WEBVTT

00:00:00.703 --> 00:00:03.515
Så här börjar kriget.

00:00:03.515 --> 00:00:06.781
En dag lever du ditt vanliga liv,

00:00:06.781 --> 00:00:09.297
du planerar att gå på en fest,

00:00:09.297 --> 00:00:11.681
du lämnar dina barn på skolan,

00:00:11.681 --> 00:00:14.394
du bokar tid hos tandläkaren.

00:00:14.394 --> 00:00:18.020
Sedan slutar telefonerna att fungera,

00:00:18.020 --> 00:00:21.957
TV:n också, det finns beväpnade män 
på gatan,

00:00:21.957 --> 00:00:24.273
det finns hinder på vägarna.

00:00:24.273 --> 00:00:28.750
Ditt liv som du känner går in i viloläge.

00:00:28.750 --> 00:00:30.955
Det stannar.

NOTE Paragraph

00:00:30.955 --> 00:00:33.513
Jag kommer att sno en berättelse
från en vän till mig,

00:00:33.513 --> 00:00:36.491
en bosnisk vän, 
om vad som hände med henne,

00:00:36.491 --> 00:00:40.868
eftersom jag tror att det kommer 
att förtydliga exakt hur det känns.

00:00:40.868 --> 00:00:44.962
Hon gick till jobbet en dag i april 1992,

00:00:44.962 --> 00:00:48.110
i en kort kjol och höga klackar.
Hon arbetade i en bank.

00:00:48.110 --> 00:00:51.634
Hon var en ung mamma.
Hon gillade att festa.

00:00:51.634 --> 00:00:53.468
Härlig person.

00:00:53.468 --> 00:00:56.775
Och plötsligt ser hon en stridsvagn

00:00:56.775 --> 00:00:59.981
köra långsamt
nedför huvudvägen i Sarajevo

00:00:59.981 --> 00:01:03.533
och slå ner allt längs sin väg.

00:01:03.533 --> 00:01:07.564
Hon tror att det är en dröm, 
men det är inte.

00:01:07.564 --> 00:01:10.309
Och hon springer som vi skulle ha gjort,

00:01:10.309 --> 00:01:14.326
tar skydd och gömmer sig
bakom en soptunna

00:01:14.326 --> 00:01:16.925
i höga klackar och kort kjol.

00:01:16.925 --> 00:01:21.144
Och när hon gömmer där, 
känner hon sig löjlig,

00:01:21.144 --> 00:01:23.840
men hon ser stridsvagnen
köra förbi med soldater

00:01:23.840 --> 00:01:26.200
och människor överallt och kaos

00:01:26.200 --> 00:01:30.827
och hon tänker: "Jag känner mig
som Alice i Underlandet

00:01:30.827 --> 00:01:33.162
som går ner i kaninhålet,

00:01:33.162 --> 00:01:36.230
ner, ner, ner till kaoset,

00:01:36.230 --> 00:01:41.631
och mitt liv kommer aldrig
att bli detsamma igen."

NOTE Paragraph

00:01:41.631 --> 00:01:45.418
Några veckor senare var min vän
i en folkmassa

00:01:45.418 --> 00:01:50.368
med sitt spädbarn i armarna

00:01:50.368 --> 00:01:52.904
för att ge honom till en främling i bussen

00:01:52.904 --> 00:01:55.928
som var en av de sista bussarna
som lämnade Sarajevo

00:01:55.928 --> 00:01:59.093
som skulle ta ut barn
så att de kan vara säkra.

00:01:59.093 --> 00:02:03.203
Hon minns att hon kämpade sig fram
med sin mamma,

00:02:03.203 --> 00:02:06.629
genom folkmassan: "Ta mitt barn! 
Ta mitt barn!"

00:02:06.629 --> 00:02:12.682
och räckte över sin son till någon
genom ett fönster.

00:02:12.682 --> 00:02:15.550
Hon såg honom inte på åratal.

