Föreställ er, att när ni
klev in här i kväll,
så upptäckte ni att alla här
ser nästan exakt likadana ut:
utan ålder, utan ras,
generiskt tilltalande.
Personen bredvid dig
kan ha ett djupt och komplext inre liv,
men det vet du inte
därför att vi alla har samma
intetsägande ansiktsuttryck hela tiden.
Den här sortens obehagliga förvandling
håller på att ta över i städerna,
men det gäller byggnader, inte människor.
Städer är fulla av ojämnheter och skuggor,
texturer och färger.
Det går fortfarande att hitta byggnader
med personlighet och karaktär
i höghus i Riga
och Yemen,
hyreshus i Wien,
Hopibyar i Arizona,
sandstenshus i New York,
trähus i San Fransisco.
De är inte palats eller katedraler.
De är bara vanliga bostäder
som visar på
den vardagliga storslagenheten i städer.
Och anledningen till deras utformning
är att människors behov av skydd
är så intimt kopplad
till behovet av skönhet.
Deras ojämna ytor
ger oss en stad som man kan känna på.
Eller hur? Gator som man kan läsa
genom att stryka
med händerna över stenarna.
Men det blir allt svårare att göra,
därför att städerna blir slätare.
I de nya stadskärnorna
reser sig torn
som nästan alltid är gjorda
av betong och stål
och täckta av glas.
Man kan titta på stadssiluetter
över hela världen --
Houston,
Guangzhou,
Frankfurt --
och man ser samma armé
av glänsande robotar
marschera över horisonten.
Tänk på allt vi går miste om
när arkitekter slutar använda
den fulla vidden av tillgängliga material.
När vi ratar granit
och kalksten och sandsten
och trä och koppar
och terrakotta och tegel
och flätverk och gips,
så blir arkitekturen enklare
och städerna blir fattigare.
Det är som att reducera
all världens matkulturer
till flygplansmat.
(Skratt)
Kyckling eller pasta?
Men ännu värre,
tornkonstruktioner av glas
som den här i Moskva
tyder på ett förakt för de medborgerliga
och samhälleliga aspekterna av urbant liv.
Eller hur? Dylika byggnader är gjorda
för att gynna husets ägare och invånare
men inte nödvändigtvis oss andra,
de av oss som rör oss
i området mellan byggnaderna.
Och vi förväntar oss att göra det gratis.
Glänsande torn är en inkräktande art
och de kväver våra städer
och dödar offentliga rum.
Vi tenderar att tänka på fasader
som smink,
ett dekorativt lager som läggs på
när en byggnad är färdigbyggd.
Men fastän fasaden är ytlig
så kan den ändå vara djup.
Låt mig ge er ett exempel
på hur en stads ytor
påverkar sättet som vi lever där.
När jag besökte Salamanca i Spanien,
så drogs jag till Plaza Mayor
alla tider på dagen.
Tidigt på morgonen
träffade solljuset fasaden
och gjorde skuggorna skarpare,
på kvällen delar lampornas ljus
in byggnaderna
i hundratals olika delar,
balkonger och fönster och arkader,
varenda en av dem
en ficka av visuell aktivitet.
Detaljerna och djupet, glamouren
ger torget teatraliska egenskaper.
Det blir en scen
där generationer kan mötas.
Tonåringar som breder ut sig
på gatstenarna,
seniorer som lägger beslag på bänkarna,
och verkligheten börjar se ut
som scenografin till en opera.
Ridån går upp över Salamanca.
Så fast jag bara talar om
byggnadernas utsida,
inte form, inte funktion, inte struktur,
trots detta så ger dessa ytor
textur till våra liv,
för de här byggnaderna
skapar utrymmena runt dem
och de mellanrummen kan locka till sig
eller avskräcka folk.
Och skillnaden har ofta att göra
med utsidans material.
En samtida motsvarighet
till Plaza Mayor i Salamanca
är Place de la Défense i Paris,
ett blåsigt, öppet område
omringat av glasväggar
som kontorsarbetare skyndar genom
på väg från tunnelbanan till kontorsbåset
men annars undviker.
I början av 1980-talet
försökte arkitekten Philip Johnson
återskapa ett charmigt
europeiskt torg i Pittsburgh.
Det här är PPG Place,
en öppen yta på 2 000 kvadratmeter
omringad av kommersiella byggnader
gjorda av spegelglas.
Och han dekorerade byggnaderna
med metallister och valv
och gotiska torn
som verkligen syns i stadssiluetten.
Men på marknivå
känns torget som en svart glasbur.
Visst, på sommaren
springer barnen i fontänen
och på vintern kan man åka skridskor,
men det känns för formellt
för att vara en avslappnad mötesplats.
Det är inte den sortens plats
där man vill vistas och småprata.
Offentliga platser funkar eller misslyckas
av många olika orsaker.
Arkitektur är bara en orsak,
men det är en viktig orsak.
Några nybyggda torg
som Federation Square i Melbourne
eller Superkilen i Köpenhamn
funkar för att de kombinerar
gammalt och nytt,
ojämnt och slätt,
neutrala och starka färger
och för att de inte
förlitar sig på glas.
Jag är inte emot glas.
Det är ett urgammalt
och mångsidigt material.
Det är enkelt att tillverka
och transportera
och installera och ersätta
och rengöra.
