Jag är mycket hedrad över att vara här.

Jag tillbringar det mesta av min tid

i häkten, fängelser och på 
de dödsdömdas avdelningar.

Jag tillbringar största delen av 
min tid i låginkomstområden,

i miljonområden och på platser 
där stor hopplöshet råder.

Och att vara här på TED,

och bli inspirerad, och få lyssna,

har varit väldigt energigivande för mig.

Och en av de saker jag kommit fram till 
under min korta tid här

är att TED har en identitet.

Att man kan säga saker här som faktiskt

påverkar i hela världen.

Att saker som kommer fram genom TED ibland

har betydelse och förmåga att påverka

som det inte skulle ha haft annars.

Jag säger detta eftersom jag anser 
att identitet är mycket viktigt.

Vi har sett fantastiska föredrag

och jag tror att det vi lärt oss

är att ord från lärare kan betyda mycket

men om du är en medkännande lärare

kan de betyda ännu mer.

Som läkare kan du åstadkomma goda resultat

men om du är en medkännande läkare 
kan du åstadkomma andra saker.

Jag vill tala om kraften i en identitet.

Det är inte något jag lärt mig av att

praktisera juridik och utföra mitt arbete.

Jag lärde mig detta av min mormor.

Jag växte upp i ett traditionellt

afro-amerikanskt hem

som styrdes av en matriark

och den matriarken var min mormor.

Hon var seg, hon var stark,

hon var kraftfull.

Hon var den som avslutade 
varje diskussion i vår familj.

Hon var den som satte igång många 
diskussioner i vår familj.

Hon var dotter till människor 
som faktiskt varit slavar.

Hennes föräldrar föddes in i slaveri 
i Virginia på 1840-talet.

Hon föddes på 1880-talet

och hennes erfarenhet av slaveriet

formade i allra högsta grad 
hur hon såg på världen.

Min mormor var bestämd, 
men hon var också mycket kärleksfull.

När jag som liten pojke träffade henne

brukade hon komma fram och krama mig.

Hon kramade mig så hårt 
att jag knappt kunde andas

och sen släppte hon mig.

En timme eller två senare, 
om jag träffade henne igen,

brukade hon komma fram till mig och säga, 
"Bryan, känner du fortfarande min kram?"

Sa jag "Nej" så gav hon sig på mig igen.

men om jag sa "Ja", så lät hon mig vara.

Hon hade egenskapen som gjorde

att man alltid ville vara nära henne.

Den stora utmaningen var 
att hon hade 10 barn.

Min mamma var yngst av hennes 10 barn

och ibland när jag var hos henne

var det svårt att få hennes 
tid och uppmärksamhet.

Mina kusiner sprang runt överallt.

Och jag minns, när jag var 
runt åtta, nio år gammal

att jag vaknade en morgon 
och gick in i vardagsrummet,

och alla mina kusiner sprang omkring där.

Och min mormor satt 
i andra änden av rummet

och betraktade mig.

Och först trodde jag att vi lekte en lek

så jag tittade på henne och log

men hon förblev allvarlig.

Efter 15-20 minuter

reste hon sig och kom bort till mig

och tog min hand

och sa, "Kom, Bryan. 
Vi ska prata lite."

Jag minns det här som om det hände igår.

Jag kommer aldrig att glömma det.

Hon tog mig ut på baksidan och sa, 
"Bryan, jag ska berätta något för dig,

men du får inte föra 
det vidare till någon."

Jag sa, "Ok, Mama."

Och hon sa, "Lova nu att 
du inte gör det." Jag lovade.

Så bad hon mig att sätta mig 
och så såg hon på mig

och sa, "Jag vill att du ska veta

att jag har sett dig."

Och hon sa, "Jag tror 
att du är något särskilt."

Hon sa, "Jag tror att du kan 
göra vad du än vill göra."

Jag kommer aldrig att glömma det här.

Sen sa hon, "Jag vill bara att du 
lovar mig tre saker, Bryan."

