Hej.
Jag skulle vilja
presentera någon för er.
Det här är Jomny.
Det är "Jonny", men av misstag
stavat med "m",
om ni undrade,
eftersom vi inte alla är perfekta.
Jomny är en utomjording
som har skickats till jorden
med uppdraget att studera människor.
Jomny känner sig vilse,
ensam och långt hemifrån,
och jag tror att vi alla har känt så här.
Eller åtminstone jag.
Jag skrev historien om utomjordingen
i ett ögonblick i mitt liv
när jag kände mig särskilt mycket
som en utomjording.
Jag hade flyttat till Cambridge,
började mitt doktorandprogram på MIT
och jag kände mig skrämd, isolerad
och som om jag inte hörde till.
Men jag hade en slags livlina.
Jag skrev skämt i många år
och delade dem på sociala medier,
och jag fann att jag
började göra det mer och mer.
För många människor, kan internet nu
kännas som en ensam plats.
Det kan kännas så här,
en stor, oändlig och utbredd tomrum
där du ständigt kan kalla ut det
men ingen någonsin lyssnar.
Men jag hittade faktiskt en tröst
när jag talade ut till tomrummet.
Jag märkte, genom att dela
mina känslor med tomrummet,
att det så småningom började
tala tillbaka.
Och det visar sig att tomrummen
inte är oändliga ensamma utbredd alls,
men i stället är den full
av alla andra människor,
som också stirrar ut i det
och också vill höras.
Det har varit många dåliga saker
som har kommit från sociala medier.
Jag försöker inte bestrida det alls.
Att vara online
vid vid ett visst ögonblick
är att känna så mycket sorg,
vrede och våld.
Det kan kännas hopplöst.
Ändå har jag motstridiga känslor,
eftersom jag inte kan förneka det faktum
att så många av mina närmaste vänner
är människor som jag
ursprungligen mött på nätet.
Jag tror att det delvis beror på
att det finns en bekännelsekultur
i sociala medier.
Det kan kännas som om du skriver
i en personlig, intim dagbok
som är helt privat,
men samtidigt vill du
att alla i världen ska läsa den.
Och jag tycker att en del av det,
glädjen i det
är att vi får uppleva saker
från perspektiv och människor
som är helt annorlunda än oss själva
och ibland är det bra.
Exempelvis, när jag först
gick med i Twitter
fann jag att så många
av de personer som jag följde
pratade om psykisk hälsa
och om att gå till terapi
på sätt som inte hade någon
av de stigma som de ofta gör
när vi pratar om dessa frågor personligen.
Genom dem normaliserades konversationen
kring psykisk hälsa,
och de hjälpte mig att inse
att gå till terapi
är något som också skulle hjälpa mig.
För många människor
låter det som en skrämmande idé
att prata om alla dessa ämnen
så offentligt och så öppet på internet.
Jag tror att många tycker
att det är en stor, skrämmande sak
att vara online om du inte redan
är helt och fullt utvecklad.
Men jag tror att internet verkligen
kan vara ett bra ställe när man är okunnig
och jag tror att vi kan behandla det
med spänning,
för att det finns något viktigt med
att dela dina ofullkomligheter,
osäkerheter och dina sårbarheter
med andra människor.
(Skratt)
När någon berättar
att de känner sig ledsna, rädda,
eller ensamma, till exempel,
gör det mig faktiskt mindre ensam,
inte genom att bli av med något
av min ensamhet
utan genom att visa mig
att jag inte är ensam
i att känna mig ensam.
Som författare och som artist
bryr jag mig mycket om
att göra denna tröst i att vara sårbar
en gemensam sak, något
som vi kan dela med varandra.
Jag ser fram emot
att ge uttryck åt det inre,
om att ta de osynliga personliga känslorna
som jag inte har ord för,
hålla upp dem mot ljuset, sätta ord på dem
och sedan dela dem med andra människor
i hopp om att det kan hjälpa dem hitta ord
för att hitta sina känslor också.
Nu vet jag att det låter
som en stor grej,
men i slutändan är jag intresserad
av att sätta alla de grejerna
i små åtkomliga paket,
för när vi kan gömma dem i mindre bitar
tror jag att de är enklare
att närma sig, de blir roligare.
Jag tror att de lättare kan hjälpa oss
att se vår gemensamma mänsklighet.
Ibland tar det sig uttryck i en novell,
ibland kan det bli det en bok
med söta illustrationer.
Och ibland är det i form
av ett dumt skämt
som jag slänger ut på internet.
Till exempel, för några månader sedan,
postade jag den här appen
för en hundpromenadstjänst
där en hund dyker upp vid din dörr
och du måste gå ut ur huset
och gå en promenad.
(Skratt)
Om det finns apputvecklare i publiken,
sök upp mig efter föredraget.
Eller, jag gillar att berätta om
varje gång jag känner mig orolig för
att skicka ett mail.
När jag skriver meddelanden "Bästa",
är det kort för "Jag försöker
mitt bästa", en förkortning av
"Vänligen hata mig inte, jag lovar
att jag försöker mitt bästa!"
Eller mitt svar
på den klassiska isbrytaren,
om jag kunde äta middag med någon,
död eller levande, skulle jag det.
Jag är väldigt ensam.
