Du är traumakirurg, och jobbar nattskiftet på akuten i en innerstad. En ung man rullas in till dig, han ligger medvetslös på en bår. Han har blivit skjuten i benet och blöder ymnigt Av in- och utgångshålet att döma, så väl som mängden av blod, så verkar kulan ha gått igenom femoralartären ett av de största blodkärlen i kroppen. I egenskap av mannens doktor, vad borde du göra? Eller mer exakt, vad borde du göra först? Den unga mannens kläder ser slitna och gamla ut. Han kanske är arbetslös, hemlös, utan någon riktig utbildning. Börjar du med att hitta honom ett jobb och en lägenhet, eller att ta sin gymnasieexamen? Men å andra sidan, så har mannen varit involverad i någon typ av konflikt och kanske är farlig. Innan han vaknar, låser du fast honom, kontaktar säkerhetspersonalen eller ringer 112? De flesta av oss skulle inte göra några av dessa saker. Utan vi skulle agera genom att handla på det enda logiska och humana sättet vi kan för tillfället. Först av allt skulle vi stoppa blödningen. För om vi inte stoppar blödningen först, så spelar ingenting annat någon roll. Det som gäller på akuten gäller också i alla städer runt om i landet När det gäller urbant våld så är den första prioriteringen att rädda liv. Att hantera det våldet med samma brådska som vi skulle hantera en skottskada på akuten. Vad menar vi när vi säger "urbant våld"? Urbant våld är det dödliga, eller potentiellt dödliga våld som sker på våra städers gator. Det har många olika namn: Gatuvåld, ungdomsvåld, gängvåld, vapenvåld. Urbant våld sker hos de mest missgynnade och maktlösa av oss. För det mesta unga män, med få valmöjligheter eller hopp. Jag har tillbringat hundratals timmar med dessa unga män. Jag har undervisat dem vid gymnasiet i Washingtong DC, där en av mina elever mördades. Jag har stått mitt emot dem i rättssalar i New York, där jag jobbade som åklagare. Och slutligen, har jag färdats från stad till stad som beslutsfattare och forskare, och träffat dessa unga män samt utbytt ideér om hur vi kan göra våra lokalsamhällen säkrare. Varför borde vi bry oss om dessa unga män? Varför spelar urbant våld någon roll? Urbant våld spelar roll, eftersom att det orsakar fler dödsfall här i USA än något annat typ av våld. Urbant våld spelar även roll eftersom vi faktiskt kan göra någonting åt det. Att kontrollera det är inte den omöjliga, omedgörliga utmaning som många tror att den är. Faktum är att ett antal lösningar är tillgängliga idag som har bevisats fungera. Och det som dessa lösningar har gemensamt är en huvudingrediens. De är alla medvetna om att urbant våld är "klibbigt", vilket betyder att det anhopas bland ett överraskande lågt antal personer och platser. I New Orleans, till exempel, står ett nätverk av mindre än 700 individer för majoriteten av stadens dödliga våld. Vissa kallar dessa individer för "heta personer". Här i Boston sker 70 procent av skjutningarna vid kvarter och gathörn som täcker enbart fem procent av staden. Dessa områden kallas ofta för oroshärdar. I stad efter stad står ett litet antal "heta personer" och oroshärdar för den tydliga majoriteten av dödligt våld. Faktum är att denna upptäckt har upprepats så många gånger att forskare nu kallar detta fenomen "Lagen om brottskoncentration". När vi ser till vetenskapen, ser vi att "klibbiga" lösningar fungerar bäst. Rent ut sagt, skjutningarna kan inte stoppas utan att stoppa dem som skjuter. Och man kan inte stoppa mord om man inte går dit där morden sker. För fyra år sedan utförde jag och mina kollegor en systematisk metaanalys av strategier för icke-våld, som summerade resultaten av över 1 440 individuella konsekvensbedömningar. Vad vi gång på gång såg var att strategierna som var mest fokuserade, mest riktade, de klibbigaste strategierna, var de mest framgångsrika. Vi såg detta inom kriminologi i studier av polisbevakning, gängförebyggande and återintegrering. Men vi såg det också i folkhälsan där riktad tetriärprevention och sekundärprevention presterade bättre än mer generaliserad primärprevention. När beslutsfattare fokuserar på de farligaste personerna och platserna, får de bättre resultat. Men utbyte och förskjutning då, undrar du kanske? Forskning visar att när knarklangare fängslas, tar