Jag sa, "Ok, Mama."

"Det första jag 
vill att du ska lova mig

är att du alltid ska älska din mamma."

"Det är min yngsta, min lilla flicka,

och du måste lova att du 
alltid kommer att ta hand om henne."

Jag avgudade min mamma så jag sa, 
"Ja Mama. Jag lovar."

"Det andra jag vill att du ska lova mig,

är att du alltid ska göra det rätta

även när det rätta är det svåra."

Och jag funderade på det och sa sen, 
"Ja, Mama. Jag lovar."

Och slutligen sa hon, 
"Det tredje jag vill att du lovar mig

är att du aldrig kommer att dricka alkohol."

(Skratt)

Ja, jag var nio år gammal så jag sa, 
"Ja Mama, jag lovar."

Jag växte upp på landet i södra USA

och jag har en ett år äldre bror 
och en ett år yngre syster.

När jag var 14 eller 15

så kom min bror hem en dag 
med ett sex-pack öl -

jag har ingen aning om 
var han fick tag på det -

och tog med oss ut i skogen.

Vi bara hängde där och gjorde 
de tokiga saker vi brukade.

Han tog en klunk av ölen och gav 
min syster och tog lite själv

och sedan erbjöd de mig.

Jag sa, "Nej, jag vill inte ha. 
Drick ni. Jag vill inte ha öl."

Min bror sa, "Kom igen, Vi gör det här 
idag, du är ju alltid med på det vi gör."

"Jag och din syster har druckit. 
Ta nu lite öl."

Jag svarade, "Nej, det känns inte rätt. 
Drick ni. Drick ni."

Och då stirrade min bror på mig.

Han sa, "Vad är det med dig? Ta nu en öl."

Och så tittade han noga på mig och sa,

"Jag hoppas du inte fortfarande tänker på

det där samtalet mormor hade med dig."

(Skratt)

Jag frågade, "Vad pratar du om?"

Och han sa, "Åh, mormor säger till alla 
barnbarnen att de är speciella."

(Skratt)

Jag blev helt förkrossad.

(Skratt)

Och jag ska avslöja något för er.

Jag ska berätta något 
som jag antagligen inte borde.

Jag vet att det här kan 
sändas ut vida omkring.

Men jag är 52 år gammal,

och jag ska erkänna en sak för er,

nämligen att jag aldrig har 
druckit en droppe alkohol.

(Applåder)

Jag berättar inte det för att 
jag tycker att det är dygdigt;

utan för att förklara att det finns 
en kraft i att ha en identitet.

När vi skapar den rätta sortens identitet,

kan vi säga saker till omvärlden

som den faktiskt inte riktigt förstår.

Vi kan få människor att göra saker

som de inte tror att de kan.

När jag tänker på mormor står det klart

att hon naturligtvis ansåg att 
alla hennes barnbarn var speciella.

Min morfar satt i fängelse 
under förbudstiden.

Mina morbröder dog av 
alkoholrelaterade sjukdomar.

Så det här var sådant hon 
ansåg att vi måste stå för.

Nå, jag har försökt säga något

om vårt straffrättsliga system.

Det här landet är mycket annorlunda idag

jämfört med hur det var för 40 år sedan.

1972 befann sig 300 000 människor 
i häkten och fängelser.

Idag är den siffran 2,3 miljoner.

USA har nu den högsta andelen fängslade

i världen.

Vi har 7 miljoner människor under 
skyddstillsyn och villkorlig frigivning.

Och det här med massfängslingar har, 
så vitt jag kan bedöma,

ändrat vår värld i grunden.

I fattiga områden, i färgade områden

finns det en förtvivlan,

finns det en hopplöshet,

som skapas av den här statistiken.

En av tre svarta män

mellan 18 och 30

är häktad, i fängelse, står under skydds-
tillsyn eller är villkorligt frigiven.

