Du är traumakirurg,
och jobbar nattskiftet
på akuten i en innerstad.
En ung man rullas in till dig,
han ligger medvetslös på en bår.
Han har blivit skjuten i benet
och blöder ymnigt
Av in- och utgångshålet att döma,
så väl som mängden av blod,
så verkar kulan
ha gått igenom femoralartären
ett av de största blodkärlen i kroppen.
I egenskap av mannens doktor,
vad borde du göra?
Eller mer exakt,
vad borde du göra först?
Den unga mannens kläder
ser slitna och gamla ut.
Han kanske är arbetslös, hemlös,
utan någon riktig utbildning.
Börjar du med att hitta honom ett jobb
och en lägenhet,
eller att ta sin gymnasieexamen?
Men å andra sidan,
så har mannen varit involverad
i någon typ av konflikt
och kanske är farlig.
Innan han vaknar,
låser du fast honom,
kontaktar säkerhetspersonalen
eller ringer 112?
De flesta av oss skulle inte göra
några av dessa saker.
Utan vi skulle agera
genom att handla på det enda logiska
och humana sättet vi kan för tillfället.
Först av allt skulle vi stoppa blödningen.
För om vi inte stoppar blödningen först,
så spelar ingenting annat någon roll.
Det som gäller på akuten gäller också
i alla städer runt om i landet
När det gäller urbant våld så är den
första prioriteringen att rädda liv.
Att hantera det våldet med samma brådska
som vi skulle hantera
en skottskada på akuten.
Vad menar vi när vi säger "urbant våld"?
Urbant våld är det dödliga,
eller potentiellt dödliga våld
som sker på våra städers gator.
Det har många olika namn:
Gatuvåld, ungdomsvåld,
gängvåld, vapenvåld.
Urbant våld sker
hos de mest missgynnade
och maktlösa av oss.
För det mesta unga män,
med få valmöjligheter eller hopp.
Jag har tillbringat hundratals timmar
med dessa unga män.
Jag har undervisat dem vid gymnasiet
i Washingtong DC,
där en av mina elever mördades.
Jag har stått mitt emot dem
i rättssalar i New York,
där jag jobbade som åklagare.
Och slutligen,
har jag färdats från stad till stad
som beslutsfattare och forskare,
och träffat dessa unga män
samt utbytt ideér om hur vi kan
göra våra lokalsamhällen säkrare.
Varför borde vi bry oss om dessa unga män?
Varför spelar urbant våld någon roll?
Urbant våld spelar roll,
eftersom att det orsakar
fler dödsfall här i USA
än något annat typ av våld.
Urbant våld spelar även roll
eftersom vi faktiskt kan
göra någonting åt det.
Att kontrollera det är inte den omöjliga,
omedgörliga utmaning
som många tror att den är.
Faktum är att ett antal lösningar
är tillgängliga idag
som har bevisats fungera.
Och det som dessa lösningar har gemensamt
är en huvudingrediens.
De är alla medvetna om
att urbant våld är "klibbigt",
vilket betyder att det anhopas
bland ett överraskande lågt antal
personer och platser.
I New Orleans, till exempel,
står ett nätverk
av mindre än 700 individer
för majoriteten
av stadens dödliga våld.
Vissa kallar dessa individer
för "heta personer".
Här i Boston
sker 70 procent av skjutningarna
vid kvarter och gathörn
som täcker enbart fem procent av staden.
Dessa områden kallas ofta för oroshärdar.
I stad efter stad
står ett litet antal
"heta personer" och oroshärdar
för den tydliga majoriteten
av dödligt våld.
Faktum är att denna upptäckt
har upprepats så många gånger
att forskare nu kallar detta fenomen
"Lagen om brottskoncentration".
När vi ser till vetenskapen, ser vi att
"klibbiga" lösningar fungerar bäst.
Rent ut sagt,
skjutningarna kan inte stoppas
utan att stoppa dem som skjuter.
Och man kan inte stoppa mord
om man inte går dit där morden sker.
För fyra år sedan
utförde jag och mina kollegor
en systematisk metaanalys
av strategier för icke-våld,
som summerade resultaten av över 1 440
individuella konsekvensbedömningar.
Vad vi gång på gång såg
var att strategierna
som var mest fokuserade,
mest riktade,
de klibbigaste strategierna,
var de mest framgångsrika.
Vi såg detta inom kriminologi
i studier av polisbevakning,
gängförebyggande and återintegrering.
Men vi såg det också i folkhälsan
där riktad tetriärprevention
och sekundärprevention
presterade bättre än mer generaliserad
primärprevention.
När beslutsfattare fokuserar
på de farligaste personerna och platserna,
får de bättre resultat.
Men utbyte och förskjutning då,
undrar du kanske?
Forskning visar att när
knarklangare fängslas,
tar nya langare över från de föregående.
