Jag växte upp i Bihar, 
Indiens fattigaste stat,

och jag kommer ihåg
när jag var sex år gammal,

jag kom hem en dag och hittade en vagn

full av de läckraste godisar
utanför vårt hus.

Mina bröder och jag började äta,

och då kom min pappa hem.

Han var likblek, 
och jag kommer ihåg hur vi grät

när vagnen med de halvätna godisarna

togs ifrån oss.

Senare förstod jag
varför min pappa var så upprörd.

Godiset var en muta

från en entreprenör
som försökte övertyga min pappa

att ge honom ett offentligt kontrakt.

Min pappa ansvarade för
att bygga vägar i Bihar,

och han hade utvecklat 
en fast ställning mot korruption

fastän han trakasserades och hotades.

Han var ensam i sin kamp, eftersom Bihar

var en av Indiens mest korrupta stater,

där offentliga tjänstemän
berikade sig själva,

snarare än att hjälpa
de fattigaste utan medel

för att uttrycka sin vrede
ifall deras barn

inte hade mat eller tillgång till skola.

Jag upplevde detta
som något mycket känslomässigt

när jag reste till avlägsna byar
för att studera fattigdom.

Jag åkte från stad till stad,

och kommer ihåg
när jag var uthungrad och utmattad,

och nästan kollapsade

i brännande hetta under ett träd,

då inviterade
en av de fattigaste männen i byn

mig till sin hytta
där han barmhärtigt matade mig.

Jag insåg först senare att det han gav mig

var mat för hela hans familj i två dagar.

Denna genuint generösa gåva

utmanade och förändrade mitt liv.

Jag beslutade att ge något tillbaka.

Jag började senare jobba för Världsbanken
som försökte bekämpa

fattigdom genom att ge bistånd
från rika till fattiga länder.

Mitt ursprungliga fokus var på Uganda, 
där jag inriktade mig på

att förhandla reformer 
med Ugandas finansdepartement

så de kunde få åtkomst till våra lån.

Men jag minns en resa till Uganda,

efter att lånen var utbetalda,
där jag hittade nybyggda skolor

utan läroböcker eller lärare,

nya hälsokliniker utan läkemedel,

och de fattiga återigen utan inflytande.

Precis som i Bihar.

Bihar symboliserar
en utmaning för utveckling:

djup fattigdom omgiven av korruption.

Globalt lever 1,3 miljard på mindre än

$1.25 per dag,
och arbetet jag utförde i Uganda

är ett vanligt tillvägagångssätt 
vid dessa problem

som har använts sedan 1944,

när vinnare av andra världskriget,
500 manliga grundare,

och en kvinnlig grundare,

samlades i New Hampshire i USA,

för att etablera
Bretton Woods-institutionerna,

inklusive Världsbanken.

Det traditionella förhållningssättet
till utvecklingsfrågor

innefattade tre nyckelelement: 
För det första, överföring av resurser

från rika länder i nord

till fattigare länder i syd,

följt av reformfastställande.

För det andra, 
utvecklingsinstitutioner som kanaliserade

överföringarna var inte transparenta

kring vad de finansierade
och resultaten de åstadkom.

Slutligen, 
engagemanget i utvecklingsländer

var med inskränkta regeringseliter

som hade lite interaktion med medborgarna,

de slutgiltiga stödmottagarna
av utvecklingsbistånd.

Vart och ett av elementen 
öppnar upp sig nu,

beroende på dramatiska förändringar
i den globala miljön.

Öppen kunskap, öppet bistånd,
öppen styrning,

tillsammans representerar de
tre nyckelförändringar

som omvandlar utveckling

och som innebär hopp för problemen

som jag bevittnade i Uganda och Bihar.

Den första nyckelförändringen är
öppen kunskap.

Utvecklingsländer idag

accepterar inte endast lösningar
som ges till dem

av USA, Europa eller Världsbanken.

De får sin inspiration, sitt hopp,

sitt praktiska kunnande,

från framgångsrika, 
växande ekonomier i syd.

De vill veta hur Kina lyfte
500 miljoner människor

ur fattigdom på 30 år,

hur Mexikos Oportunidades-program

förbättrade skolgång och näring
för miljontals barn.

Detta är det nya ekosystemet
för flöden av öppen kunskap,

inte bara från nord till syd, 
men syd till syd,

och även syd till nord,

med Mexikos Oportunidades
som idag inspirerar New York City.

Och likaväl som
överföringar nord till syd öppnar upp,

så gör de utvecklingsinstitutioner

som utförde dessa överföringar det.

Detta är den andra förändringen: 
öppet bistånd.

Världsbanken öppnade nyligen
sin databank för offentligheten,

och offentliggjorde 8 000 ekonomiska
och sociala indikatorer

för 200 länder över en 50-årsperiod,

och lanserade en global tävling
för crowdsourcing av

innovativa appar som använder denna data.

Dagens utvecklingsinstitutioner
öppnar också upp

projekten de finansierar
för offentlig granskning.

Såsom GeoMapping.

På denna karta från Kenya,

visar de röda punkterna
var donatorfinansierade skolor ligger,

och ju mörkare grönt,

desto större andel barn
som inte går i skolan.

Denna sammanslagning avslöjar

att donatorer inte har finansierat
några skolor i områdena

med flest barn som inte går i skolan,

vilket skapar nya frågor.

Inriktar bistånd sig på de
som mest behöver vår hjälp?

Världsbanken har nu GeoMappat

30,000 projektaktiviteter i 143 länder,

och donatorer använder
en gemensam plattform

för att kartlägga sina projekt.

