För ett tag sedan började jag 
med ett experiment.

Under ett år skulle jag säga ja 
till allt som skrämde mig.

Allt som gjorde mig nervös
och var utanför min bekvämlighetszon

tvingade jag mig själv att säga ja till.

Ville jag prata inför publik?

Nej, men ja.

Ville jag vara med på tv?

Nej, men ja.

Ville jag prova på skådespeleri?

Nej, nej, nej, men ja, ja, ja.

Och en galen grej hände:
Att göra sakerna som skrämde mig

tog bort rädslan,
gjorde att det inte blev läskigt.

Min rädsla för att föreläsa,
min sociala fobi, helt borta.

Den är fantastisk, makten hos ett ord.

"Ja" förändrade mitt liv.

"Ja" förändrade mig.

Men det var ett särskilt "ja"

som påverkade mitt liv väldigt djupt,

på ett sätt jag aldrig kunde tro,

och det började med en fråga 
från min lilla dotter.

Jag har tre fantastiska döttrar,
Harper, Beckett och Emerson.

Emerson är yngst 
och hon kallar alla för "raring",

som om hon vore 
en sydländsk servitris.

(Skratt)

"Raring, jag tror jag behöver 
mjölk i min nappflaska"

(Skratt)

Den sydländska servitrisen frågade mig 
om jag ville leka en kväll

när jag var på väg någonstans
och jag sa "ja".

Och det "ja" blev början 
till ett nytt liv för min familj.

Jag lovade att från och med nu,

varje gång mina barn frågar 
om jag vill leka,

oavsett vad jag gör eller vart jag ska,

ska jag säga ja, varje gång.

Nästan, jag är inte perfekt, 
men jag försöker verkligen.

Och det påverkade mig 
på ett otroligt sätt,

och mina barn och hela familjen.

Det hade också en otrolig sidoeffekt

och det var inte förrän nyligen 
jag insåg vad det var;

Att säga "ja" till att leka med mina barn
räddade förmodligen min karriär.

Jag har vad de flesta 
skulle kalla ett drömjobb.

Jag är skribent, jag fantiserar,
jag lever på att hitta på saker.

"Drömjobb".

Nej.

Jag är en titan.

Drömjobb.

Jag skapar television, 
jag producerar television.

Jag gör television, mycket television.

Den här tv-säsongen

ansvarar jag för att ge ut ungefär
70 timmars program ut i världen.

Fyra tv-program, 70 timmars tv –

(Applåder)

Tre program produceras samtidigt,

ibland fyra.

Varje program skapar hundratals jobb
som inte fanns förut.

Budgeten för ett tv-avsnitt kan vara

mellan tre och sex miljoner dollar.

Vi kan säga fem.

Nya avsnitt görs var nionde dag
gånger fyra program,

så var nionde dag görs tv 
för 20 miljoner dollar.

Fyra tv-program, 70 timmars tv,
tre program produceras samtidigt,

ibland fyra,

16 avsnitt spelas in hela tiden.

24 avsnitt av "Grey's", 21 av "Scandal",

15 av "How to Get Away With Murder",

10 av The Catch, det är 70 timmars tv
och 350 miljoner dollar för en säsong.

I USA visas mina tv-program
varje torsdag kväll.

I världen visas mina tv-program
på 256 ställen, på 67 språk

för en publik på 30 miljoner.

Min hjärna är global.

Och 45 timmar av 70
är program jag själv har skapat

och inte bara producerat,
så mitt i allt det här

måste jag hitta tid,
tid för tystnad och kreativitet

så att jag kan samla mina fans
runt lägerelden

och berätta.

Fyra program, 70 timmars tv,
tre program produceras samtidigt,

ibland fyra,

350 miljoner dollar,
lägereldar som brinner i hela världen.

Vet ni vem mer som gör det här?

Ingen, så som sagt, jag är en titan.

Drömjobb.

(Applåder)

Jag säger inte det här för att imponera.

Jag säger det här för att jag vet 
vad ni tänker när ni hör ordet "skribent".

Jag säger det här så att ni
som arbetar hårt –

oavsett om ni sköter ett företag
eller ett land eller ett klassrum

eller en affär eller hemmet –

tar mig seriöst 
när jag pratar om att arbeta.

Så att ni förstår att jag inte knappar
på en dator och fantiserar hela dagarna,

så att ni hör mig när jag säger

att jag förstår att ett drömjobb 
inte handlar om att drömma.

Det är bara jobb, arbete, verklighet,
blod och svett, men inga tårar.

Jag arbetar mycket, väldigt hårt 
och jag älskar det.