Det finns i allt från
enorma, klara skivor
till genomskinliga glasblock.
Nya ytbeläggningar skapar
varierande stämningar i olika ljus.
I dyra städer som New York,
har glas den magiska kraften
att kunna öka fastighetspriser flerfaldigt
genom utsikten den erbjuder,
vilket är det enda skälet
som byggnadsentreprenörer kan ge
till de absurda priserna.
I mitten av 1800-talet,
när Kristallpalatset i London byggdes,
hamnade glas högst upp på listan
över de viktigaste moderna materialen.
I mitten av 1900-talet
var glas dominerande
i vissa amerikanska stadskärnor,
till stor del på grund av
vissa spektakulära kontorsbyggnader
såsom Lever House på Manhattan,
designat av Skidmore, Owings och Merrill.
Småningom utvecklades teknologin så pass
att arkitekter kunde designa byggnader
som är så genomskinliga
att de nästan inte syns.
Och under tiden
blev glas standardmaterialet
för städernas höghus
och det finns en tydlig anledning.
Allt fler människor runtom i världen
flyttar in till städerna
och de som har det sämre ställt
flyttar till dåligt byggda kåkstäder.
Men hundratals miljoner människor
behöver bostäder och ställen att jobba på
i allt större byggnader,
så det är ekonomiskt sett
vettigt att bygga torn
och täcka dem med billiga
och praktiska glasväggar.
Men glas har en begränsad förmåga
att vara uttrycksfullt.
Det här är en bit av en vägg runt ett torg
i den förkoloniala staden Mitla,
i södra Mexiko.
Dessa 2 000 år gamla ristningar
visar att det här
var en viktig rituell plats.
Idag tittar vi på dem
och ser en kontinuitet
mellan ristningarna,
bergen runt omkring
och kyrkan som är byggd på ruinerna
av stenar som plundrats från platsen.
I den närbelägna staden Oaxaca
kan även vanliga gipsbyggnader
ståta med starka färger,
politiska väggmålningar
och sofistikerad grafisk konst.
Det är ett intrikat, kommunikativt språk
som en glasepidemi skulle utplåna.
De goda nyheterna är
att arkitekter och entreprenörer
har börjat hitta tillbaka
till texturens fröjder
utan att tappa kontakten med det moderna.
Vissa hittar uppfinningsrika lösningar
med gamla material såsom tegel
och terrakotta.
Andra uppfinner nya produkter,
som Snøhettas gjutna paneler
som ger San Fransisco
Museum of Modern Art
dess rynkiga, skulpturala utseende.
Arkitekten Stefano Boeri
har skapat levande fasader.
Det här är hans Vertical Forest,
två höghus i Milano,
där grönskan är iögonfallande.
Boeri håller nu på att designa
en version av detta för Nanjing i Kina.
Föreställ er att gröna fasader skulle vara
lika allmänt förekommande som glasfasader,
hur mycket renare luften
i kinesiska städer skulle vara.
Men dessa projekt
är nästan alltid engångsföreteelser,
specialbeställningar,
svåra att återskapa i större skala.
Och det är hela poängen.
När man använder material
med lokal anknytning,
så hindrar man städer
från se likadana ut.
Koppar har en lång historia i New York -
Frihetsgudinnan,
Woolworth Buildings krona -
men det var länge omodernt,
tills SHoP Architects använde koppar
till utsidan på American Copper Building,
två vridna torn på East River.
Det är inte ens färdigt
och man kan se hur solnedgången
lyser upp den metalliska fasaden
som kommer att ärgas grön med tiden.
Byggnader kan vara som människor.
Deras utsida berättar
om deras erfarenheter.
Och det är en viktig poäng,
för när glas åldras,
så ersätts det bara
och byggnaden ser ut
som den gjorde innan
tills den slutligen blir nedriven.
Nästan alla andra material har förmågan
att absorbera intryck
av historien och av minnen,
och göra det synligt i nuet.
Företaget Ennead
täckte Utah Natural History Museum
i Salt Lake City i koppar och zink,
malmer som har utvunnits i området
i mer än 150 år
och även kamouflerar byggnaden
mot de ockrafärgade kullarna
så att det naturhistoriska muséet
reflekterar regionens naturhistoria.
Och när den kinesiska
Pritzker Prize-vinnaren Wang Shu
byggde ett historiskt museum i Ningbo,
skapade han inte bara
en förpackning för det förflutna,
han byggde in minnen i väggarna
genom att använda tegel och stenar
som hade räddats från de förstörda byarna.
Arkitekter kan använda glas
på samma lyriska och uppfinningsrika sätt.
Här i New York
finns det två byggnader
en av Jean Nouvel
och den här av Frank Gehry
som står mittemot varandra
och speglingarna som studsar
fram och tillbaka
är som en ljussymfoni.
Men när en stad väljer glas
som standardmaterial
så blir den med tiden
en spegelhall,
obehaglig och kall.
Städer är trots allt platser
för koncentrerad variation,
där världens kulturer
och språk och livsstilar
möts och interagerar.
Så i stället för att packa in
den variationen
och mångfalden i byggnader
som ser exakt likadana ut,
så borde arkitekturen sätta värde på
den urbana upplevelsens hela räckvidd.
Tack.
(Applåder)