00:02:15.550 --> 00:02:19.269
Belägringen pågick i tre och ett halvt år,

00:02:19.269 --> 00:02:21.558
och det var en belägring utan vatten,

00:02:21.558 --> 00:02:26.847
utan ström, utan värme, utan mat,

00:02:26.847 --> 00:02:32.202
i mitten av Europa,
i mitten av 1900-talet.

NOTE Paragraph

00:02:32.202 --> 00:02:36.004
Jag hade äran att vara en av de reportrar

00:02:36.004 --> 00:02:38.423
som levde genom den belägringen,

00:02:38.423 --> 00:02:41.461
och jag säger att jag har äran 
och förmånen att vara där

00:02:41.461 --> 00:02:43.651
för det har lärt mig allt,

00:02:43.651 --> 00:02:47.780
inte bara om att vara en reporter,
utan om att vara en människa.

00:02:47.780 --> 00:02:50.135
Jag lärde mig om medkänsla.

00:02:50.135 --> 00:02:53.946
Jag lärde mig om vanliga människor
som kunde vara hjältar.

00:02:53.946 --> 00:02:58.317
Jag lärde mig att dela med mig.
Jag lärde mig om kamratskap.

00:02:58.317 --> 00:03:01.228
Mest av allt lärde jag mig om kärlek.

00:03:01.228 --> 00:03:06.507
Till och med mitt i fruktansvärd 
förstörelse, död och kaos

00:03:06.507 --> 00:03:09.643
lärde jag mig hur vanliga människor 
kunde hjälpa sina grannar,

00:03:09.643 --> 00:03:12.287
dela mat, uppfostra sina barn,

00:03:12.287 --> 00:03:15.539
dra någon som blir skjuten 
bort från vägen,

00:03:15.539 --> 00:03:18.396
även om du själv äventyrar ditt liv,

00:03:18.396 --> 00:03:21.647
hjälpa skadade människor
att komma in i taxibilar

00:03:21.647 --> 00:03:24.268
för att försöka ta dem till sjukhus.

NOTE Paragraph

00:03:24.268 --> 00:03:27.487
Jag lärde mig så mycket om mig själv.

00:03:27.487 --> 00:03:30.512
Martha Gellhorn, en av mina hjältar,
sa en gång:

00:03:30.512 --> 00:03:35.710
"Du kan bara älska ett enda krig.
Resten är ansvar."

00:03:35.710 --> 00:03:39.246
Jag fortsatte med att täcka många,
många, många krig efter det,

00:03:39.246 --> 00:03:41.875
så många att jag tappade räkningen,

00:03:41.875 --> 00:03:44.958
men inget var som Sarajevo.

NOTE Paragraph

00:03:44.958 --> 00:03:48.913
I april förra året gick jag tillbaka
till en väldigt konstig...

00:03:48.913 --> 00:03:52.687
Det jag kallade en sinnessjuk
gymnasieåterträff.

00:03:52.687 --> 00:03:57.030
Det var tjugoårsdagen av belägringen,

00:03:57.030 --> 00:03:59.502
början på belägringen av Sarajevo,

00:03:59.502 --> 00:04:03.942
och jag gillar inte ordet "årsdag",
för det låter som en fest,

00:04:03.942 --> 00:04:05.345
och detta var inte en fest.

00:04:05.345 --> 00:04:09.333
Det var en mycket dyster samling
av reportrar

00:04:09.333 --> 00:04:12.724
som arbetade där under kriget,
humanitära hjälparbetare

00:04:12.724 --> 00:04:17.193
och naturligtvis de modiga 
och tuffa människorna från Sarajevo.

00:04:17.193 --> 00:04:19.612
Och det som drabbade mig mest,

00:04:19.612 --> 00:04:21.353
som krossade mitt hjärta,

00:04:21.353 --> 00:04:23.523
var att gå längs huvudgatan i Sarajevo,

00:04:23.523 --> 00:04:27.598
där min vän Aida såg stridsvagnen
komma för 20 år sedan,

00:04:27.598 --> 00:04:34.295
och på den vägen fanns det
fler än 12 000 röda stolar,

00:04:34.295 --> 00:04:35.921
tomma

00:04:35.921 --> 00:04:38.190
och varenda stol symboliserade

00:04:38.190 --> 00:04:41.907
en person som dog under belägringen,

00:04:41.907 --> 00:04:46.194
bara i Sarajevo, inte i hela Bosnien,

00:04:46.194 --> 00:04:48.781
och det sträckte sig
från ena änden av staden

00:04:48.781 --> 00:04:51.055
till en stor del av den,

00:04:51.055 --> 00:04:54.558
och det sorgligaste för mig
var de små stolarna

00:04:54.558 --> 00:04:57.414
för barnen.

