Jag publicerade denna artikel i New York Times kärleksspalt i januari i år. "Gör så här för att bli kär i vem som helst". Artikeln handlar om en psykologisk studie utformad för att skapa romantisk kärlek i laboratoriet, och om min egen erfarenhet av att testa studien själv en kväll förra sommaren. Proceduren är rätt så enkel: två främlingar turas om att ställa 36 alltmer personliga frågor till varandra och sedan ser de varandra i ögonen i fyra minuter utan att säga något. Här är några exempel på frågor. Nr 12: Om du kunde vakna upp i morgon och ha fått en egenskap eller färdighet, vilken skulle det vara? Nr 28: När grät du senast inför en annan person? För dig själv? Som ni ser, frågorna blir verkligen mer personliga allteftersom. Nr 30, jag gillar verkligen denna: Berätta för din partner vad du gillar med henom; var väldigt ärlig den här gången, säg sånt som du kanske inte skulle säga till någon du just träffat. När jag först stötte på den här studien några år tidigare, var det en detalj som stack ut, och det var ryktet att två av deltagarna hade gift sig ett halvår senare, och att de hade bjudit hela labbet till vigseln. Jag var förstås väldigt skeptisk till processen att skapa romantisk kärlek, men förstås också fascinerad. Och när jag fick chansen att testa studien själv, med någon jag kände, men inte särskilt väl, väntade jag mig inte att bli kär. Men det blev vi, och - (Skratt) Jag tänkte att det var en bra story, så jag skickade den till kärleksspalten några månader senare. Detta publicerades i januari, och nu är det augusti, så jag antar att några av er förmodligen undrar om vi fortfarande är tillsammans? Anledningen till att jag tror att ni undrar är för att jag har fått den frågan om och om och om igen under de senaste sju månaderna. Och den frågan är det jag vill prata om idag. Men vi återkommer till det. (Skratt) Veckan innan artikeln publicerades, var jag väldigt nervös. Jag hade jobbat på en bok om kärlekshistorier under några års tid, så jag var van vid att skriva om mina egna upplevelser av romantisk kärlek, på min blogg. Men ett blogginlägg når kanske ett par hundra personer som bäst, och det var vanligtvis bara mina Facebookvänner, och jag antog att min artikel i New York Times förmodligen skulle ses av några tusen personer. Och det kändes som väldigt mycket uppmärksamhet för ett relativt nytt förhållande. Men det visade sig att jag inte hade en aning. Artikeln publicerades online en fredagkväll, och på lördagen hade detta hänt med trafiken på min blogg. På söndagen hade både the Today Show och Good Morning America ringt. Inom en månad hade artikeln lästs över 8 miljoner gånger, och jag var, minst sagt, oförberedd på den typen av uppmärksamhet. Det är en sak att hitta självförtroendet för att skriva ärligt om sina kärleksupplevelser men en helt annan att upptäcka att ens kärleksliv har blivit en internationell nyhet -- (Skratt) och att inse att människor i hela världen är genuint intresserade av hur ditt nya förhållande mår. (Skratt) Och när folk ringde eller e-postade, vilket de gjorde varje dag i flera veckor, frågade de alltid samma sak först: Är ni fortfarande tillsammans? När jag förberedde det här föredraget, gjorde jag faktiskt en snabbsökning i min inkorg efter "Är ni fortfarande tillsammans?" och massor av meddelanden dök upp direkt. De var från studenter, journalister, och vänliga främlingar som denna. Jag gjorde radiointervjuer och de frågade. Jag höll till och med ett föredrag, och en kvinna ropade upp på scenen, "Hörru Mandy, var är din pojkvän?" Och jag rodnade direkt. Jag förstår att detta är en del av paketet. Skriver du om ditt förhållande i en internationell tidning, bör du vänta dig att folk känner sig bekväma nog att fråga om det. Men jag var bara inte förberedd på omfattningen av responsen. De 36 frågorna verkar ha fått eget liv. New York Times publicerade faktiskt en uppföljande artikel på Alla Hjärtans Dag, den innehöll läsares upplevelser av att ha testat studien själva, med varierande framgång. Min första ingivelse inför all denna uppmärksamhet var att bli väldigt beskyddande mot mitt förhållande. Jag sa nej till alla förfrågningar om att vi två skulle synas i media tillsammans. Jag tackade nej till TV-intervjuer, och sa nej till alla förfrågningar om foton av oss. Jag tror jag var rädd att vi skulle bli oavsiktliga ikoner för processen att bli kär, ett jobb jag inte alls kände mig kvalificerad för. Och jag fattar: Folk ville inte bara veta om studien funkade, de ville veta om den verkligen funkade, om den kunde skapa varaktig kärlek, inte bara en flirt, utan äkta kärlek, hållbar kärlek. Men det var en fråga jag inte kände mig förmögen att besvara. Mitt eget förhållande var bara några månader gammalt, och det kändes som att alla ställde fel fråga över huvud taget. Vad skulle de egentligen få ut av att veta om vi fortfarande var tillsammans? Om svaret var nej, skulle det göra erfarenheten av att besvara de 36 frågorna mindre värd? Dr Arthur Aron skrev först om dessa frågor i den här studien 1997, och här var forskarnas mål inte att skapa romantisk kärlek. Istället ville de befrämja mellanmänsklig närhet bland collegestudenter, genom