I städer över hela det här landet -

Los Angeles, Philadelphia, 
Baltimore, Washington -

är 50-60 procent av alla färgade unga män

i fängelse, i häkte, under skyddstillsyn 
eller villkorligt frigiven.

Vårt rättssystem formas inte bara

på sätt som tycks påverkas 
av rastillhörighet,

utan tycks också påverkas av fattigdom.

Vi har ett rättssystem i det här landet

som behandlar dig mycket bättre

om du är rik och skyldig än om 
du är fattig och oskyldig.

Pengar, inte skuld,

skapar utfallen.

Och ändå tycks vi vara mycket 
bekväma med detta.

Manipulation av rädsla och ilska

har fått oss att tro

att de här problemen inte är våra problem.

Vi har tappat bort sambandet.

Det här intresserar mig.

Vi ser en del mycket intressanta 
utvecklingar inom vårt arbete.

Min hemstat Alabama tar, 
liksom ett antal andra stater,

faktiskt ifrån dig din rösträtt permanent,

om du har fällts för brott.

I Alabama har för ögonblicket

34 procent av de svarta, manliga invånarna

förlorat sin rösträtt permanent.

Vi förutspår faktiskt att om 10 år

kommer antalet människor utan rösträtt

att vara lika stort som

innan den allmänna rösträtten infördes.

Och detta möts av total tystnad.

Jag företräder barn.

Många av mina klienter är mycket unga.

USA är det enda land i världen

där vi dömer 13-åriga barn

till att dö i fängelse.

Vi har livstids fängelse utan möjlighet 
till benådning för barn i det här landet.

Och vi har ändå rättsprocesser.

Vi är det enda landet i världen.

Jag företräder människor som väntar på 
verkställande av dödsstraff.

Frågan om dödsstraff är intressant.

På olika sätt har vi lärts att tänka

att den intressanta frågan är,

förtjänar människor att dö 
för de brott de begått?

Och det är en förnuftig fråga.

Men det finns ett annat sätt att tänka

som har att göra med 
vilken identitet vi anser oss ha.

Det andra sättet vi kan tänka på

är inte om människor förtjänar att dö 
för de brott de begått,

utan om vi förtjänar att döda?

Det här är fascinerande.

Dödsstraff i Amerika 
karaktäriseras av misstag.

För var nionde person 
som har blivit avrättad,

har vi faktiskt hittat en oskyldig person

som har förklarats icke skyldig och 
släppts ur dödscellen.

Det är en häpnadsväckande felmarginal -

en av nio är oskyldig.

Det här är fascinerande.

Om det gällde flyget skulle vi aldrig 
låta människor gå ombord på ett plan

om för vart nionde plan som lyfte

var det ett som kraschade.

Men på något sätt lyckas vi 
distansera oss från det här problemet.

Det är inte vårt problem.

Det är inte vår börda.

Det är inte vår kamp.

Jag talar mycket om de här frågorna.

Jag talar om ras och om den här frågan

om huruvida vi förtjänar att döda.

Intressant är att när jag undervisar mina 
studenter om afro-amerikansk historia.

Jag berättar om slaveriet.

Jag berättar för dem om terrorism och

om tiden som började efter inbördeskriget

och som pågick fram 
till andra världskriget.

Vi vet egentligen inte så mycket om den.

Men för afro-amerikaner i det här landet

var det en tid som präglades av terror.

I många samhällen levde människor 
med rädsla för att bli lynchade.

De levde i rädsla för att bli 
måltavlor för bombningar.

Rädsla för terrorhandlingar 
formade deras liv.

Och de här äldre människorna
kommer fram till mig nu

och de säger, "Mr. Stevenson, 
du ger föreläsningar och du håller tal,

du borde berätta för människor 
att de ska sluta säga

att vi har att göra med terrorism 
för första gången i vårt lands historia

efter attacken på World Trade Center."

De ber mig säga; "Nej, berätta för dem 
att vi växte upp med det hotet."

Och den perioden av 
terror följdes, förstås,

av segregation

och årtionden av rasförtryck

och apartheid.

