Mitt namn är
Tayana Nascimento da Silva.

Jag är tandläkare
och bor i Belém i Pará.

Jag heter Íris Sena.

Jag är en läkare,
specialiserad på familjemedicin.

Jag bor i Belém, Pará.

Jag praktiserar som tandkirurg,-

-men utbildningen innebär 
också akademiska studier.

Jag studerar också medicin.

Jag är läkare i en stad
i det inre av Pará.

Vi hjälper familjer i en vårdcentral som
heter The Family Health Strategy.

Som läkare och tandläkare blev-

-Dr. Iris och Dr. Tayana glada-

-när de fick inbjudan
att gå med i Luzeiro 29.

Jag har behandlat människor 
som suttit på en plaststol,-

-mitt ute på landsbygden,
i under dåliga förhållanden,-

-och vi gjorde vad vi kunde.

Ibland kunde vi bara
göra fluorapplikationer-

-och grundläggande behandling.

När jag klev på båten-

-föll jag nästan baklänges 
när jag kom in och såg kliniken.

Jag var så uppspelt.

Jag spelade in filmer
och skickade till min familj.

Jag sa: "Titta! Det finns ett helt 
kontor inne i båten."

Jag trodde inte att det
skulle vara så här.

En mycket kapabel struktur för tjänsterna.

Det finns mycket samarbete
med att donera mediciner,-

-med förnödenheter för arbetet
i mitt och andra områden.

Det var väldigt uppmuntrande.

Även själva arbetet,
vilket är det bästa av allt.

På de mest avlägsna platserna-

-saknas information om
grundläggande hälsa.

Så en väsentlig del av läkarnas jobb-

-är att lära människor
om goda hälsorutiner.

Det vanligaste besväret
är ruttna tänder.

Vi lagar mycket,-

-och tyvärr drar vi
ut många tänder.

Det är sällsynt att någon 
kommer utan hål.

Det är bara några få fall.

Jag tror att jag kan räkna dem på en hand.

Det vanligaste hos barn,
ungdomar, är bakterier.

Vi pratar om rening av vatten,-

-om det korrekta sättet 
att tvätta frukter,-

-grönsaker, baljväxter och allt annat för-

-att undvika kontaminering.

Det är ingen idé
att ge medicin idag.

Nästa vecka äter de dåligt igen,
använder smutsigt vatten-

-och tyvärr kan
de få sjukdomen igen.

Ibland används en
tandborste för hela familjen-

-eller mer än en person i huset.

Det är vanligt.

Då säger vi: "Nej. Här är
en tandborste för dig,-

-en för din pappa, en för din mamma.

Låt inte alla använda samma borste-

-för sjukdomen du har
kommer att gå vidare till andra."

Bristen på information är så betydande-

-att denna information -

-som är superenkel för oss,
som vi vetat sedan vi föddes -

-är praktiskt taget ny för dem.

Íris och Tayanas berättelser
började på olika platser.

De träffades första gången
på detta Luzeiro 29-äventyr.

Deras berättelse handlar om
hur de hjälper människor,-

-men det är också en berättelse om kärlek.

Jag kom som tandläkare,
och han kom som läkare.

Vi träffades för första gången
i skåpbilen, på väg till båten.

Där började vi prata
och skapade en vänskap.

När vi lämnade gjorde vi akademiskt 
arbete med datan härifrån.

Vänskapen fortsatte-

-tills vi började dejta
några månader senare.

Sedan, efter det, lite senare,
gifte vi oss.

Ibland känns det som att jag drömmer.

Jag vet inte om du någonsin har
haft känslan-

-att du ser på ditt liv
utifrån.

Du tittar, och du säger, "Wow,
det ser till och med ut som en dröm.

Är det verkligen sant?"

När jag ser på möjligheten
att arbeta här-

-känner jag mig som en aktiv del,-

-som att vara en förlängning 
av Guds armar.

Jag kan säga att det är
en väldigt stor känsla av tacksamhet.

Ur Dr. Íris
och Dr. Tayanas perspektiv-

-värmer det hjärtat att göra gott.

Men de inser
att det fortfarande finns tusentals liv-

-som behöver omsorg och Jesu kärlek.

Det kommer fortfarande behövas många
mil av segling, och många år-

-för att fortsätta se, känna
och leva Project Luzeiro.

Men i slutet av dagen,-

-när vi lägger huvudet på kudden,-

-har vi känslan
av uppdraget är fullbordat,

-och plikten uppfylld.

Att komma ihåg
att jag kunde hjälpa någon,-

-att det fanns människor
som gick härifrån och log,-

-som tackade mig för att
de inte kände smärta längre,-

-för att de skulle
kunna sova på natten -

det är den bästa vinsten tror jag.