Vissa är oroade för att när polisen
fokuserar på särskilda platser,
så förskjuts brottsligheten,
flyttas ner på gatan
eller runt hörnet.
Lyckligtvis vet vi nu, på grund av
klibbighetsfenomenet,
att effekter som utbyte och förskjutning,
förknippade med dessa klibbiga lösningar
är minimala.
Det behövs en livstid av trauma
för att skapa en dödskytt
och sekel av brist på investeringar
för att skapa en oroshärd.
Så dessa personer och platser
flyttas inte runt hur som helst.
När det gäller grundorsakerna då?
Är inte att ta i tu med fattigdom,
ojämlikhet eller brist på möjligheter
det bästa sättet att förebygga våld på?
Tja, enligt forskning,
ja och nej.
Ja, i och med att höga våldssiffror
är tydligt förknippade
med olika typer av sociala
och ekonomiska nackdelar.
Men nej, eftersom
förändringar i dessa faktorer
inte alltid resulterar
i förändringar i våldet,
särskilt inte på kort sikt.
Titta på fattigdom, till exempel.
Väsentliga framsteg inom kampen
mot fattigdom tar årtionden,
men fattiga människor behöver och
förtjänar befrielse från våld med en gång.
Grundorsakerna kan inte heller
förklara klibbighetsfenomenet.
Om fattigdom alltid leder till våld,
skulle vi se våld hos
alla fattiga människor
Men det kan vi inte.
Istället visar erfarenhet
att där fattigdom koncentreras,
koncentreras brott ännu mer
och våld koncentreras mest av allt.
Detta gör att
klibbiga strategier fungerar.
De fungerar, då de tar itu
med det viktigaste först.
Och detta är viktigt,
eftersom även om fattigdom
kan leda till våld,
så säger starka bevis att våld
faktiskt bevarar fattigdom.
Här är ett exempel på hur.
Som sociologen Patrick Sharkey
har dokumenterat,
han visade att när fattiga barn
utsätts för våld,
blir de traumatiserade.
Det påverkar deras sömn,
uppmärksamhet, uppförande
och inlärningsförmåga.
Och om fattiga barn inte kan lära sig,
kan de inte heller
vara bra i skolan.
Vilket i slutändan påverkar möjligheten
till att senare tjäna nog med pengar
och ta sig ut fattigdomen.
Och tyvärr, i en rad
av banbrytande studier
av ekonomisten Raj Chetty,
är detta exakt vad vi har sett.
Fattiga barn som utsätts för våld
har lägre inkomströrlighet
än barn med en fridfull uppväxt.
Våld fångar bokstavligt talat
fattiga barn i fattigdom.
Det är därför det är så viktigt
att fokusera ihärdigt på urbant våld.
Här är två exempel på hur.
Här i Boston, under nittiotalet,
ledde ett samarbete mellan polis
och medborgare
till en minskning av hela 63 procent
av mord med unga förövare.
I Oakland minskade samma strategi nyligen
icke-dödliga skjutningar med 55 procent.
I Cincinnati, Indianapolis och New Haven
minskade den vapenvåldet
med mer än en tredjedel.
I sin enklaste form
identifierar denna strategi helt enkelt
vilka som är troligast att skjuta
eller att bli skjutna,
och bemöter dem med med både empati
och en uppmaning att ta ansvar.
"Vi vet att det är du som skjuter.
Detta måste få ett slut.
Om du låter oss, hjälper vi dig.
Om tvingar oss, kommer vi stoppa dig."
De som är villiga att förändra sig
erbjuds tjänster och stöd.
De som håller kvar
vid sitt våldsamma beteende
ställs inför rätta, via riktade
åtgärder från rättsväsendet.
Ett annat program i Chicago använder
sig av kognitiv beteendeterapi
för att hjälpa killar i tonåren
att hantera svåra tankar och känslor
genom att lära dem hur de kan undvika
eller lindra konflikter.
Programmet har minskat våldsbrott
bland deltagarna
med hälften.
Liknande strategier har minskat
återfall i brott
med 25 till 50 procent.
Nu har Chicago lanserar en ny satsning
som använder samma tekniker
men med dem som är mest troliga
att begå vapenbrott.
Och programmet visar lovande resultat.
Dessutom,
eftersom att de här strategierna
är så fokuserade, så riktade,
så tenderar de att inte
vara så dyra totalt sett.
Och de fungerar också med lagarna
som redan är på plats.
Detta är de goda nyheterna.
Vi kan ha fridfulla städer,
på en gång,
utan några stora budgetar
eller några nya lagar.
Så varför har detta inte skett ännu?
Varför tillämpas dessa lösningar
enbart i några få städer,
och varför kämpar de med,
även när de lyckas,
att få något stöd?
Tja, detta är de dåliga nyheterna.