NOTE Paragraph

00:04:57.414 --> 00:05:00.541
Jag täcker nu Syrien

00:05:00.541 --> 00:05:03.731
och jag började rapportera det
eftersom jag tyckte

00:05:03.731 --> 00:05:05.987
att det måste göras.

00:05:05.987 --> 00:05:08.992
Jag tror att en historia där
måste berättas.

00:05:08.992 --> 00:05:12.962
Jag ser återigen en mall
för kriget i Bosnien.

00:05:12.962 --> 00:05:15.191
Och när jag först anlände till Damaskus

00:05:15.191 --> 00:05:17.593
såg jag detta konstiga ögonblick
där människor

00:05:17.593 --> 00:05:21.153
inte tycktes tro att kriget skulle komma,

00:05:21.153 --> 00:05:22.928
och det var exakt samma i Bosnien

00:05:22.928 --> 00:05:25.902
och nästan alla andra länder
som jag har sett var krig kommer.

00:05:25.902 --> 00:05:28.445
Människor vill inte tro att det kommer,

00:05:28.445 --> 00:05:31.912
så de lämnar inte,
de lämnar inte innan de kan.

00:05:31.912 --> 00:05:33.582
De tar inte ut sina pengar.

00:05:33.582 --> 00:05:37.477
De stannar för att
man vill stanna i sitt hem.

00:05:37.477 --> 00:05:41.516
Och sedan kommer krig och kaos.

NOTE Paragraph

00:05:41.516 --> 00:05:45.319
Rwanda är ett ställe som hemsöker mig.

00:05:45.319 --> 00:05:51.473
År 1994 lämnade jag Sarajevo tillfälligt
för att rapportera om folkmordet i Rwanda.

00:05:51.473 --> 00:05:56.322
Mellan april och augusti 1994,

00:05:56.322 --> 00:06:00.523
slaktades en miljon människor.

00:06:00.523 --> 00:06:05.750
Om de 12 000 stolarna skrämmer mig

00:06:05.750 --> 00:06:07.822
på grund av det stora antalet,

00:06:07.822 --> 00:06:11.453
vill jag att ni bara för en stund
tänker på en miljon människor.

00:06:11.453 --> 00:06:13.990
Och för att ge er några exempel, minns jag

00:06:13.990 --> 00:06:19.071
att jag stod och tittade längs en väg
så långt jag kunde se,

00:06:19.071 --> 00:06:25.160
åtminstone en kilometer, och kroppar
var staplade i tre meters högar

00:06:25.160 --> 00:06:26.884
av döda.

00:06:26.884 --> 00:06:30.219
Och det var bara en liten
procentandel av de döda.

00:06:30.219 --> 00:06:32.188
Och det fanns mödrar som höll sina barn

00:06:32.188 --> 00:06:35.529
som hade fångats i sin sista dödskamp.

NOTE Paragraph

00:06:35.529 --> 00:06:38.859
Så vi lär oss mycket från krig,

00:06:38.859 --> 00:06:41.211
och jag nämner Rwanda

00:06:41.211 --> 00:06:45.329
eftersom det är ett ställe, som Sydafrika,

00:06:45.329 --> 00:06:49.311
där det pågår läkning efter 20 år.

00:06:49.311 --> 00:06:52.779
Femtiosex procent
av parlamentarikerna är kvinnor,

00:06:52.779 --> 00:06:55.231
vilket är fantastiskt,

00:06:55.231 --> 00:06:59.257
och det finns också
inom den nationella konstitutionen nu,

00:06:59.257 --> 00:07:02.430
att man faktiskt inte får lov
att säga Hutu eller Tutsi.

