Kan ni räcka upp händerna - Hur många av er här i rummet har varit på ett flygplan det senast året? Det är bra. Det visar sig att ni delar den erfarenheten med över tre miljarder människor varje år. Och när vi stoppar in så många människor i metallrör som flyger över hela världen, kan ibland något sånt här hända och en sjukdomsepidemi uppstår. Jag kom in på det här ämnet när jag hörde talas om Ebola-utbrottet förra året. Och det visar sig att även om Ebola sprids via kortare sträckor, som stora droppar gör, så finns det många andra slags sjukdomar som kan spridas i flygplanskabiner. Det värsta är att när vi tittar på statistiken kring detta, så blir det ganska läskigt. I fallet med H1N1 bestämde sig en kille för att gå på ett plan, och genom en enda flygning spred han faktiskt sjukdomen till 17 andra personer. Sen var det en annan kille som hade SARS, som under en tre timmar lång flygning spred sjukdomen till 22 andra människor. Det är inte vad jag kallar en bra superkraft. När vi sätter oss in i detta ser vi också att det är mycket svårt att hitta de här sjukdomsfallen i förväg. När någon går ombord på ett plan kan de vara sjuka och de kan mycket väl vara i inkubationsperioden då de faktiskt har sjukdomen men inte har utvecklat några symtom än, och de kan i sin tur sprida sjukdomen till många andra människor i kabinen. Sättet som det fungerar på nu är att luft kommer in ovanifrån i kabinen och från sidorna, som ni ser i blått. Och luften passerar ut genom dessa mycket effektiva filter som eliminerar 99,97 procent av smittämnen som finns nära ventilerna. Men vad som händer nu är att luften rör sig runt i ett visst mönster. Så om någon faktiskt skulle nysa skulle den luften virvla runt flera gånger innan den ens har en chans att passera ut genom filtret. Så jag tänkte: Det här är tydligen ett ganska allvarligt problem. Jag hade inte råd att bara köpa ett plan så jag byggde en dator istället. Det visade sig att vi med hjälp av digital luftflödesberäkning kunde skapa simuleringar som ger oss en tydligare bild än man kan få genom att fysiskt vara i ett flygplan och göra mätningar. Det går till så att man börjar med såna här 2D-ritningar - de här finns överallt i tekniska uppsatser på internet. Jag tar den och lägger in den i en 3D-mjukvara, och skapar en 3D-modell. Sen delar jag upp modellen, som jag just byggt, i många små delar, gör ett nätverk av den så att datorn kan förstå den bättre. Sen berättar jag för datorn var luften passerar in och ut genom kabinen, kastar in en del fysik och sitter sen och väntar tills datorn har räknat ut simuleringen. Vad vi får fram i en vanlig kabin, är det här: Du märker att någon nyser, och "Plask!" så landar det rakt i människors ansikten. Det är ganska äckligt. Framifrån ser man att de här två passagerarna som sitter bredvid passageraren i mitten inte har det så roligt. Och om vi tittar på det från sidan ser man även att smittämnena sprider sig längs kabinen. Det första jag tänkte var, "Det här är inte bra". Så jag genomförde mer än 32 simuleringar och till slut kom jag fram till den här lösningen. Det här är vad jag i patentansökan kallar Global inflödesriktare. Men den kan vi minska spridningen av smittämnen till en 55 gånger så låg siffra och öka inandningen av frisk luft med 190 procent. Det fungerar så att vi installerar en modul gjord av kompositmaterial på platser som redan finns i planet. Så de kan installeras kostnadseffektivt under en enda natt. Allt vi behöver göra är att sätta in ett par skruvar här, så är det klart. Resultaten vi får är helt fantastiska. Istället för att vi får problem med luft som virvlar kan vi skapa en slags luftväggar som åker ner mellan passagerarna och skapar personliga andningszoner. Ni ser att passageraren i mitten nyser igen, men den här gången trycks smittan ner på ett effektivt sätt till filtren för att elimineras. Och samma sak från sidan, ni kan se att vi direkt kan trycka ner smittämnena. Om vi tar en titt på samma scenario när vi har innovationen installerad och ni ser att mellanpassageraren nyser, och den här gången trycker vi ner den mot utblåsventilen innan den får en chans att smitta några fler människor. Som ni märker blir de två passagerna som sitter bredvid honom i mitten nästan inte utsatta för några smittämnen alls. Ta en titt på det från det här hållet också. Man ser ett väldigt effektivt system. Kort sagt är det ett system där vi vinner. Om vi tittar på vad detta betyder, är det att det inte bara fungerar om passageraren i mitten nyser, utan också om en passagerare vid fönstret nyser eller om någon i gången gör det. Vad betyder då lösningen för världen? Om vi förflyttar blicken från datorsimuleringen till det verkliga livet, kan vi se att 3D-modellen som jag byggt här, genom att använda 3D-skrivare, ger samma luftflöde som åker nedåt, rakt mot passagerarna. SARS-epidemin har kostat världen ungefär 40 miljarder dollar. Och i framtiden skulle ett stort epidemiutbrott kunna kosta världen mer än tre biljoner dollar. Förut var det så att man blev tvungen att ta ett plan ur trafik i en eller två månader, lägga ner tiotusentals mantimmar och flera miljoner dollar för att försöka förändra något. Nu kan vi installera något under natten och se resultat på en gång. Nu handlar det om att ta det här fram till certifiering, flygtester, och gå igenom processen att bli godkänd av alla myndigheter. Men det visar bara att ibland är den bästa lösningen den enklaste lösningen. Och för bara två år sen hade det här projektet inte kunnat genomföras, för tekniken hade inte klarat av det då. Men nu, med mjukvara som är tillräckligt avancerad och vårt utvecklade internet har vi kommit in i en gyllene tidsålder för innovation. Så frågan jag ställer till er alla idag är: Varför vänta? Tillsammans kan vi bygga framtiden idag. Tack. (Applåder)