Jag talade inför en grupp på ungefär 300 barn,
mellan 6 och 8 år, vid ett barnmuseum.
Jag tog med mig en väska full av ben,
ungefär som de ni ser här uppe,
och lade ut dem på ett bord för barnen.
Min erfarenhet är att barn är naturligt nyfikna
på det de inte vet eller inte förstår
eller det som är främmande för dem.
De lär sig bara att bli skrämda av sådana olikheter
när vuxna påverkar dem att bete sig så,
och kanske censurerar den där naturliga nyfikenheten,
eller ni vet, tyglar frågvisheten
i hopp om att de ska bli artiga små barn.
Så jag såg framför mig en förstaklasslärare ute i foajén
med dessa bångstyriga barn, sägandes "Vad ni än gör,
stirra inte på hennes ben"
Men det var förstås poängen.
Det var därför jag var där, jag ville bjuda in dem till att titta och utforska.
Så jag kom överens med de vuxna
om att barnen skulle komma in, utan vuxna, i två minuter,
helt själva.
Dörrarna öppnas, barnen kastar sig över benbordet,
de petar och knuffas, de viftar på tårna
och de försöker lägga hela sin vikt på det fjädrande benet
för att se vad som händer.
Jag sa, "Barn, lite snabbt bara -
jag vaknade i morse och bestämde att jag vill kunna hoppa över ett hus -
inget jättestort, bara två eller tre våningar -
men om ni tänker er något djur, en superhjälte, någon tecknad figur,
vad som helst som ni kan fantisera ihop precis nu,
hurdana ben skulle ni bygga till mig?"
Genast ropade en röst, "Känguru!"
"Nej, nej, nej, det borde vara en groda!"
"Nej, det borde vara Go Go Gadget!"
"Nej, The Incredibles"
Och andra som jag inte -- känner till.
Sedan sa en åttaåring:
"Varför skulle du inte vilja flyga också?"
Och alla i rummet, även jag, var liksom "Yeah"
(skratt)
Och bara sådär, gick jag från att vara en kvinna
som dessa barn skulle ha tränats att se som "handikappad"
till att vara någon med möjligheter som deras kroppar inte har än.
Någon som kanske till och med har superförmågor.
Intressant.
En del av er såg mig på TED för 11 år sedan.
Det har pratats en del om hur livsförändrande den här konferensen är
för både talare och åhörare och jag är inget undantag.
TED var bokstavligt talat en språngbräda till det nästa decenniet i min livsutforskning.
Vid den tiden visade jag upp ben som var banbrytande inom prostetiken.
Jag hade sprintben gjorda av vävd kolfiber,
modellerade efter gepardens bakben,
som ni kan ha sett här igår.
Men även väldigt naturtrogna, realistiskt målade silikonben.
Då hade jag möjligheten att be
innovatörer utanför den traditionella medicinska prostetiken
att ta sin talang till vetenskapen och till konsten
att bygga ben,
så att vi kan sluta dela upp form, funktion och estetik
och ge dem olika värden.
Turligt nog för mig så var det många som hörde av sig,
och resan startade lustigt nog med en TED-åhörare --
Chee Pearlman, som förhoppningsvis finns någonstans i publiken idag.
Hon var redaktör på tidningen ID,
och hon gav mig ett omslag.
Detta startade en otrolig resa.
Jag upplevde märkliga möten och sammanträffanden;
jag hade tackat ja till många inbjudningar att tala
om gepardbenens design, runtom i världen
Människor kom fram till mig efter konferenser,
män och kvinnor,
och konversationerna kunde låta ungefär så här,
"Vet du Aimee, du är väldigt attraktiv.
Du ser inte alls handikappad ut"
(skratt)
Jag tänkte "Ja, det är fantastiskt,
för jag känner mig inte handikappad".
Detta öppnade mina ögon för ett samtal
som skulle kunna utforskas, om skönhet.
Hur måste en vacker kvinna se ut?
Vad är en sexig kropp?
Och, väldigt intressant ur en identitetssynvinkel,
vad betyder "att ha ett handikapp"?
Jag menar -- Pamela Anderson har fler proteser i sin kropp än jag har i min.
Och ingen kallar henne handikappad.
(skratt)
Så den här tidningen gick, genom grafiska designern Peter Saville,
till modedesignern Alexander McQueen och fotografen Nick Knight
som också var intresserade av att utforska det där samtalet.