Faktum är att vi inte lyckats särskilt väl
med att organisera våra insatser
mot detta klibbighetsfenomen.
Det finns minst tre orsaker till
varför vi inte följer bevisen
rörande minskandet av
det urbana våldet.
Och den första, som du kanske
kan tänka dig,
är politik.
De flesta klibbiga metoder anpassar sig
inte till en särskild politisk plattform.
Istället kommer de
med både morot och piska
som balanserar löftet om behandling
med hotet om arrestering,
och kombinerar platsbaserade satsningar
med oroshärdsövervakning.
Med andra ord,
är de både milda och hårda
på samma gång,
Eftersom de inte enkelt går i linje
med de typiska argumenten
hos varken högern eller vänstern
kommer politiker inte att dras
till dessa ideér utan en del utbildning
och kanske även en del påtryckningar.
Det kommer inte bli lätt,
men vi kan förändra politiken
kring de här problemen
genom att se våld som ett problem
som behöver lösas,
och inte ett gräl att vinna.
Vi borde prioritera bevis över ideologi
och vad som fungerar
över vad som låter bra.
Den andra orsaken till varför
vi alltid går efter bevisen
är de här lösningarnas
ganska komplicerade karaktär.
Det finns en ironi här.
Vilka är de enklaste sätten
att minska våld på?
Fler poliser.
Fler jobb.
Mindre skjutvapen.
De är enkla att identifiera,
men tenderar att inte fungera
fullt så bra i praktiken.
Men å andra sidan,
är forskningsbaserade lösningar
svårare att förklara,
men ger bättre resultat.
Just nu är det många professorer
som skriver om våld
i akademiska tidskrifter.
Och många personer
håller oss säkra på gatorna.
Men det vi inte har
är mycket kommunikation
dem emellan.
Vi har inget starkt band
mellan teori och praktik.
Och när teori faktiskt
används i praktiken,
så har det bandet
inte skapats av misstag.
Det sker när någon tar sig tid
att omsorgsfullt förklara
vad forskningen betyder,
varför den är viktig
och hur den faktiskt
kan göra skillnad.
Vi lägger en hel del tid på forskning,
men inte nog tid på
att bryta ned den i småbitar
som en upptagen polis
eller socialarbetare enkelt kan förstå.
Det är kanske svårt att medge
eller acceptera,
men ras är den tredje
och slutgiltiga anledningen
till att mer inte har gjorts
för att stoppa våldet.
Urbant våld är koncentrerat
hos fattiga, färgade grupper.
Det gör det lätt för oss
som inte rör oss bland dessa grupper
att ignorera problemet eller låtsas som om
det inte är vårt problem.
Det är såklart fel.
Urbant våld är allas problem.
Direkt eller indirekt,
så betalar vi alla ett pris
för skjutandet och dödandet
som sker på våra städers gator.
Därför behöver vi hitta nya sätt
att uppmuntra fler människor
att korsa gränserna mellan klasser
och hudfärger och hjälpas åt.
Eftersom dessa strategier
inte kräver mycket resurser,
så behöver vi inte uppmuntra
många nya allierade,
vi behöver bara några få.
Och de måste bara vara högljudda.
Om vi kan ta oss igenom
de här svårigheterna
och sprida dessa klibbiga lösningar
till områden som behöver dem
så kan vi rädda tusentals liv.
Om strategierna
jag diskuterat idag
skulle tas i bruk i landets 40 mest
våldsamma städer just nu,
skulle vi kunna rädda mer än
12 000 själar
under de kommande åtta åren.
Hur mycket skulle det kosta?
Runt 100 miljoner per år.
Det kanske låter mycket,
men faktum är att den siffran
motsvarar mindre än en procent
av en procent
av den årliga federala budgeten.
Försvarsdepartementet
spenderar ungefär lika mycket
på ett enda F-35 stridsflygplan.
Metaforiskt sett
ser behandlingen densamma ut,
vare sig det gäller en ung man
med en skottskada
ett område genomborrat av sådana skador
eller en nation fylld av sådana områden.
I var och ett av fallen, är behandlingen,
först och främst
att stoppa blödningen.
Jag vet att detta kan fungera.
Jag vet, eftersom jag sett det.
Jag har sett skyttar som lämnat sina vapen
och ägnat sina liv åt att få andra
att göra likadant.
Jag har gått igenom bostadsområden
ökända för vapenvåld
och sett barn leka på gatan.
Jag har suttit ned med poliser
och medborgare
som hatade varandra,
men nu arbetar ihop.
Och jag har sett människor
från alla samhällsskikt,
människor som du,
som slutligen väljer att hjälpa till.
Och det är därför jag vet att tillsammans,
kan och kommer vi att få ett slut på
detta meningslösa mördande.
Tack.
(Applåder)