Och ändå har vi, 
i det här landet en inställning

som gör att vi inte vill 
prata om våra problem.

Vi tycker inte om 
att prata om vår historia.

Och på grund av det har vi inte förstått

vilka konsekvenser våra handlingar fått.

Vi kolliderar hela tiden med varandra.

Vi skapar hela tiden 
spänningar och konflikter.

Vi har svårt för att tala om ras,

och jag tror att det beror på 
att vi inte vill påbörja

en process där vi söker 
sanning och förlikning.

I Sydafrika förstod människor att

man inte kunde komma över apartheidtiden

utan att ta till sig sanningen 
och förlikas med den.

I Rwanda, efter folkmordet, 
gjorde man detta,

men i här har vi inte gjort det.

Jag höll några föreläsningar 
i Tyskland om dödsstraffet.

Det var fascinerande

eftersom en av akademikerna 
ställde sig upp efter föreläsningen

och sa, "Det är djupt oroande

att höra det du säger.

Vi har inte dödsstraff i Tyskland.

Och det är givet, att vi aldrig kan 
införa dödsstraff i Tyskland."

Och det blev alldeles tyst i rummet,

och en kvinna sa,

"Det finns ingen möjlighet, 
med tanke på vår historia,

att vi någonsin skulle kunna

sätta i system att döda människor.

Det skulle framstå som 
helt samvetslöst för oss

att på ett medvetet, överlagt sätt,

börja avrätta människor."

Och jag tänkte på det där.

Hur skulle det kännas

att leva i en värld

där Tyskland avrättade människor,

särskilt om oproportionerligt 
många var judar?

Jag skulle inte stå ut med det.

Det skulle framstå som samvetslöst.

Och ändå i vårt land,

i de gamla sydstaterna,

avrättar vi människor

trots att det är 11 gånger mer 
sannolikt att du döms till döden

om offret är vitt än om offret är svart,

22 gånger mer sannolikt 
att du döms till det

om den tilltalade är svart 
och offret är vitt,

och detta sker i de stater

där marken täcker gravar efter människor 
som blivit lynchade.

Och ändå kan vi inte se sambandet.

Jag tror att vi riskerar vår identitet.

Att om vi inte bryr oss om

dessa svåra saker,

så blir även de positiva 
och underbara sakerna

ändå påverkade.

Vi älskar innovation.

Vi älskar teknologi. 
Vi älskar kreativitet.

Vi älskar underhållning.

Men i slutändan överskuggas

dessa realiteter

av lidande,

misshandel, förödmjukelser,

marginalisering.

Och för mig blir det nödvändigt

att integrera dessa två.

För i slutändan leder detta fram till

ett behov av att bli mer hoppfulla,

och ta på större allvar våra åtaganden

att klara de utmaningar det innebär 
att leva i en komplex värld.

Och för mig innebär det

att jag tillbringar tid med 
att tänka på och tala om

de fattiga, de missgynnade,

de som aldrig kommer till TED.

Men vi måste tänka på dem som

en del av våra egna liv.

Ni vet, i slutändan måste vi alla 
tro på saker vi inte sett.

Vi gör det redan hur rationella vi än är, 
hur mycket vi litar på vårt intellekt.

Vår innovation, kreativitet,

utveckling har inte sitt ursprung

enbart i våra egna tankar och sinnen.

De kommer från tankar i våra sinnen

som också får näring

av någon övertygelse i våra hjärtan.

Och det är detta hjärna-hjärta samband

som jag tror tvingar oss

att inte bara se

alla de klara, skinande sakerna,

utan också de mörka och svåra tingen.

Václav Havel, den store 
tjeckiske ledaren, sa,

"När vi var i Östeuropa 
och levde med förtryck

ville vi ha många saker

men det vi behövde mest av allt var hopp,

en inställning som gav oss

viljan att för en tid vara 
i en hopplös situation

och vara dess vittne."