Att arbeta mycket
och vara djupt inne i det

är det bästa som finns.

Jag arbetar hela tiden med 
att bygga en nation utifrån ingenting.

Det är att bemanna trupper,
måla en tavla,

ta alla höga toner
och springa ett maratonlopp.

Det är att vara Beyoncé.

Det är alla de här sakerna på samma gång.

Jag älskar att arbeta.

Det är kreativt, mekaniskt
utmattande, uppiggande

roligt, konstigt,
objektivt, moderligt,

elakt och klokt.

Och det bästa med allt är bruset.

En knapp inuti mig slås på
när jag arbetar bra.

Ett brus går igång i hjärnan

och det växer och växer
och det låter som en motorväg

som jag kan köra på för alltid.

När jag försöker förklara bruset

tror många att jag pratar om skrivandet,

att skrivandet gör mig glad.

Missförstå mig inte, det gör det också.

Men bruset –

det var när jag började skapa television,

började arbeta, arbeta och göra

och bygga och skapa och samarbeta,

som jag upptäckte det,
ett surr, ett rus, ett brus.

Bruset är mer än att skriva.

Bruset är handling och aktivitet.
Bruset är en drog.

Bruset är musik.
Bruset är ljus och syre.

Bruset är Guds viskning i mitt öra.

Och när man har ett sådant brus

kan man inte annat än 
att sträva mot storhet.

Känslan – man måste sträva 
mot storhet oavsett vad det kostar.

Det heter bruset.

Eller kanske heter det 
att vara arbetsnarkoman.

(Skratt)

Kanske heter det geni.

Kanske heter det ego.

Kanske är det rädsla för att misslyckas.

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag inte 
är byggd för misslyckande,

jag vet bara att jag älskar bruset.

Jag vet bara att jag vill säga 
att jag är en titan

och att jag inte vill ifrågasätta det.

Men så här är det:

Ju mer framgångsrik jag blir,

ju fler program, ju fler avsnitt,
ju fler hinder jag kommer över,

desto mer arbete finns det,

desto fler bollar i luften,

desto fler ögon på mig,
desto mer bevakar historien mig,

desto fler förväntningar finns det.

Ju mer jag arbetar 
för att bli framgångsrik

desto mer behöver jag arbeta.

Och vad sa jag om arbete?

Jag älskar det, eller hur?

Nationen jag bygger,
maratonloppet jag springer,

trupperna, tavlan, tonerna, bruset,

bruset, bruset.

Jag gillar bruset, jag älskar bruset,

jag behöver bruset, jag är bruset.

Är jag något utan bruset?

Och plötsligt tystnade bruset.

Överarbetad, överanvänd

överkörd, utbränd.

Bruset tystnade.

Mina tre döttrar är vana vid
att deras mamma är en ensamstående

arbetande titan.

Harper brukar säga

"Min mamma är inte där,
men du kan sms:a min barnskötare".

Och Emerson säger: "Raring,
jag vill åka till Shondaland".

(Skratt)

De är barn till en titan.

De är små titaner.

De var 12, 3 och 1 när bruset tystnade.

Motorns brus dog ut.

Jag slutade älska jobbet,
kunde inte starta om motorn.

Bruset kom inte tillbaka.

Mitt brus var förstört.

Jag arbetade på som förut,
samma titanjobb,

15-timmarsdagar, arbetade på helgerna,

ångrade inget, gav aldrig upp,
en titan sover aldrig, slutar aldrig

fullt ös, klar blick, och så vidare.

Men det fanns inget brus.

Det var tyst inom mig.

Fyra tv-program, 70 timmars tv,
tre program produceras samtidigt,

ibland fyra.

Fyra tv-program, 70 timmars tv,
tre program produceras samtidigt...

Jag var den perfekta titanen.

Jag var titanen du kunde 
visa upp för din mamma.

Allt blev grått och trist
och jag hade inte längre roligt.

Och det var mitt liv.

Det var allt jag gjorde.

Jag var bruset och bruset var jag.

Så vad gör man när ens grej,

arbetet man älskar,
börjar smaka som damm?

Jag vet att ni tänker:

"Buhu, dumma skribent-titan-kvinna"

(Skratt)

Men ni vet om känslan,

om du skapar, arbetar,
om du älskar det du gör,

om du är lärare, bankir,
mamma, målare,

om du är Bill Gates.

Om du älskar en annan person
och det ger dig ditt brus,

om du känner till bruset,

om du vet hur bruset känns,
om du har upplevt bruset,

vem är du om bruset tystnar?

Vad är du?

Vad är jag?

Jag jag fortfarande en titan?

