Jag ska berätta om en åkomma som jag lider av

Jag har en känsla av att rätt många av er

också lider av den.

När jag går runt i ett konstgalleri,

med rum efter rum fulla av målningar,

så inser jag efter ungefär 15 eller 20 minuter

att jag inte tänker på målningarna.

Jag associerar inte till dem.

Istället tänker jag på den där koppen kaffe

som jag så desperat behöver för att vakna till.

Jag lider av galleritrötthet.

Hur många av er där ute lider av --

ja. Ha ha ha ha!

Ibland klarar man sig längre

än 20 minuter, eller kortare,

men jag tror att vi alla lider av det. Har ni också

den medföljande skuldkänslan?

För mig är det så att jag tittar på målningarna

och tänker att någon har bestämt sig 
för att hänga dem där,

någon tycker de är tillräckligt bra för att hänga där,

men jag ser det inte alltid.

Faktum är att jag oftast inte ser det.

Så går jag därifrån och känner mig olycklig.

Jag känner mig skyldig och olycklig,

och istället för att tänka att det är något fel
med den där målningen,

tänker jag att det är något fel på mig.

Det är ingen bra upplevelse att lämna 
ett galleri på det viset.

(Skratt)

Grejen är att jag tror vi borde vara 
lite snällare mot oss själva.

Om du tänker på att gå på restaurang.

När du tittar i menyn, förväntas du beställa

allt som finns på den?

Nej! Du väljer.

Om du går in i en butik för att köpa en skjorta,

kommer du prova varenda skjorta

och vilja ha varenda skjorta?

Självklart inte, du kan välja. Det förväntas av dig.

Hur kommer det sig då att det inte förväntas

att man kan vara selektiv när man är på galleri?

Varför förväntas vi få kontakt med varenda målning?

Jag försöker i alla fall att tackla det på ett annat sätt.

Och här är två saker jag gör:

När jag går in i ett galleri så går jag först av allt ganska snabbt,

jag tittar på allting och lokaliserar det

som får mig att sakta in av en eller annan anledning.

Jag vet inte varför de får mig att sakta in, men något

drar i mig som en magnet

och sedan ignorerar jag alla andra och går 
bara till just den målningen.

Så det första jag gör är att 
vara min egen intendent.

Jag väljer en målning. Det kan vara 
bara en målning av 50.

Nästa sak jag gör är att stå framför den målningen,

och berätta en historia om den, för mig själv.

Varför en historia? Jag tror vi är vi är gjorda så,

att vårt DNA ber oss berätta historier.

Vi berättar historier hela tiden, om allt möjligt,

och jag tror vi gör det för att världen är
en galen, kaotisk plats,

och ibland är historier, vi försöker 
förstå världen litegrann,

försöker få lite ordning på den.

Så varför inte tillämpa det på att titta på målningar?

Nu har jag alltså en slags restaurangmeny

för galleribesök.

Jag ska visa er tre målningar nu,

det är målningar som fick mig att tvärstanna

och vilja berätta historier om dem.

Den första behöver lite presentation --

"Flicka med pärlörhänge" av Johannes Vermeer,

holländsk 1600-talsmålare.

Detta är en strålande målning.

Jag såg den första gången när jag var 19,

och jag gick direkt och köpte en poster av den,

jag har faktiskt fortfarande den där postern. 30 år senare hänger den fortfarande i mitt hus.

Den har följt med mig överallt,

jag tröttnar aldrig på att titta på henne.

Det som först fick mig att tvärstanna inför henne

var just de fantastiska färgerna han använder

och hur ljuset faller på hennes ansikte.

Men det jag tror har fått mig att komma tillbaka

år efter år, är något annat, och det är

hennes ansiktsuttryck, hennes tvetydiga ansiktsuttryck.

Jag kan inte avgöra om hon är glad eller ledsen,

och jag ändrar uppfattning hela tiden.

Så det får mig att återvända.

En dag, när jag haft postern på väggen i 16 år,

låg jag i min säng och tittade på henne,

och tänkte plötsligt att jag undrar vad

konstnären gjorde för att få henne att se ut så.

Det var första gången jag någonsin hade tänkt

att hennes ansiktsuttryck i själva verket reflekterar

hur hon känner för honom.

Jag hade alltid innan tänkt på det som 
ett porträtt av en flicka.

Nu började jag tänka på det som ett porträtt av ett förhållande.

Och så tänkte jag, vad är det för ett förhållande?

Så jag tog reda på det. Jag forskade lite och upptäckte

att vi inte har någon aning om vem hon är.

Vi vet faktiskt inte vem någon av modellerna

i någon av Vermeers målningar är,

och vi vet väldigt lite om Vermeer själv.

