fått näring av lekmän.
Många gånger har amatörer, inte experter,
varit de som uppfunnit och förbättrat
många saker, allt ifrån mountainbikes
till halvledare, persondatorer,
och flygplan.
Den största utmaningen är att materialvetenskapen är komplex
och kräver dyr utrustning.
Men så är inte alltid fallet.
Två forskare på University of Illinois insåg detta
när de publicerade en artikel om en enklare metod
att framställa ledande färg.
Jordan Bunker, som inte hade någon
tidigare erfarenhet av kemi,
läste denna artikel och återupprepade experimentet
endast med hjälp av ämnen och verktyg han kunde hitta
på hyllan i sitt garage.
Han använde en ugn för rostning av bröd
och tillverkade till och med sin egen vortexblandare
utifrån från en instruktion skriven av en annan forskare/maker.
Jordan publicerade sedan sina resultat på nätet,
inklusive alla de saker han hade försökt som inte fungerade,
så att andra kunde studera och upprepa dem.
Jordans huvudsakliga innovation
bestod alltså i att ta ett experiment som tagits fram i ett välutrustat labb
på universitetet
och återskapa det i ett garage i Chicago
endast med hjälp av billiga material och verktyg som han gjorde själv.
Och nu när han publicerat sitt arbete,
kan andra ta vid där han slutade
och tänka ut ännu enklare processer och förbättringar.
Ett annat exempel jag skulle vilja nämna
är Hanna Perner-Wilson's Kit-of-No-Parts.
Målet med hennes projekt är att lyfta fram
materialens uttrycksfullhet
och samtidigt fokusera på kreativiteten och skickligheten hos den som bygger.
Elektronik-kit är kraftfulla
på så sätt att de lär oss hur saker fungerar,
men de begränsningar som är inbyggda i deras design
påverkar hur vi lär oss.
Hannas grepp är att å andra sidan
formulera en serie tekniker
för att skapa ovanliga föremål
som befriar oss från förtillverkade begränsningar
genom att undervisa oss om själva materialen.
Bland Hannahs många imponerande experiment
är detta en av mina favoriter.
"Pappershögtalare"
Det vi ser här är bara ett pappersark
med koppartejp, kopplad till en mp3-spelare
och en magnet.
(Musik: "Happy Together")
Baserat på forskning av Marcelo Coelho på MIT
skapade Hanna en serie av pappershögtalare
av en mängd olika material
från enkel koppartejp till ledande tyg och färg.
Precis som Jordan och många andra "makers"
har Hannah publicerat sina recept
och låter vem som helst kopiera och reproducera dem.
Papperselektronik är en av materialvetenskapens
mest lovande grenar
på så sätt att det låter oss skapa billigare och flexibel elektronik.
Så Hannahs hantverk,
och det faktum att hon delar med sig av sina upptäckter,
öppnar dörrarna för en rad nya möjligheter
som är både estetiskt tilltalande och innovativa.
Det intressanta med "makers"
är att vi skapar utifrån passion och nyfikenhet,
och att vi inte är rädda för att misslyckas.
Vi tacklar ofta problem från okonventionella håll
och upptäcker under tiden alternativa,
eller till och med bättre, sätt att göra saker.
Så ju mer folk experimenterar med material,
ju fler forskare är villiga att dela med sig av sin forskning
och tillverkare av sin kunskap,
desto större är våra chanser att skapa teknologier
som verkligen är till nytta för oss alla.
Jag känner mig lite som Ted Nelson måste ha känt
när han tidigt på 70-talet skrev:
"Ni måste förstå datorer nu."
På den tiden var de enda datorerna stordatorer
som bara forskare brydde sig om
och ingen drömde om att ha en hemma.
Så det är lite konstigt att jag står här och säger:
"Ni måste förstå smarta material nu."
Kom ihåg: att tillägna sig förkunskaper
om teknologier på frammarsch
är det säkraste sättet att försäkra sig om att vi har något att säga till om
när det gäller utformandet av vår framtid.
Tack.
(Applåd)