Om sången i mitt hjärta slutar spela,
kan jag överleva tystnaden?

Och plötsligt ställde 
min sydländska servitris en fråga.

Jag är på väg ut genom dörren,
jag är sen, och hon säger:

"Mamma, vill du leka?"

Jag är på väg att säga nej
när jag inser två saker.

Ett: jag ska ju säga ja till allt.

Och två: min sydländska servitris
kallade mig inte för "raring".

Hon kallar ingen för "raring" längre.

När hände det?

Jag missar det.

Jag är en titan
och sörjer mitt brus

och hon förändras framför mina ögon.

Så hon säger: "Mamma, vill du leka?"

Och jag säger "ja".

Det är inget speciellt.

Vi leker och systrarna är med.

Vi skrattar mycket

och jag läser dramatiskt
ur boken Everybody poops.

Inget utöver det vanliga.

(Skratt)

Men ändå är det otroligt,

för att, i min smärta och panik,

och brusets hemlöshet,

kan jag inte göra annat 
än att vara uppmärksam.

Jag fokuserar.

Jag är stilla.

Nationen jag bygger,
maratonloppet jag springer,

trupperna, tavlan,
de höga tonerna finns inte.

Allt som finns är kletiga fingrar,

blöta pussar, små röster, kritor

och sången om att slå sig fri

från vad nu den där Frost-tjejen
behöver slå sig fri från.

(Skratt)

Det är bara lugnt och enkelt.

Luften där är så ovanlig 
att jag knappt kan andas.

Jag kan knappt tro att jag andas.

Att leka är motsatsen till att arbeta

och jag är glad.

Något inuti mig slappnar av.

En dörr i hjärnan öppnas

och jag får en våg av energi,

inte på en gång, men det händer.

Jag känner det.

Ett brus kommer tillbaka.

Inte i full styrka, det är knappt där,

det är tyst och jag måste stå stilla
för att höra det, men det är där.

Inte Bruset, men ett brus.

Jag känner att jag vet om
en magisk hemlighet.

Okej, vi ska inte sväva iväg.

Det är bara kärlek. Bara kärlek.

Ingen magi, ingen hemlighet, bara kärlek.

Det är bara någonting vi har glömt.

Bruset, arbetsbruset, titanens brus

är bara en ersättning.

Om jag måste fråga vem jag är,

om jag måste berätta vem jag är,

om jag beskriver mig själv 
utifrån tv-program,

och antal programtimmar
och hur global min hjärna är,

har jag glömt vad det riktiga bruset är.

Bruset är inte makt
och det är inte arbetsrelaterat.

Bruset är relaterat till lycka.

Det riktiga bruset är kärleksrelaterat.

Bruset är elektriciteten
som kommer från att vara nyfiken på livet.

Det riktiga bruset 
är självförtroende och ro.

Det riktiga bruset ignorerar 
historiens bevakning,

bollarna i luften,
förväntningarna och pressen.

Det riktiga bruset 
är unikt och originellt.

Det riktiga bruset 
är Guds viskning i örat,

men Gud kanske viskade fel ord,

för vilken Gud berättade 
för mig att jag är en titan?

Det är bara kärlek.

Vi behöver alla lite mer kärlek,

mycket mer kärlek.

Varje gång mina barn frågar 
om jag vill leka

kommer jag att säga ja.

Det är en regel av en anledning:
att ge mig själv tillåtelse

att frigöra mig 
från all arbetsrelaterad skuld.

Det är en lag, så jag har inget val,

och jag har inget val
om jag vill känna bruset.

Jag önskar att det var så enkelt,
men jag är inte bra på att leka.

Jag tycker inte om det.

(Skratt)

Jag tycker inte om det lika mycket 
som jag tycker om mitt arbete.

Det är svårt och skämmigt
att erkänna det:

Jag tycker inte om att leka.

Jag arbetar hela tiden
för att jag tycker om det.

Jag tycker mer om att arbeta
än att vara hemma.

Att inse det är väldigt svårt att hantera

för vem tycker mer om att arbeta
än att vara hemma?

Ja, jag.

Jag menar, jag kallar mig själv för titan,

jag har problem.

(Skratt)

Och ett av de problemen 
är inte att jag är för avslappnad.

(Skratt)

Vi springer på gården,
upp, ned, upp, ned.

Vi dansar i 30 sekunder.

Vi sjunger musikallåtar. 
Vi leker med bollar.

Jag blåser såpbubblor 
och de fångar dem.

Och jag känner mig stel, yr 
och förvirrad för det mesta.

Jag vill alltid ta upp telefonen.