Vilket fick mig att säga "Jippiii!"

Jag kan göra vad jag vill, jag kan hitta 
på vilken historia jag vill.

Och så här kom jag på historien.

Först tänkte jag

att jag måste få in henne i huset.

Hur känner Vermeer henne?

Det har föreslagits att

hon är hans 12-åriga dotter.

Dottern som var 12 år när han gjorde målningen.

Men så tänkte jag att, nej, det är en väldigt intim blick,

men inte en blick en dotter ger sin far.

Till att börja med, i holländskt måleri vid den tiden,

var det så att om en kvinnas mun var öppen så indikerade det sexuell tillgänglighet.

Det skulle ha varit opassande för Vermeer

att måla sin dotter på det viset.

Så det är inte hans dotter, men det är någon

nära honom, fysiskt nära honom.

Vem annan skulle vara i huset?

En tjänare, en ljuvlig tjänare.

Hon är alltså i huset.

Hur får vi in henne i ateljén?

Vi vet inte mycket om Vermeer,

men det lilla vi vet, en sak vi vet

är att han gifte sig med en katolsk kvinna,
de bodde med hennes mamma

i ett hus där han hade ett eget rum

där han -- hans ateljé. Han hade också 11 barn.

Det bör ha varit ett kaotiskt, högljutt hushåll.

Och om du har sett Vermeers målningar förut,

så vet du att de är otroligt lugna och tysta.

Hur målar en konstnär så lugna, tysta målningar
med 11 barn runtom sig?

Han delar upp sitt liv.

Han går in i ateljén och säger "Ingen kommer in här".

Inte hustrun, inte barnen. Okej, hembiträdet kan komma in och städa.

Hon är i ateljén. Han har fått in henne i ateljén, de är tillsammans.

Och han bestämmer sig för att måla av henne.

Han ser till att hon bär väldigt enkla kläder.

Alla kvinnor, eller de flesta kvinnor 
i Vermeers andra målningar

bar sammet, silke, päls, väldigt kostbara material.

Detta är väldigt alldagligt; det enda som inte är alldagligt

är hennes pärlörhänge.

Om hon nu är hembiträde så finns det ingen chans 
att hon kan ha råd med

pärlörhängen.

Så det är inte hennes pärlörhängen. 
Vems är de?

Vi råkar veta, det finns en förteckning över Catharina, hustruns, kläder.

Bland dem en gul kappa med vit päls,

ett gult och svart livstycke,

man ser dessa kläder i flera andra målningar,

olika kvinnor i målningarna, Vermeers målningar.

Uppenbarligen lånades hennes kläder ut till diverse olika kvinnor.

Det är inte helt otänkbart att föreställa sig

att pärlörhänget faktiskt tillhör hans hustru.

Nu har vi historiens alla beståndsdelar.

Hon är i ateljén med honom under en lång tid.

Dessa målningar tog lång tid att göra.

De tillbringade hela den tiden ensamma.

Hon bär hans hustrus pärlörhänge.

Hon är läcker. Hon älskar uppenbarligen honom. 
Hon slits mellan känslor.

Vet hans hustru om detta? Kanske inte.

Om hon inte vet, ja då --

har vi historien.

(Skratt)

Nästa målning som jag ska tala om

heter "Korthuset" av Chardin.

Han är en fransk 1700-talsmålare, 
mest känd för sina stilleben,

men ibland målade han människor.

Han gjorde faktiskt fyra versioner av den här målningen,

olika pojkar som bygger korthus, alla väldigt koncentrerade.

Jag tycker bäst om den här versionen eftersom några av pojkarna

är äldre och några yngre, och för mig är den här,

precis som Guldlocks gröt, helt rätt.

Han är inte riktigt ett barn, inte riktigt en man.

Han är helt balanserad mellan oskuld och erfarenhet,

och det fick mig att tvärstanna framför denna målning.

Jag tittade på hans ansikte. Det är lite som en Vermeer-målning.

Ljuset kommer från vänster, ansiktet badar

i det glödande ljuset. Det är precis 
i mitten av målningen,

och man tittar på det, och jag kom på att när jag tittade på den

så stod jag där och tänkte

"Titta på mig. Snälla, titta på mig".

Men han tittade inte på mig. Han tittade fortfarande på sina kort,

vilket är ett av de förföriska elementen i denna målning,

att han är så fokuserad på det han gör att han inte tittar på oss.

För mig är det ett tecken på ett mästerverk,

en målning där det inte finns någon lösning.

Han kommer aldrig att titta på mig.

Så jag tänkte på en historia där,

om jag står här, vem kan vara där och titta på honom?

Inte konstnären, jag vill inte tänka på konstnären.

Jag tänker på en äldre version av honom själv.