nya langare över från de föregående. Vissa är oroade för att när polisen fokuserar på särskilda platser, så förskjuts brottsligheten, flyttas ner på gatan eller runt hörnet. Lyckligtvis vet vi nu, på grund av klibbighetsfenomenet, att effekter som utbyte och förskjutning, förknippade med dessa klibbiga lösningar är minimala. Det behövs en livstid av trauma för att skapa en dödskytt och sekel av brist på investeringar för att skapa en oroshärd. Så dessa personer och platser flyttas inte runt hur som helst. När det gäller grundorsakerna då? Är inte att ta i tu med fattigdom, ojämlikhet eller brist på möjligheter det bästa sättet att förebygga våld på? Tja, enligt forskning, ja och nej. Ja, i och med att höga våldssiffror är tydligt förknippade med olika typer av sociala och ekonomiska nackdelar. Men nej, eftersom förändringar i dessa faktorer inte alltid resulterar i förändringar i våldet, särskilt inte på kort sikt. Titta på fattigdom, till exempel. Väsentliga framsteg inom kampen mot fattigdom tar årtionden, men fattiga människor behöver och förtjänar befrielse från våld med en gång. Grundorsakerna kan inte heller förklara klibbighetsfenomenet. Om fattigdom alltid leder till våld, skulle vi se våld hos alla fattiga människor Men det kan vi inte. Istället visar erfarenhet att där fattigdom koncentreras, koncentreras brott ännu mer och våld koncentreras mest av allt. Detta gör att klibbiga strategier fungerar. De fungerar, då de tar itu med det viktigaste först. Och detta är viktigt, eftersom även om fattigdom kan leda till våld, så säger starka bevis att våld faktiskt bevarar fattigdom. Här är ett exempel på hur. Som sociologen Patrick Sharkey har dokumenterat, han visade att när fattiga barn utsätts för våld, blir de traumatiserade. Det påverkar deras sömn, uppmärksamhet, uppförande och inlärningsförmåga. Och om fattiga barn inte kan lära sig, kan de inte heller vara bra i skolan. Vilket i slutändan påverkar möjligheten till att senare tjäna nog med pengar och ta sig ut fattigdomen. Och tyvärr, i en rad av banbrytande studier av ekonomisten Raj Chetty, är detta exakt vad vi har sett. Fattiga barn som utsätts för våld har lägre inkomströrlighet än barn med en fridfull uppväxt. Våld fångar bokstavligt talat fattiga barn i fattigdom. Det är därför det är så viktigt att fokusera ihärdigt på urbant våld. Här är två exempel på hur. Här i Boston, under nittiotalet, ledde ett samarbete mellan polis och medborgare till en minskning av hela 63 procent av mord med unga förövare. I Oakland minskade samma strategi nyligen icke-dödliga skjutningar med 55 procent. I Cincinnati, Indianapolis och New Haven minskade den vapenvåldet med mer än en tredjedel. I sin enklaste form identifierar denna strategi helt enkelt vilka som är troligast att skjuta eller att bli skjutna, och bemöter dem med med både empati och en uppmaning att ta ansvar. "Vi vet att det är du som skjuter. Detta måste få ett slut. Om du låter oss, hjälper vi dig. Om tvingar oss, kommer vi stoppa dig." De som är villiga att förändra sig erbjuds tjänster och stöd. De som håller kvar vid sitt våldsamma beteende ställs inför rätta, via riktade åtgärder från rättsväsendet. Ett annat program i Chicago använder sig av kognitiv beteendeterapi för att hjälpa killar i tonåren att hantera svåra tankar och känslor genom att lära dem hur de kan undvika eller lindra konflikter. Programmet har minskat våldsbrott bland deltagarna med hälften. Liknande strategier har minskat återfall i brott med 25 till 50 procent. Nu har Chicago lanserar en ny satsning som använder samma tekniker men med dem som är mest troliga att begå vapenbrott. Och programmet visar lovande resultat. Dessutom, eftersom att de här strategierna är så fokuserade, så riktade, så tenderar de att inte vara så dyra totalt sett. Och de fungerar också med lagarna som redan är på plats. Detta är de goda nyheterna. Vi kan ha fridfulla städer, på en gång, utan några stora budgetar eller några nya lagar. Så varför har detta inte skett ännu? Varför tillämpas dessa lösningar enbart i några få städer, och varför kämpar de med, även när de lyckas, att få något stöd? Tja, detta är de dåliga nyheterna. Faktum är att vi inte lyckats särskilt väl