Men det är okej.

Mina små människor lär mig att leva
och universums brus fyller mig.

Jag leker och leker tills jag börjar undra

varför vi någonsin slutade leka.

Ni kan också göra det:

säga ja varje gång ditt barn 
frågar om du vill leka.

Ni kanske tänker att jag är en rik idiot.

Det stämmer, men du kan göra det.

Du har tid.

Vet du varför?

För att du är inte Rihanna 
och du är ingen docka.

Ditt barn tycker inte 
att du är så pass spännande.

(Skratt)

Du behöver bara 15 minuter.

Min tvååring och fyraåring
vill bara leka med mig

i ungefär 15 minuter

innan de kommer på 
att de vill göra något annat.

Det är fantastiska 15 minuter,
men bara 15 minuter.

Om jag inte är en nyckelpiga eller godis
blir jag osynlig efter 15 minuter.

(Skratt)

Och min trettonåring, om jag får henne 
att prata med mig i 15 minuter

är jag ju årets förälder.

(Skratt)

15 minuter är allt du behöver.

Jag kan avsätta 15 minuter ostörd tid
även på mina värsta dagar.

Ostörd tid är viktigt.

Ingen mobil, ingen tvätt, ingenting.

Man är upptagen, man måste laga middag

och tvinga dem att bada, 
men du har 15 minuter.

Barnen gör mig lycklig,
de är hela min värld

men det behöver inte vara barnen
som är bränslet till bruset,

där livet känns bättre än vanligt.

Det handlar inte om att leka med barnen,

det handlar om lycka.

Det handlar om att släppa loss.

Ge dig själv 15 minuter,
hitta det som får dig att må bra.

Klura ut det och lek inom det området.

Jag är inte bäst på det,
jag misslyckas lika ofta som jag lyckas.

Träffa vänner, läsa böcker,
stirra ut i intet.

"Vill du leka" har blivit ett uttryck
för en tillfredsställelse

som jag hade gett upp om
när jag fick mitt första tv-program,

när jag började bli en titan,
när jag började utmana mig själv

mot nya mål.

15 minuter?

Vad är fel med att ge sig själv
full uppmärksamhet i 15 minuter?

Ingenting, visar det sig.

Att inte arbeta har gjort det möjligt
för bruset att komma tillbaka,

som om brusets motor
bara kunde tankas medan jag var borta.

Arbete fungerar inte utan lek.

Det tar lite tid, men efter några månader

öppnas slussportarna

och det kommer ett rus 
och plötsligt står jag i mitt kontor,

fylld av en okänd melodi,
fylld av musik inuti

och runt omkring mig,
och det ger mig en våg av idéer

och den brusande motorvägen är öppen,
jag kan köra och köra

och jag älskar att arbeta igen.

Nu tycker jag om bruset,
men jag älskar det inte.

Jag behöver det inte.

Jag är inte bruset och bruset är inte jag,

inte nu längre.

Jag är såpbubblor och kletiga fingrar
och middag med vännerna.

Jag är det bruset.

Livets brus.

Kärlekens brus.

Arbetets brus är ännu en del av mig,
men det är inte längre hela mig

och jag är så tacksam.

Jag bryr mig inte om att vara en titan

för att jag har aldrig sett en titan
leka Red Rover, Red Rover.

(Skratt)

Jag sa ja till mindre arbete och mer lek,
men jag styr fortfarande min värld.

Min hjärna är fortfarande global.
Mina lägereldar brinner fortfarande.

Ju mer jag leker, desto lyckligare är jag,
desto lyckligare är mina barn.

Ju mer jag leker, desto mer känner 
jag mig som en bra mamma.

Ju mer jag leker,
desto friare blir mitt sinne.

Ju mer jag leker, 
desto bättre arbetar jag.

Ju mer jag leker,
desto mer känner jag bruset,

nationen jag bygger,
maratonloppet jag springer,

trupperna, tavlan,
de höga tonerna, bruset, bruset.

Det andra bruset, det riktiga bruset.

Livets brus.

Ju mer jag känner bruset,

desto mer känns det här underliga,
ostadiga, oinslagna,

konstiga, helt nya,

levande icke-titanen som jag.

Ju mer jag känner bruset,
desto mer vet jag vem jag är.

Jag är en skribent,
jag hittar på, jag fantiserar.

Den delen av arbetet 
är den verkliga drömmen.

Det är drömmen i arbetet.

För ett drömjobb borde vara lite drömlikt.

Jag sa ja till mindre arbete och mer lek.

Titaner behöver inte ansöka.

Vill du leka?

Tack.

(Applåder)