Så, tre månader efter TED satt jag på ett plan
till London för att göra min första modefotografering,
vilket resulterade i det här omslaget --
Fashion-able?
Tre månader efter det gjorde jag min första modevisning för Alexander McQueen
på ett par handsnidade träben gjorda av massiv ask.
Ingen visste -- alla trodde att det var trästövlar.
Jag har faktiskt med dem här på scenen:
Vinrankor, magnolior, verkligen fantastiska.
Poesi spelar roll.
Poesi höjer det banala och bortglömda
till att vara konst.
Det kan förvandla något som kan ha skrämt folk
till något som bjuder in dem att titta,
titta lite till,
och kanske till och med förstå.
Jag lärde mig detta på mitt nästa äventyr,
med konstnären Matthew Barney i hans filmopus "The Cremaster Cycle".
Här slog det mig verkligen --
att mina ben kan vara bärbara skulpturer.
Vid den punkten började jag släppa behovet att kopiera mänsklighet
som det enda estetiska idealet.
Så vi gjorde det som folk kärleksfullt kallade "glasben",
trots att de faktiskt är gjorda av klar polyuretan,
alltså bowlingklotmaterial.
Tungt!
Sedan gjorde vi dessa ben, av jord
med ett potatisrotsystem i sig, rödbetor högst upp
och en ljuvlig mässingstå.
Det där är en bra närbild.
En annan figur var till hälften kvinna, till hälften gepard --
en liten hyllning till mitt liv som idrottare.
14 timmar makeup
för att komma in i figuren med tydliga tassar,
klor och en piskande svans,
som en gecko.
(skratt)
Ett annat par ben som vi samarbetade kring var dessa...
som ser ut som manetben.
Också polyuretan.
Den enda funktion dessa ben kan fylla,
utanför filmens sammanhang,
är att väcka sinnen och fantasi.
Så stolligheter spelar roll.
Idag har jag mer än ett dussin par ben
som olika människor har gjort till mig,
och med dem har jag olika förhållanden till marken under mina fötter.
Och jag kan ändra min längd --
jag har fem olika benlängder
(skratt)
Idag är jag 185 cm lång.
Dessa ben gjordes för ett år sedan
vid Dorset Orthopaedic i England.
Jag tog hem dem till Manhattan
och första kvällen ute på stan var jag på en lyxig fest.
Där var en tjej som har känt mig i många år
i min vanliga längd, 173 cm.
Hon tappade hakan när hon såg mig,
och sa "Men du är så lång!"
Och jag sa "Jag vet, visst är det kul?"
Jag menar, det är lite som att ha styltor på styltor,
men jag har ett helt nytt förhållande till dörrkarmar
som jag aldrig väntat mig att ha.
Och jag hade kul med det.
Hon tittade på mig
och sa "Men Aimee, det är inte rättvist".
(skratt)
(applåder)
Och det otroliga var att hon faktiskt menade det.
Det är inte rättvist att kunna ändra sin längd
som man vill.
Det var då jag förstod --
då förstod jag att samtalet med samhället
hade ändrats mycket
det senaste decenniet.
Det är inte längre ett samtal om att överkomma bristfälligheter.
Det är ett samtal om förhöjning.
Ett samtal om potential.
En protes representerar inte längre ett behov av att ersätta något man förlorat.
Den kan vara en symbol för att bäraren
har kraften att skapa vad man helst vill skapa
i det utrymmet.
Människor som samhället en gång såg som handikappade
kan nu bli sina egna identiteters arkitekter
och också fortsätta förändra dessa identiteter
genom att designa sina egna kroppar
utifrån en känsla av självbestämmande.
Det som är så spännande just nu
är att genom att kombinera den senaste teknologin --
robotik, bionik --
med uråldrig poesi,
kommer vi närmare att förstå vår kollektiva mänsklighet.
Jag tror att om vi vill upptäcka vår mänsklighets
fulla potential,
så måste vi hylla de hjärtslitande styrkor
och de ärorika handikapp vi alla har.
Jag tänker på Shakespeares Shylock;
"Om ni sticker oss, blöder vi inte?
Om ni kittlar oss, skrattar vi inte?"
Det är vår mänsklighet
och all potential i den,
som gör oss vackra.
Tack.
(applåd)