Nå den inställningen

är kärnan i vad jag tror

att även TED-sammanslutningar

måste ta till sig.

Det finns ingen distans hos oss

till teknologi eller design

som kan hindra oss från 
att vara fullt ut mänskliga

tills vi uppmärksammar lidande,

fattigdom, uteslutning, 
missförhållanden, orättvisor.

Jag måste förvarna er om

att den här sortens identitet

är mycket mer av en utmaning

än en som inte uppmärksammar detta.

Det kommer att påverka er.

Jag hade den stora äran, som 
ung advokat, att möta Rosa Parks.

Ms. Parks brukade återvända 
till Montgomery då och då

och hon brukade träffa 
två av sina käraste vänner.

De här äldre kvinnorna,

Johnnie Carr som organiserade

bussbojkotten i Montgomery -

en fantastisk afro-amerikansk kvinna -

och Virginia Durr, en vit kvinna

vars make, Clifford Durr, 
företrädde Dr. King.

Och de här kvinnorna brukade 
träffas och bara prata.

Och ibland ringde Ms. Carr mig

och sa, "Bryan, Ms. Parks kommer hit. 
Vi ska träffas och prata."

"Vill du komma över och lyssna?"

Och jag sa, "Ja frun, det vill jag."

Och hon sa, "Och vad ska du göra 
när du kommer hit?"

Jag svarade, "Jag ska lyssna."

Och så åkte jag dit och jag bara lyssnade.

Det var så energigivande och inspirerande.

Och en gång när jag var där och lyssnade 
medan dessa kvinnor talade

vände sig Ms. Parks till mig 
efter några timmar

och sa, "Bryan, berätta vad "Initiativet 
för jämlik rättvisa" handlar om."

"Förklara för mig vad 
det är du försöker göra."

Så jag började förklara 
upplägget för henne,

"Vi försöker komma 
tillrätta med orättvisor."

"Vi försöker hjälpa människor 
som blivit felaktigt dömda."

"Vi försöker mota partiskhet 
och diskriminering

när det gäller hur brott behandlas."

"Vi försöker få slut på livstidsdomar 
utan chans till benådning för barn,

göra något åt dödsstraffet,

minska antalet människor 
i fängelse och

vi försöker förhindra massinlåsningarna."

Jag lade fram hela min plan och 
när jag slutade såg hon på mig

och sa, "Mmm mmm mmm."

Hon sa, "Det kommer att 
göra dig trött, trött, trött."

(Skratt)

Och då lutade sig Ms. Carr fram och 
hötte med pekfingret,

och sa, "Och därför måste du vara 
modig, modig, modig."

Och jag tror faktiskt att 
TED-sammanslutningen

måste bli modigare.

Vi måste hitta nya vägar

att ta oss an dessa utmaningar,

dessa problem, detta lidande.

För slutligen hänger vår mänsklighet

på att alla beter sig humant.

Jag har lärt mig några mycket enkla 
saker av detta arbete.

Jag har kommit till insikt om och tror

att var och en av oss

är mer än det värsta vi någonsin gjort.

Jag tror att det gäller för varje 
människa på den här planeten.

Jag tror, att om någon ljuger om något, 
så är denne inte bara en lögnare.

Jag tror, att om någon tar 
något som inte tillhör denne,

är denne inte bara en tjuv.

Jag tror till och med att om du dödar 
någon, så är du inte bara en mördare.

Och därför finns det en 
grundläggande mänsklig värdighet

som måste erkännas av lagen.

Jag tror också

att i många delar av det här landet,

och garanterat på många 
platser på den här planeten,

så är inte motsatsen 
till fattigdom rikedom.

Jag tror inte det.

Jag tror faktiskt, 
att på för många platser,

är motsatsen till fattigdom rättvisa.

Och slutligen så tror jag att,

trots att den är så dramatisk

och så vacker och så inspirerande

och så stimulerande,

inte att vi i slutändan kommer att dömas 
utifrån vår teknologi,

eller vår design,

eller vårt intellekt och 
förmåga att tänka logiskt.

