Det är rätt modigt att dela

med sig av något man gjort.

Det är svårt att skilja på 
sig själv och arbetet.

Var slutar arbetet och börjar jag?

Det där lät så sliskigt.

Nej, men ...

Även om det är sant!

[SKRATTAR]

[Nathalie Djurberg och Hans Berg 
delar med sig av sina känslor]

(Jag åt upp dig)

(Jag slukade dig hel)

Det var lite sorgligt 
att göra musik till denna film.

Den känns så sårbar.

(Jag brer dig tunt)

(Jag lämnade inte ens en smula)

Den kändes inte så personlig

när jag gjorde den.

När jag såg den i galleriet,

kändes den personlig.

Då kändes det som,
"Oj, förlåt mig."

[BÅDA SKRATTAR]

[Skam]

"Skam" är en av mina övervägande känslor.

Det finns vanligtvis en känska av skam

genom hela skapandeprocessen.

Det börjar som en idé,

som känns väldigt, väldigt stabil.

Det är den inte.

Det tar ett tag för mig

att acceptera det.

Men när jag kommer ut på andra sidan,

är verket inte lika perfekt
som den vaga idén kändes.

Och nu tror jag att jag varit 
så medveten om den

[SKRATTAR]

att den förlorar sitt grepp lite.

[Begär]

I "How to Slay a Demon,"

tänker jag mycket på beroende

och att vilja ha någonting

och sedan inte få det.

Jag ville att musiken 
nästan skulle vara som beroendets röst.

Så hypnotisk, förförisk,

nästan som en sirensång,

som lockar in dig i något.

Begäret efter något mer.

Begäret efter något annat.

Lyckan i att tänka:
"Åh, jag fick det!",

och sen stannade det inte kvar.

Jag menar, hur många gånger har 
"jag fick det"-känslan gått förlorad?