Det är ett oerhört framsteg
för transparens

och ansvarskyldighet av bistånd.

Detta leder till den tredje,
och enligt min åsikt,

viktigaste förändringen inom utveckling:

öppen styrning.
Regeringarna idag öppnar upp

likaväl som medborgare
kräver inflytande och ansvarskyldighet.

Från arabiska våren
till Anna Hazare-rörelsen i Indien,

visar att användning av mobiltelefoner
och sociala medier

inte endast är 
för politisk ansvarskyldighet

men också för ansvarskyldighet
inom utveckling.

Levererar regeringar 
tjänster till sina medborgare?

Många regeringar i Afrika

och Östeuropa
öppnar upp sin budget för allmänheten.

Men det är stor skillnad på en budget

som är offentlig och en som är åtkomlig.

Detta är en offentlig budget. (Skratt)

Som ni kan se är den inte riktigt åtkomlig

eller begriplig för vanliga medborgare

som försöker förstå
hur regeringen spenderar sina resurser.

För att tackla detta problem
använder regeringar nya verktyg

för att visualisera budgeten
så den är lättare att förstå

för allmänheten.

På denna karta från Moldavien
visar den gröna färgen

de områden som spenderar lite på skolor

men visar på goda utbildningsresultat,

och den röda färgen visar motsatsen.

Ett verktyg som detta hjälper till att
omvandla en hylla med krångliga dokument

till ett allmänt begripbart
visuellt instrument,

och intressant med denna öppenhet är

att det idag finns
nya möjligheter för medborgare

att ge feedback och påverka regeringar.

På Filippinerna kan föräldrar och elever

ge feedback i realtid på en websida,

Checkmyschool.org, eller via sms,

till exempel kring böcker eller lärare
som inte dyker upp,

liknande problem
som jag bevittnade i Uganda och i Bihar.

Och regeringen är lyhörd.

När det till exempel
rapporterades på websidan att 800 elever

var i fara
eftersom skolreparationer fördröjdes

på grund av korruption,

vidtog filippinska 
utbildningsdepartementet snabba åtgärder.

Och intressant är att denna uppfinning

sprider sig från syd till syd,
från Filippinerna

till Indonesien, Kenya, Moldavien etc.

I Dar es Salaam i Tanzania

kunde även ett fattigt samhälle
använda redskapen

för att uttrycka sina anspråk.

Kartan över Tandale såg ut
på följande sätt

i augusti 2011,
men inom några veckor

kunde universitetsstuderande 
använda mobiltelefoner

och en open-source plattform
för att kartlägga

hela samhällets infrastruktur.

Mycket intressant är att medborgare kunde

ge feedback
om vilka hälso- och vattenstationer

som inte fungerade,

samlat i de röda punkterna som ni ser,

vilket tillsammans
skapar ett grafiskt redskap

för de fattigas gemensamma röst.

Även dagens Bihar håller på att förändras

under en engagerad ledning
som gör regeringen

öppen, åtkomlig och lyhörd
till de fattiga.

Men i stora delar av världen

är regeringar inte intresserade av
att öppna upp

eller hjälpa de fattiga,
och det är en sann utmaning

för de som önskar att förändra systemet.

Det är de ensamma kämparna

som min pappa och många andra,

och ett viktigt mål för utvecklingsarbete

är att hjälpa dessa ensamma kämpare
att förenas

så de kan besegra oddsen tillsammans.

Ghanas modiga reformatörer

från civilsamhället, parlamentet
och regeringen,

har till exempel skapat en koalition
för transparenta kontrakt

inom oljesektorn och detta har inspirerat

reformatörer i parlamentet
till att utforska dubiösa kontrakt.

Sådana exempel inger nytt hopp,
nya möjligheter

till problemen jag bevittnade i Uganda

och som min pappa utmanade i Bihar.

För två år sen, den 8 april 2010, 
ringde jag till min pappa.

Det var sent på kvällen
och vid en ålder av 80 år

höll han på att formulera en
70 sidor lång allmänintresslig rättstvist

mot korruption inom ett vägprojekt.

Fastän han inte var advokat
pläderade han själv fallet

i rätten dagen efter.

Han vann,

men senare samma kväll,

föll han illa och dog.

Han kämpade till slutet,
allt mer passionerad och övertygad om

att för att bekämpa
korruption och fattigdom

krävdes det inte endast 
att statstjänstemän skulle vara ärliga,

men att medborgare behövde gå ihop

för att göra sina röster hörda.

De blev hans två bokstöd i livet,

och resan mellan dem

återspeglade 
det förändrande utvecklingslandskapet.

Jag inspireras av dessa förändringar
och jag är entusiastisk

kring att vi inom Världsbanken antar

dessa nya riktningar, en viktig utveckling

sedan mitt arbete i Uganda för 20 år sen.

Utveckling måste radikalt öppnas upp

så kunskap kan flyta i flera riktningar

och inspirera aktörer,
så biståndet blir transparent,

ansvarstagande och effektivt,
så regeringar öppnar upp

och medborgare blir engagerade
och bemyndigade

med reformatörer i regeringen.

Vi måste öka hastigheten
på förändringarna.

Gör vi det kommer vi att märka
att de fattigas enade röst

kommer att höras i Bihar,

i Uganda och på många andra platser.

Vi kommer att se att läroböcker och lärare

finns i skolorna för barnen.

Vi kommer också att uppleva att dessa barn

får en äkta chans
att bryta sig ur fattigdomen.

Tack.

(Applåder)