I slutändan tror jag att 
man dömer ett samhälle

inte utifrån hur det behandlar de 
rika, mäktiga och privilegierade,

utan hur det behandlar de fattiga,

de dömda, de fängslade.

För det är i det sambandet

som vi faktiskt börjar förstå 
djupa, viktiga saker

om vilka vi är.

Ibland tappar jag balansen. 
Jag ska avsluta med den här historien.

Ibland trycker jag på för hårt.

Jag blir trött, som vi alla blir.

Ibland blir visionerna uttalade 
innan de blivit förankrade,

särskilt när något 
viktigt står på spel.

Och jag har företrätt de här barnen

som har blivit dömda 
till mycket hårda straff.

Och jag åker till fängelset och träffar 
min klient som är 13 eller 14,

och han har förklarats 
möjlig att döma som vuxen.

Jag börjar tänka, hur gick det här till?

Hur kan en domare göra dig till någonting

som du inte är?

Domaren har sagt att han kan behandlas 
som en vuxen, men jag ser ett barn.

Jag var uppe för sent en kväll 
och började tänka,

"jösses, om domaren kan göra dig 
till något du inte är,

då måste domaren ha magiska krafter."

"Just det, Bryan, domaren 
har magiska krafter."

"Du borde be om lite av dem."

Då jag var uppe sent tänkte jag inte helt klart,

och jag började skriva 
på det här yrkandet.

Och jag hade en klient som var 14 år, 
en ung, fattig, svart pojke.

Så jag började skriva det här yrkandet,

överskriften var: 
"Yrkande att min fattiga,

14 år gamla, svarta, 
manliga klient får lagföras

som en privilegierad, vit 75-årig

företagsledare."

(Applåder)

Och skrev i yrkandet

att det begåtts tjänstefel i åklagar-
systemet, hos polis och i rättsväsende.

Det fanns en mening om att 
det saknas rättvisa i USA

utan att allt var tjänstefel.

Nästa morgon, när jag vaknade, undrade 
jag om jag drömt om detta yrkande.

eller om jag faktiskt skrivit det?

Och till min fasa hade jag 
inte bara skrivit det

utan hade skickat det till domstolen.

(Applåder)

Några månader gick

och jag hade i stort sett glömt bort det.

Och slutligen bestämde jag

att jag måste åka till domstolen
och ta hand om detta fall.

Så jag satte mig i bilen

och jag kände mig överväldigad.

Jag satt mig i bilen 
och åkte till domstolen.

Och jag tänkte att det här kommer att bli 
så svårt, så smärtsamt.

Och slutligen gick jag ur bilen och 
började gå upp mot domstolshuset.

När jag gick uppför 
trapporna i domstolshuset

såg jag vaktmästaren, en äldre svart man.

När den mannen såg mig 
kom han över till mig

och frågade, "Vem är du?"

Han sa, "Är du advokat?" 
Jag svarade, "Ja herrn."

Och den här mannen kom fram till mig

och han kramade mig.

Och han viskade i mitt öra.

Han sa, "Jag är så stolt över dig."

Och jag måste säga,

att det gav mig en energikick.

Det väckte ett samband 
med något djupt inom mig

om identitet,

om varje människas kapacitet att bidra

till ett samhälle, till att se på saker 
på ett hoppfullt sätt.

Nå jag gick in i rättssalen.

Och direkt när jag kom in såg domaren mig.

Han sa, "Mr. Stevenson, 
skrev du detta galna yrkande?"

Jag svarade, "Ja".
Vi började debattera.

Och fler och fler människor kom in 
eftersom de var så upprörda.

Jag hade skrivit så galna saker.

Och poliser kom in

och assisterande åklagare och sekreterare.

Strax därefter 
var det fullt av människor

som alla var arga över 
att vi pratade om ras,

att vi pratade om fattigdom,

att vi pratade om ojämlikhet.

Och i ögonvrån såg jag den här 
vaktmästaren gå fram och tillbaka.