med att organisera våra insatser mot detta klibbighetsfenomen. Det finns minst tre orsaker till varför vi inte följer bevisen rörande minskandet av det urbana våldet. Och den första, som du kanske kan tänka dig, är politik. De flesta klibbiga metoder anpassar sig inte till en särskild politisk plattform. Istället kommer de med både morot och piska som balanserar löftet om behandling med hotet om arrestering, och kombinerar platsbaserade satsningar med oroshärdsövervakning. Med andra ord, är de både milda och hårda på samma gång, Eftersom de inte enkelt går i linje med de typiska argumenten hos varken högern eller vänstern kommer politiker inte att dras till dessa ideér utan en del utbildning och kanske även en del påtryckningar. Det kommer inte bli lätt, men vi kan förändra politiken kring de här problemen genom att se våld som ett problem som behöver lösas, och inte ett gräl att vinna. Vi borde prioritera bevis över ideologi och vad som fungerar över vad som låter bra. Den andra orsaken till varför vi alltid går efter bevisen är de här lösningarnas ganska komplicerade karaktär. Det finns en ironi här. Vilka är de enklaste sätten att minska våld på? Fler poliser. Fler jobb. Mindre skjutvapen. De är enkla att identifiera, men tenderar att inte fungera fullt så bra i praktiken. Men å andra sidan, är forskningsbaserade lösningar svårare att förklara, men ger bättre resultat. Just nu är det många professorer som skriver om våld i akademiska tidskrifter. Och många personer håller oss säkra på gatorna. Men det vi inte har är mycket kommunikation dem emellan. Vi har inget starkt band mellan teori och praktik. Och när teori faktiskt används i praktiken, så har det bandet inte skapats av misstag. Det sker när någon tar sig tid att omsorgsfullt förklara vad forskningen betyder, varför den är viktig och hur den faktiskt kan göra skillnad. Vi lägger en hel del tid på forskning, men inte nog tid på att bryta ned den i småbitar som en upptagen polis eller socialarbetare enkelt kan förstå. Det är kanske svårt att medge eller acceptera, men ras är den tredje och slutgiltiga anledningen till att mer inte har gjorts för att stoppa våldet. Urbant våld är koncentrerat hos fattiga, färgade grupper. Det gör det lätt för oss som inte rör oss bland dessa grupper att ignorera problemet eller låtsas som om det inte är vårt problem. Det är såklart fel. Urbant våld är allas problem. Direkt eller indirekt, så betalar vi alla ett pris för skjutandet och dödandet som sker på våra städers gator. Därför behöver vi hitta nya sätt att uppmuntra fler människor att korsa gränserna mellan klasser och hudfärger och hjälpas åt. Eftersom dessa strategier inte kräver mycket resurser, så behöver vi inte uppmuntra många nya allierade, vi behöver bara några få. Och de måste bara vara högljudda. Om vi kan ta oss igenom de här svårigheterna och sprida dessa klibbiga lösningar till områden som behöver dem så kan vi rädda tusentals liv. Om strategierna jag diskuterat idag skulle tas i bruk i landets 40 mest våldsamma städer just nu, skulle vi kunna rädda mer än 12 000 själar under de kommande åtta åren. Hur mycket skulle det kosta? Runt 100 miljoner per år. Det kanske låter mycket, men faktum är att den siffran motsvarar mindre än en procent av en procent av den årliga federala budgeten. Försvarsdepartementet spenderar ungefär lika mycket på ett enda F-35 stridsflygplan. Metaforiskt sett ser behandlingen densamma ut, vare sig det gäller en ung man med en skottskada ett område genomborrat av sådana skador eller en nation fylld av sådana områden. I var och ett av fallen, är behandlingen, först och främst att stoppa blödningen. Jag vet att detta kan fungera. Jag vet, eftersom jag sett det. Jag har sett skyttar som lämnat sina vapen och ägnat sina liv åt att få andra att göra likadant. Jag har gått igenom bostadsområden ökända för vapenvåld och sett barn leka på gatan. Jag har suttit ned med poliser och medborgare som hatade varandra, men nu arbetar ihop. Och jag har sett människor från alla samhällsskikt, människor som du, som slutligen väljer att hjälpa till. Och det är därför jag vet att tillsammans, kan och kommer vi att få ett slut på detta meningslösa mördande. Tack. (Applåder)