00:07:02.430 --> 00:07:06.299
Man får inte identifiera någon
efter etnicitet,

00:07:06.299 --> 00:07:10.845
vilket naturligtvis är det
som startade slakten i första hand.

00:07:10.845 --> 00:07:13.952
En annan hjälparbetare berättade
för mig den vackraste historien,

00:07:13.952 --> 00:07:15.435
enligt mitt tycke.

00:07:15.435 --> 00:07:20.352
Det fanns en grupp barn,
blandade hutuer och tutsier

00:07:20.352 --> 00:07:23.066
och en grupp kvinnor som adopterade dem,

00:07:23.066 --> 00:07:27.000
och de radade upp
och en gavs bara till nästa.

00:07:27.000 --> 00:07:30.166
Det fanns ingen typ av kompensation för,
du är en Tutsi,

00:07:30.166 --> 00:07:33.081
du är en Hutu,
du kanske har dödat min mor,

00:07:33.081 --> 00:07:34.927
du kan ha dödat min far.

00:07:34.927 --> 00:07:40.233
De samlades i en slags försoning,

00:07:40.233 --> 00:07:43.817
och jag tycker det är anmärkningsvärt.

00:07:43.817 --> 00:07:46.659
Så när folk frågar mig
hur jag fortsätter att täcka krig

00:07:46.659 --> 00:07:48.871
och varför jag fortsätter att göra det

00:07:48.871 --> 00:07:50.340
är det därför.

NOTE Paragraph

00:07:50.340 --> 00:07:53.731
När jag åker tillbaka till Syrien,
faktiskt nästa vecka,

00:07:53.731 --> 00:07:57.692
ser jag otroligt heroiska människor,

00:07:57.692 --> 00:07:59.965
några av dem kämpar för demokrati,

00:07:59.965 --> 00:08:03.982
för saker som vi tar för givet varje dag.

00:08:03.982 --> 00:08:07.220
Och det är därför jag gör det.

NOTE Paragraph

00:08:07.220 --> 00:08:11.688
År 2004 fick jag en liten pojke,

00:08:11.688 --> 00:08:14.883
och jag kallar honom mitt underbarn,

00:08:14.883 --> 00:08:17.929
för efter att ha sett så mycket död

00:08:17.929 --> 00:08:22.106
och förstörelse och kaos
och mörker i mitt liv,

00:08:22.106 --> 00:08:25.965
föddes denna stråle av hopp.

00:08:25.965 --> 00:08:30.162
Och jag kallade honom Luca,
vilket betyder "Ljusbringare",

00:08:30.162 --> 00:08:35.085
för han ger ljus i mitt liv.

00:08:35.085 --> 00:08:38.536
Men jag pratar om honom
för att när han var fyra månader gammal

00:08:38.536 --> 00:08:43.208
tvingade min utländska redaktör mig
att åka tillbaka till Bagdad

00:08:43.208 --> 00:08:46.540
där jag rapporterade
under hela Saddam-regimen

00:08:46.540 --> 00:08:49.419
och under Bagdads fall och därefter,

00:08:49.419 --> 00:08:52.513
och jag minns att jag gick ombord
med tårar,

00:08:52.513 --> 00:08:55.499
grät över att skiljas från min son,

00:08:55.499 --> 00:08:57.732
och medan jag var där,

00:08:57.732 --> 00:09:00.467
sa en ganska berömd irakisk politiker
som var en vän

00:09:00.467 --> 00:09:02.941
till mig: "Vad gör du här?

00:09:02.941 --> 00:09:04.782
Varför är du inte hemma med Luca?"

00:09:04.782 --> 00:09:08.567
Och jag sa: "Jag måste se." Det var 2004

00:09:08.567 --> 00:09:12.954
som var början på den otroligt
blodiga tiden i Irak,

00:09:12.954 --> 00:09:16.194
"Jag måste se, jag måste se
vad som händer här.

00:09:16.194 --> 00:09:17.434
Jag måste rapportera det."