Han tittade in genom 
fönstret och hörde debatten.

Han fortsatte gå fram och tillbaka.

Slutligen kom denna äldre svarte man,
med oro skriven över hela ansiktet,

in i rättssalen och satte sig 
ner bakom mig,

nästan vid advokatbordet.

10 minuter tog vi en paus.

Och det var under den här 
pausen som en vicesheriff

tog illa upp att vaktmästaren 
var i rättssalen.

Vicesheriffen sprang över till vaktmästaren.

Han sa, "Jimmy, vad gör 
du i den här rättssalen?"

Och den här äldre svarte mannen reste sig

och tittade på vicesheriffen och på mig

och så sa han; 
"Jag kom in den här rättssalen

för att säga till den här unge mannen,

att komma ihåg vad han 
kämpar för, att hålla ut.

Jag har kommit till TED

eftersom jag tror att många av er förstår

att även om universums 
moraliska kurva är lång,

så böjer den sig 
ständigt närmare rättvisa.

Att vi inte kan anses vara fullt 
utvecklade mänskliga varelser

förrän vi bryr oss om mänskliga 
rättigheter och grundläggande värdighet.

Att allas vår överlevnad

hänger på att alla överlever.

Att våra visioner om teknologi och design

och underhållning och kreativitet

måste kopplas samman med visioner

om humanism, medkänsla och rättvisa.

Och mer än något annat har jag kommit

för er som delar detta

helt enkelt för att säga

att komma ihåg vad ni 
kämpar för, att hålla ut.

Tack så väldigt mycket.

(Applåder)

Chris Anderson: Du hörde och såg

en uppenbar önskan hos den här 
publiken, den här sammanslutningen

att hjälpa dig på vägen och att göra 
någonting vad gäller den här frågan.

Förutom att donera pengar,

vad mer skulle vi kunna göra?

BS: Ja, det finns möjligheter 
överallt runtomkring oss.

Om du till exempel bor i Kalifornien

så kommer det en folkomröstning nu i vår

som syftar till att göra ett försök att

omdirigera en del av de 
pengar vi lägger på straff.

Här i Kalifornien kommer vi

till exempel att lägga 
7 miljarder kr

på dödsstraffet de närmaste fem åren -

en miljard dollar.

Och ändå, så slutar 46 
procent av alla mordfall

utan någon arrestering.

56 procent av alla 
våldtäktsfall når inget avslut.

Så nu finns det en möjlighet 
att förändra detta.

Denna folkomröstning 
vill att de här pengarna

går till lagförande och säkerhet.

Jag tror att denna 
möjlighet finns överallt.

CA: Det har varit en enorma nedgång

i antalet brott i Amerika de 
senaste tre decennierna.

Och en del av hur det här presenteras

är ibland att det handlar om 
att man ökat antalet fängelsedomar.

Vad skulle du säga till 
någon som tror det är så?

BS: Ja, antalet våldsamma brott

har legat ganska stabilt.

Den stora ökningen i massinlåsningar 
i det här landet

skedde inte på grund av en 
ökning av våldsamma brott.

Det var den missriktade kampen mot droger.

Det är där denna dramatiska 
ökning kommer ifrån

i vår fängelsepopulation.

Och vi gick för långt i 
våra idéer om straff.

Och då fick vi Three strikes-lagar

som dömer människor till livstids fängelse

för att de stulit en cykel, 
för mindre egendomsbrott,

istället för att se till att de ger tillbaka vad de stulit

till de människor som de bestal.

Vi måste göra mer för 
att hjälpa brottsoffer,

inte mindre.

Och jag tror inte att sättet 
vi ser på straff idag

gör någon nytta för någon.

Och jag tror att det är 
det vi måste förändra.

(Applåder)

CA: Bryan, du har lyckats röra 
vid viktiga strängar här.

Du är en inspirerande person.

Tack så mycket för att du 
kom till TED. Tack.

(Applåder)