Han är en man, en betjänt, en äldre betjänt som tittar på denna yngre betjänt,

soch säger "Titta på mig. Jag vill varna dig för

det du kommer att gå genom. Snälla, titta på mig".

Men han tittar aldrig.

Den där avsaknaden av lösning, avsaknaden av lösning i "Flicka med pärlörhänge" --

vi vet inte om hon är glad eller ledsen.

Jag har skrivit en hel roman om henne,

och jag vet fortfarande inte om hon är glad eller ledsen.

Om och om igen, tillbaka till målningen,

för att hitta ett svar, hitta historien som fyller igen luckorna.

Vi kan skapa en historia, den tillfredsställer oss för tillfället,

men inte egentligen, så vi återvänder om och om igen.

Den sista målningen jag ska tala om

kallas "Anonym" av anonym. (Skratt)

Detta är ett Tudor-porträtt, köpt av the National Portrait Gallery.

De trodde att det var en man vid namn Sir Thomas Overbury,

men så upptäckte de att det inte var han,

och nu har de ingen aning om vem det är.

I the National Portrait Gallery,

om man inte vet biografin bakom målningen,

så är det rätt så värdelöst.

De kan inte hänga det på väggen, för de vet inte vem det är.

Oturligt nog tillbringar denna föräldralöse sin mesta tid på ett lager,

tillsammans med rätt många andra föräldralösa,

en del av dem väldigt vackra målningar.

Den här målningen fick mig att stanna av tre anledningar:

Den första är skillnaden mellan hans mun

som ler, och hans ögon som är vemodiga.

Han är inte glad, och varför är han inte glad?

Den andra saken som verkligen attraherade mig

var hans klarröda kinder.

Han rodnar. Han rodnar på sitt porträtt!

Detta måste vara en kille som rodnar hela tiden.

Vad tänker han på som får honom att rodna?

Det tredje som fick mig att stanna

är hans absolut fantastiska jacka.

Silke, grått, de där underbara knapparna.

Och vet ni vad det får mig att tänka på,

det är både nätt och fluffigt; som ett täcke utbrett över en säng.

Jag fortsatte tänka på sängar och röda kinder,

och jag fortsatte såklart tänka på sex när jag tittade på honom,

och tänkte, är det vad han tänker på?

Så jag tänkte att om jag ska skapa en historia,

vad är det sista jag ska sätta in där?

Ja, vad skulle en Tudor-gentleman vara försjunken i tankar på?

Jag tänkte, Henry den åttonde, okej.

Han skulle fundera på sitt arv, sin arvinge.

Vem ska ärva hans namn och hans förmögenhet?

Sätt ihop allt det så har du historien

som fyller i den där luckan som får dig att återvända.

Så, här är historien.

Den är kort.

"Rosy"

Jag bär fortfarande den vita brokadjackan som Caroline gav mig.

Den har en enkel hög krage, löstagbara ärmar

och invecklade knappar av tvinnad silkestråd,

tätt intill varandra så att passformen är tajt.

Jackan får mig att tänka på överkast på den stora sängen.

Det var kanske avsikten.

Jag bar den först vid en middag hennes föräldrar anordnade i vår ära.

Jag visste redan innan jag ställde mig upp för att tala

att mina kinder var blossande.

Jag har alltid rodnat lätt, av fysisk utmattning,

av vin, av starka känslor.

Som pojke blev jag retad av mina systrar och av skolpojkar,

men inte av George.

Bara George kunde kalla mig Rosy.

Jag tillät ingen annan.

Han lyckades göra ordet ömt.

När jag gjorde tillkännagivandet blev George inte

rosig, utan blek som min jacka.

Han borde inte ha blivit förvånad.

Det har allmänt antagits

att jag en dag skulle äkta hans kusin.

Men det är svårt att höra orden uttalas.

Jag vet, jag kunde knappt yppa dem.

Efteråt fann jag George på terrassen mot köksträdgården.

Trots att han druckit kontinuerligt hela eftermiddagen var han fortfarande blek.

Vi stod tillsammans och såg hembiträdena skörda sallad.

"Vad tycker du om min jacka?" frågade jag

Han sneglade på mig. "Kragen ser ut att strypa dig"

"Vi kommer fortfarande att ses" insisterade jag.

"Vi kan fortfarande jaga och spela kort.

Ingenting behöver förändras".

George talade inte.

"Jag är 23 år gammal. Det är dags för mig att gifta mig

och producera en arvinge. Det förväntas av mig".

George tömde ytterligare ett glas vin och vände sig mot mig.

"Gratulerar till ditt kommande bröllop, James.

Jag är säker på att ni kommer att bli nöjda tillsammans".

Han använde aldrig mitt smeknamn igen.

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)