I musiken,
är slutet av en komposition
inte poängen med kompositionen.
Om det vore så, skulle de bästa dirigenterna
vara de som spelade musiken snabbast.
Och det skulle finnas tonsättare
som endast skrev slutnummer.
[skratt] Folk skulle gå på konsert
bara för att höra ett sista slutackord--
och så var det slut [skratt].
Men vi inser inte att,
vår utbildning för in
detta mönster
i vårt dagliga beteende.
Vi har ett skolsystem
som ger ett helt annat intryck.
Allt är betygsatt och det vi gör är att,
vi sätter in barnet i betygssystemets
korridorer
och lockar med en morot av något slag.
Då hamnar man på dagis, du vet, och det är ju bra
för när man är klar med det
kommer man in i första klass, sen lockas man vidare,
första klass leder till andra klass och så vidare.
Sen blir man klar med grundskolan och börjar gymnasiet
det trappas upp --målet närmar sig--
och sen måste man läsa vidare.
Sen, min själ, kommer man in på universitetet.
Och när du är färdigutbildad
är det dags att ansluta sig till mängden.
Och helt plötsligt
säljer man försäkringar åt ett företag
med har kvoter att fylla.
Så uppfyller man kvoterna.
Och målet närmar sig hela tiden.
Den kommer närmre och närmre --det fantastiska målet--
framgången man strävar efter.
Så vaknar man en dag,
när man är 40,
tänker man, "Herregud jag är framme!"
"Jag är där!"
och så känns det ändå
precis som det alltid gjort.
Och så känner man sig besviken för att det känns
som en bluff.
Och det var en bluff.
En fruktansvärd bluff.
De fick en att missa allt.