00:09:17.434 --> 00:09:20.623
Och han sa: "Åk hem,

00:09:20.623 --> 00:09:23.909
för om du missar hans första tand,

00:09:23.909 --> 00:09:26.907
och hans första steg, kommer du aldrig
att förlåta dig själv.

00:09:26.907 --> 00:09:30.770
Men det kommer alltid att finnas
ett nytt krig."

NOTE Paragraph

00:09:30.770 --> 00:09:35.111
Och det kommer tyvärr alltid
att finnas krig.

00:09:35.111 --> 00:09:38.965
Och jag lurar mig själv
om jag som journalist,

00:09:38.965 --> 00:09:40.731
som reporter, som författare

00:09:40.731 --> 00:09:45.569
tror att det jag gör kan stoppa dem.
Jag kan inte.

00:09:45.569 --> 00:09:48.306
Jag är inte Kofi Annan.
Han kan inte få slut på ett krig.

00:09:48.306 --> 00:09:51.093
Han försökte förhandla om Syrien
och misslyckades.

00:09:51.093 --> 00:09:55.089
Jag är inte en konfliktlösare hos FN.

00:09:55.089 --> 00:09:57.372
Jag är inte ens en humanitär hjälpläkare

00:09:57.372 --> 00:10:00.358
och jag kan inte berätta
hur hjälplös jag har känt mig

00:10:00.358 --> 00:10:03.469
över att människor dör framför mig
och jag inte kunde rädda dem.

00:10:03.469 --> 00:10:07.304
Jag är bara ett vittne.

00:10:07.304 --> 00:10:12.358
Min roll är att ge en röst
till personer som är röstlösa.

00:10:12.358 --> 00:10:15.591
En av mina kollegor beskrev det
som att tända ett ljus

00:10:15.591 --> 00:10:18.353
i världens mörkaste hörn.

00:10:18.353 --> 00:10:21.000
Och det är det jag försöker göra.

00:10:21.000 --> 00:10:24.036
Jag lyckas inte alltid,

00:10:24.036 --> 00:10:26.367
och ibland är det otroligt frustrerande

00:10:26.367 --> 00:10:28.793
eftersom man känner
att man skriver till ett tomrum,

00:10:28.793 --> 00:10:31.112
eller du känner att ingen bryr sig.

00:10:31.112 --> 00:10:33.361
Vem bryr sig om Syrien?
Vem bryr sig om Bosnien?

00:10:33.361 --> 00:10:35.374
Vem bryr sig om Kongo,

00:10:35.374 --> 00:10:37.648
Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone,

00:10:37.648 --> 00:10:39.763
alla dessa platser som

00:10:39.763 --> 00:10:43.736
jag kommer att minnas resten av mitt liv?

00:10:43.736 --> 00:10:46.989
Men mitt jobb är att vittna

00:10:46.989 --> 00:10:50.171
och det är kärnan, hjärtat i saken,

00:10:50.171 --> 00:10:52.712
för oss reportrar som gör detta.

00:10:52.712 --> 00:10:56.303
Och allt jag kan göra
är att sätta mitt hopp,

00:10:56.303 --> 00:10:58.911
inte till beslutsfattare eller politiker,

00:10:58.911 --> 00:11:01.308
för hur mycket jag än skulle vilja tro

00:11:01.308 --> 00:11:03.773
att de läser mina ord och gör något,

00:11:03.773 --> 00:11:06.933
inbillar jag mig inget.

NOTE Paragraph

00:11:06.933 --> 00:11:11.150
Men det som jag hoppas på
är att om du kommer ihåg något jag sa

00:11:11.150 --> 00:11:14.703
eller någon av mina berättelser i morgon
på morgonen under frukosten,

00:11:14.703 --> 00:11:17.385
om du kommer ihåg historien om Sarajevo

00:11:17.385 --> 00:11:20.876
eller berättelsen om Rwanda,

00:11:20.876 --> 00:11:23.449
så har jag gjort mitt jobb.

NOTE Paragraph

00:11:23.449 --> 00:11:25.487
Tack så mycket.

NOTE Paragraph

00:11:25.487 --> 00:11:28.457
(Applåder)