Jag har tillbringat hela livet

antingen i skolan eller på väg till skolan

eller med att prata om vad som händer i skolan.

Båda mina föräldrar var utbildare,

mina morföräldrar var utbildare,

och de senaste 40 åren har jag också varit det.

Det behöver egentligen inte sägas,
men under dessa år

har jag haft möjligheten att se utbildningsreformer

från flera olika perspektiv.

Några av reformerna har varit bra.

Några av dem har varit mindre bra.

Och vi vet varför barn hoppar av skolan.

Vi vet varför barn inte lär sig.

Det handlar antingen om fattigdom, låg närvaro,

dåligt inflytande från kamrater. Vi vet varför.

Men en av de saker vi aldrig diskuterar,

eller sällan diskuterar,

är värdet och vikten av mänsklig gemenskap,

relationer.

James Comer säger att;
inget lärande av betydelse

kan ske utan en relation av betydelse.

George Washington Carver säger;
att allt lärande

handlar om att förstå relationer.

Alla i detta rum har blivit påverkade

av en lärare eller en vuxen.

I åratal har jag sett människor undervisa.

Jag har sett de bästa och jag
har sett några av de sämsta.

En kollega sa en gång till mig,

"De betalar mig inte för att tycka om barnen.

De betalar mig för att hålla lektioner.

Eleverna ska lära sig.

Jag ska lära ut. De ska lära sig. Fallet avslutat."

Så, jag svarade henne,

"Du vet att barn lär sig inte av
människor som de inte tycker om."

(Skratt)
(Applåder)

Hon sa, "Vilket trams."

Och jag sa till henne,
"Kära du, ditt år kommer bli långt

och mödosamt."

Det behöver inte sägas att det så blev.
Vissa människor tror

att förmågan att bygga relationer antingen är

något man kan eller inte kan.

Jag tror Stephen Covey var på rätt spår.

Han sa att man bara behöver
få med ett par enkla saker:

som att först försöka förstå

i motsats till att bli förstådd,

enkla saker som att be om ursäkt.

Har ni tänkt på det?

Be ett barn om ursäkt,
de blir helt chockade.

En gång höll jag en lektion om kvoter.

Matematik är inte min starka sida,
men jag jobbade med det.

Jag kom tillbaka och tittade i lärarhandboken.

Jag hade undervisat hela lektionen fel.
(Skratt)

Nästa dag sa jag till klassen,

"Hörrni, jag måste be om ursäkt.

Jag undervisade hela lektionen fel. Jag är så ledsen."

De sa, "Det gör inget fru Pierson.

Du var så exalterad att vi bara lät dig hållas."

(Skratt)
(Applåder)

Jag har haft klasser som varit på så låg nivå,

så akademiskt undermåliga att jag gråtit.

Jag undrade; hur ska jag kunna lyfta denna grupp,

på nio månader,

därifrån de står till dit de måste ta sig?

Det var svårt. Det var fruktansvärt tufft.

Hur ska jag höja ett barns självkänsla

och hans akademiska framsteg på samma gång?

Ett år fick jag en strålande idé.

Jag sa till alla mina elever,

"Ni blev utvalda till min klass

för jag är den bästa läraren

och ni är de bästa eleverna

de parade ihop oss

så att vi kan visa alla andra hur det ska gå till."

En av eleverna sa: "Verkligen?"

(Skratt)

Jag sa, "Verkligen.
Vi måste visa de andra klasserna

hur det här gå till. Så att när vi går i korridorerna

kommer folk att lägga märke till oss,
så ni kan inte föra oväsen

Ni behöver bara stoltsera fram."

Och jag gav dem ett mantra att upprepa:
"Jag är någon.

Jag var någon när jag kom hit.

Jag kommer att vara ännu bättre när jag slutar.

Jag är mäktig och jag jar är stark.

Jag förtjänar utbildningen som jag får här.

Jag har saker att göra,
människor att imponera på

och platser att besöka.

Och de sa: "Jaa!"

Säger du det tillräckligt många gånger

blir det en del av dig.

Så --
(applåder)

Jag gav dem ett förhör med 20 frågor.

En elev fick 18 fel.

Jag skrev "+2" på hans prov
och ritade en stor glad gubbe.

Han sa, "fröken Pierson, är det här ett F?"

Jag sa: "Ja."

Haj sa: "Varför ritade du en glad gubbe?"

Jag sa: "För att du är på gång.

Du fick två rätt. Du svarade inte fel på allt."

Jag sa: "Nästa gång,

kommer du inte lycks bättre?

Han sa: "Ja fröken, jag kan göra bättre ifrån mig."

Ni förstår "-18" tar all kraft ur dig.

"+2" säger: "Jag är inte helt värdelös."

(skratt)
(applåder)

I åratal såg jag min mamma

ta sig tid till att återkoppla till sina elever,

göra hembesök på eftermiddagarna,

köpa kammar, borstar, jordnötssmör och kex

att ha i sin låda i katedern för barn som behövde äta,

och tvättlappar och tvål
åt de barn som inte luktade så gott.

Ni förstår, det är svårt att undervisa barn som stinker.

Och barn kan vara grymma.

Så hon sparade sakerna i sin kateder

och flera år senare, efter att hon gått i pension,

såg jag några av dessa barn komma fram

och säga till henne: "Du vet, fru Walker,

du gjorde en verklig skillnad i mitt liv.

Du fick det att fungera för mig.

Du fick mig att känna att jag var någon,

när jag visste innerst inne att jag inte var det.

Och jag vill bara att du ska se vad jag har blivit av.

Och när min mamma dog för två år sedan,
92 år gammal,

så var det så många tidigare elever
på hennes begravning

att jag blev alldeles tårögd, inte för att hon var borta,

men för det livsverk av relationer hon lämnat efter sig

som aldrig skulle försvinna.

Klarar vi av att ha fler relationer?
Självklart.

Kommer du att tycka om alla barn. Självklart inte.

Och du vet att dina jobbigaste elever aldrig är frånvarande.

(skratt)

Aldrig.
Du kommer aldrig att gilla dem allihop,

och de som är jobbiga kommer
till skolan av en anledning.

Det handlar om anknytning. Relationer.

Men trots att du inte kommer gilla dem alla,

är saken den att de aldrig
någonsin kan få reda på det.

Så lärare blir fantastiska
skådespelare och skådespelerskor

och vi kommer till jobbet
även när vi inte känner för det,

och vi lyssnar till föreskrifter
som inte går ihop,

och sedan undervisar vi alla fall.

Vi fortsätter att undervisa, för det är vad vi gör.

Att undervisa och att lära måste skapa glädje.

Hur mäktig skulle inte vår värld vara

om vi hade elever som inte var rädda att ta risker,

som inte var rädda att tänka,

och som hade en stark förebild?

Alla barn förtjänar en stark förebild,

en vuxen som aldrig ger upp om dem,

som förstår vikten av anknytning,

och som insisterar att de ska bli
det bästa de bara kan bli.

Är det här jobbet tufft?
Oh ja. Herregud, ja.

Men det är inte omöjligt.

Vi kan det här. Vi är utbildare.

Vi föddes för att göra skillnad.

Tack så väldigt mycket.

(applåder)