Kan ni räcka upp händerna -
Hur många av er här i rummet
har varit på ett flygplan det senast året?
Det är bra.
Det visar sig att ni
delar den erfarenheten
med över tre miljarder människor varje år.
Och när vi stoppar in
så många människor i metallrör
som flyger över hela världen,
kan ibland något sånt här hända
och en sjukdomsepidemi uppstår.
Jag kom in på det här ämnet
när jag hörde talas om
Ebola-utbrottet förra året.
Och det visar sig
att även om Ebola sprids
via kortare sträckor,
som stora droppar gör,
så finns det många andra slags sjukdomar
som kan spridas i flygplanskabiner.
Det värsta är att när vi tittar
på statistiken kring detta,
så blir det ganska läskigt.
I fallet med H1N1
bestämde sig en kille för
att gå på ett plan,
och genom en enda flygning
spred han faktiskt sjukdomen
till 17 andra personer.
Sen var det en annan kille som hade SARS,
som under en tre timmar lång flygning
spred sjukdomen till 22 andra människor.
Det är inte vad jag kallar
en bra superkraft.
När vi sätter oss in i detta ser vi också
att det är mycket svårt
att hitta de här sjukdomsfallen i förväg.
När någon går ombord på ett plan
kan de vara sjuka
och de kan mycket väl
vara i inkubationsperioden
då de faktiskt har sjukdomen
men inte har utvecklat några symtom än,
och de kan i sin tur sprida sjukdomen
till många andra människor i kabinen.
Sättet som det fungerar på nu
är att luft kommer in ovanifrån i kabinen
och från sidorna, som ni ser i blått.
Och luften passerar ut
genom dessa mycket effektiva filter
som eliminerar 99,97 procent
av smittämnen som finns nära ventilerna.
Men vad som händer nu
är att luften rör sig runt
i ett visst mönster.
Så om någon faktiskt skulle nysa
skulle den luften virvla runt flera gånger
innan den ens har en chans
att passera ut genom filtret.
Så jag tänkte: Det här är tydligen
ett ganska allvarligt problem.
Jag hade inte råd att bara köpa ett plan
så jag byggde en dator istället.
Det visade sig att vi med hjälp av
digital luftflödesberäkning
kunde skapa simuleringar
som ger oss en tydligare bild
än man kan få genom att fysiskt vara
i ett flygplan och göra mätningar.
Det går till så att man börjar
med såna här 2D-ritningar -
de här finns överallt
i tekniska uppsatser på internet.
Jag tar den och lägger in den
i en 3D-mjukvara,
och skapar en 3D-modell.
Sen delar jag upp modellen,
som jag just byggt, i många små delar,
gör ett nätverk av den
så att datorn kan förstå den bättre.
Sen berättar jag för datorn
var luften passerar in och ut
genom kabinen,
kastar in en del fysik
och sitter sen och väntar
tills datorn har räknat ut simuleringen.
Vad vi får fram
i en vanlig kabin, är det här:
Du märker att någon nyser,
och "Plask!" så landar det
rakt i människors ansikten.
Det är ganska äckligt.
Framifrån ser man
att de här två passagerarna
som sitter bredvid passageraren i mitten
inte har det så roligt.
Och om vi tittar på det från sidan
ser man även att smittämnena
sprider sig längs kabinen.
Det första jag tänkte var,
"Det här är inte bra".
Så jag genomförde mer än 32 simuleringar
och till slut kom jag fram till
den här lösningen.
Det här är vad jag i patentansökan
kallar Global inflödesriktare.
Men den kan vi minska
spridningen av smittämnen
till en 55 gånger så låg siffra
och öka inandningen
av frisk luft med 190 procent.
Det fungerar så
att vi installerar en modul
gjord av kompositmaterial
på platser som redan finns i planet.
Så de kan installeras kostnadseffektivt
under en enda natt.
Allt vi behöver göra är att sätta in
ett par skruvar här, så är det klart.
Resultaten vi får är helt fantastiska.
Istället för att vi får problem
med luft som virvlar
kan vi skapa en slags luftväggar
som åker ner mellan passagerarna
och skapar personliga andningszoner.
Ni ser att passageraren
i mitten nyser igen,
men den här gången trycks smittan ner
på ett effektivt sätt
till filtren för att elimineras.
Och samma sak från sidan,
ni kan se att vi direkt
kan trycka ner smittämnena.
Om vi tar en titt på samma scenario
när vi har innovationen installerad
och ni ser att mellanpassageraren nyser,
och den här gången trycker vi ner den
mot utblåsventilen
innan den får en chans
att smitta några fler människor.
Som ni märker blir de två passagerna
som sitter bredvid honom i mitten
nästan inte utsatta
för några smittämnen alls.
Ta en titt på det
från det här hållet också.
Man ser ett väldigt effektivt system.
Kort sagt är det ett system där vi vinner.
Om vi tittar på vad detta betyder,
är det att det inte bara fungerar
om passageraren i mitten nyser,
utan också om en passagerare
vid fönstret nyser
eller om någon i gången gör det.
Vad betyder då lösningen för världen?
Om vi förflyttar blicken
från datorsimuleringen
till det verkliga livet,
kan vi se att 3D-modellen
som jag byggt här,
genom att använda 3D-skrivare,
ger samma luftflöde som åker nedåt,
rakt mot passagerarna.
SARS-epidemin har kostat världen
ungefär 40 miljarder dollar.
Och i framtiden
skulle ett stort epidemiutbrott
kunna kosta världen
mer än tre biljoner dollar.
Förut var det så att man blev tvungen
att ta ett plan ur trafik
i en eller två månader,
lägga ner tiotusentals mantimmar
och flera miljoner dollar
för att försöka förändra något.
Nu kan vi installera något under natten
och se resultat på en gång.
Nu handlar det om att ta det här
fram till certifiering, flygtester,
och gå igenom processen
att bli godkänd av alla myndigheter.
Men det visar bara att ibland
är den bästa lösningen
den enklaste lösningen.
Och för bara två år sen
hade det här projektet
inte kunnat genomföras,
för tekniken hade inte klarat av det då.
Men nu, med mjukvara
som är tillräckligt avancerad
och vårt utvecklade internet
har vi kommit in i
en gyllene tidsålder för innovation.
Så frågan jag ställer
till er alla idag är: Varför vänta?
Tillsammans kan vi bygga framtiden idag.
Tack.
(Applåder)