(Skratt)
Och jag upptäcker att när jag
publicerar saker som dessa på nätet
får jag ofta samma typ av reaktion.
Människor samlas för att dela ett skratt,
att dela den känslan,
för att sedan försvinna lika snabbt.
(Skratt)
Ja, lämnar mig ensam igen.
Men jag tror att dessa små möten
kan vara ganska meningsfulla ibland.
Till exempel, när jag tog examen
från arkitekthögskolan
och flyttade till Cambridge,
lade jag upp denna fråga:
"Hur många människor i ditt liv
har du redan haft
din sista konversation med?"
Och jag tänkte på mina egna vänner
som hade flyttat bort
till olika städer och även olika länder,
och hur svårt det skulle vara
att hålla kontakten med dem.
Men andra människor började svara
och dela sina egna upplevelser.
Någon pratade om en familjemedlem
som de blev osams med.
Någon pratade om en nära
och kär vän som försvunnit
snabbt och oväntat.
Någon annan pratade om
sina vänner från skolan
som också flyttat bort.
Men då började något
riktigt trevligt hända.
Istället för att bara svara mig
började folk svara varandra,
de började prata med varandra,
dela sina egna erfarenheter,
trösta varandra
och uppmuntra varandra
att nå ut till den vän
som de inte hade pratat med på ett tag
eller den familjemedlem
som de hade blivit osams med.
Och så småningom fick vi
en liten mikrogemenskap.
Det kändes som att denna
stödgrupp bildades
av alla möjliga människor som samlades.
Och jag tror att varje gång
vi lägger ut något på nätet,
varje gång vi gör det,
finns det en chans
att dessa små mikrosamhällen kan bildas.
Det finns en chans
att alla typer av olika varelser
kan samlas och dras till varandra.
Och ibland, genom internet,
hittar du din tvillingsjäl.
Ibland är det när man läser svaren
och kommentarerna
som man hittar ett svar
som är särskilt snällt,
insiktsfullt eller roligt.
Ibland är det när vi ska följa någon
och ser att de redan följer oss tillbaka.
Och ibland är det när man tittar på någon
som man känner i verkligheten
och ser de saker man skriver,
de saker som de skriver
och inser att man delar
så många intressen med dem
vilket för dem närmare dig.
Ibland, om du har tur,
får du träffa en annan utomjording.
[när två utomnjordingar
hittar varandra på ett konstigt ställe,
känns det litte mer som hemma]
Men jag är också orolig,
för som vi alla vet
känns inte internet så för det mesta.
Vi vet alla att för det mesta
känns internet som en plats
där vi missförstår varandra,
där vi kommer i konflikt med varandra,
där det finns all slags
förvirring och skrik,
och det känns som det är
för mycket av allt.
Det känns som ett kaos,
och jag vet inte hur jag ska skilja
de bra delarna från de dåliga
för som vi vet och som vi har sett
kan de dåliga delarna verkligen skada oss.
Det känns som att plattformarna
som vi använder för att mötas online
har utformats, antingen
okunnigt eller medvetet,
för att möjliggöra
trakasserier och missbruk,
för att sprida falsk information,
för att möjliggöra hat och hatiska inlägg
och det våld som följer på det,
det känns som ingen
av våra nuvarande plattformar
gör tillräckligt för
att hantera och fixa det.
Men ändå, och kanske förmodligen tyvärr,
dras jag fortfarande till dessa
platser online, som många andra gör
för ibland känns det som
att det är där alla människor är.
Och jag känner mig löjlig
och dum ibland
för att värdera dessa små ögonblick
av mänsklig kontakt i tider som dessa.
Men jag har alltid jobbat enligt mottot
att dessa små ögonblick
av mänsklighet inte är överflödiga.
De är inte alls en reträtt från världen,
utan istället är de orsakerna till
att vi kommer till dessa platser.
De är livsviktiga,
de bekräftar oss och ger oss liv.
Och det är dessa små,
tillfälliga helgedomar
som visar oss att vi inte
är lika ensamma som vi tror att vi är.
Så ja, även om livet är dåligt
och alla är ledsna
och en dag kommer vi alla att dö -
[livet är dåligt. alla är ledsna.
vi kommer alla att dö, men jag har köppt
det här uppblåsbara hoppslottet,
så ska du ta av dinna skor eller inte]
Jag tror att det uppblåsbara
metaforiska hoppslottet i detta fall
verkligen är våra relationer
och kontakter med andra människor.
Och så en natt,
när jag kände mig särskilt ledsen
och hopplös över världen,
skrek jag ut till tomrummet,
till det ensamma mörkret.
Jag sa: "För närvarande känns
att logga in på sociala medier
som att hålla någons hand
innan jordens undergång."
Och den här gången,
istället för att tomrummet svarade,
var det människor som dök upp,
som började svara mig
och sedan som började prata med varandra
och långsamt bildades en liten gemenskap.
Alla samlades för
att hålla varandras händer.
Och i dessa farliga och osäkra tider,
mitt i det hela, tror jag
att det som vi måste hålla fast vid
är andra människor.
Och jag vet att det är en liten sak
som består av små ögonblick,
men jag tror att det är
en liten, liten stråle ljus
i det stora mörkret.
Tack.
(Applåder)
Tack.
(Applåder)