att använda det Aron kallade "sammanhängande, eskalerande, ömsesidigt, personcentrerat självavslöjande." Det låter romantiskt, eller hur? (Skratt) Men studien funkade. Deltagarna kände sig närmare varandra efter den, och flera följande studier har använt Arons snabba-vänner-guide som ett sätt att snabbt skapa tillit och intimitet mellan främlingar. De har använt det mellan poliser och samhällsmedborgare, och de har använt det mellan människor med motsatta politiska ideologier. Originalversionen av historien, den jag testade förra sommaren, som kombinerar de personliga frågorna med fyra minuters ögonkontakt, finns refererad i den här artikeln, men publicerades olyckligtvis aldrig. Så, för några månader sedan höll jag ett föredrag vid ett litet humanioracollege, och en av studenterna kom till mig efteråt och sa, lite blygt, "Jag testade din studie, och det funkade inte." Han verkade lite förbryllad över detta. "Menar du att du inte blev kär i personen du gjorde det med?" frågade jag. "Nja..." Han pausade. "Jag tror att hon bara vill vara vänner." "Men blev ni bättre vänner?" frågade jag. "Kändes det som att ni verkligen lärde känna varandra efter studien?" Han nickade. "Då funkade det," sa jag. Jag tror inte det var svaret han ville ha. Jag tror faktiskt inte att det är svaret som någon av oss vill ha när det gäller kärlek. Jag stötte på den här studien när jag var 29 och genomgick en riktigt jobbig separation. Jag hade varit i det förhållandet sedan jag var 20, alltså i stort sett hela mitt vuxna liv, han var min första riktiga kärlek och jag hade ingen aning om hur eller om jag kunde ha ett liv utan honom. Så jag vände mig till vetenskapen. Jag studerade allt jag kunde hitta om vetenskapen kring romantisk kärlek, och jag tror jag hoppades att det skulle vaccinera mig mot hjärtesorg. Jag vet inte om jag insåg det vid den tiden - jag trodde att jag bara gjorde efterforskningar för boken jag skrev - men i backspegeln verkar det självklart. Jag hoppades att om jag beväpnade mig med kunskap om romantisk kärlek, så skulle jag kanske aldrig behöva känna mig så hemsk och ensam som den gången. Och all denna kunskap har varit användbar på sätt och vis. Jag är mer tålmodig med kärlek. Jag är mer avslappnad. Jag är mer trygg i att be om det jag vill ha. Men jag kan också se mig själv tydligare, och jag kan se att det jag vill ha ibland är mer än man rimligtvis kan be om. Det jag vill ha av kärlek är en garanti, inte bara att jag är älskad idag och att jag kommer att vara älskad i morgon, men att jag ska fortsätta vara älskad av den jag älskar, för evigt. Det kanske är möjligheten till en garanti som folk egentligen frågade om när de undrade om vi fortfarande var tillsammans. Så, historien media berättade om de 36 frågorna var att det kan finnas en genväg till att bli kär. Det kan finnas ett sätt att mildra en del av risken, och det är en väldigt tilltalande story, för det är fantastiskt att bli kär, men också skrämmande. Ögonblicket du erkänner att du älskar någon, erkänner du att du har mycket att förlora, och det är sant att frågorna erbjuder en mekanism för att lära känna någon snabbt, vilket också är en mekanism för att bli känd av någon, och jag tror att det är det de flesta av oss vill ha ut av kärlek: att bli känd, att bli sedd, att bli förstådd. Men jag tror, när det gäller kärlek, att vi är alltför villiga att köpa kortversionen av storyn. Versionen som frågar, "Är ni fortfarande tillsammans?" och som nöjer sig med ja eller nej som svar. Så hellre än den frågan, föreslår jag att vi ställer några svårare frågor, frågor som: Hur avgör du vem som förtjänar din kärlek och vem som inte gör det? Hur fortsätter du vara kär när saker blir komplicerade, och hur vet du när det är dags att bryta upp och dra? Hur lever du med tvivlen som oundvikligen smyger sig in i varje förhållande, eller ännu svårare, hur lever du med din partners tvivel? Jag säger inte att jag har svaren på dessa frågor, men jag tror att de är en viktig början på en mer eftertänksam konversation om vad det innebär att älska någon. Så om du vill ha den, så är kortversionen av storyn om mitt förhållande denna: för ett år sedan deltog jag och en bekant i en studie utformat för att skapa romantisk kärlek, vi blev kära, vi är fortfarande tillsammans och jag är så glad över det. Men att bli kär är inte samma sak som att fortsätta vara kär. Att bli kär är den enkla biten. I slutet av min artikel skrev jag, "Kärleken hände inte oss. Vi är kära för att vi båda valde att vara det." Och det kryper lite i mig när jag läser det nu, inte för att det inte är sant, utan för att jag vid den tidpunkten inte hade reflekterat över allt som ingick i det valet. Jag hade inte reflekterat över hur många gånger vi skulle behöva göra det valet, och hur många gånger jag kommer att behöva fortsätta att göra det valet utan att veta om han alltid kommer att välja mig. Jag vill att det ska vara tillräckligt att ha ställt och svarat på de 36 frågorna och att ha valt att älska någon som är så generös, snäll och rolig, och att ha basunerat ut det valet i USA:s största tidning. Men det jag istället har gjort är att förvandla mitt förhållande till den sortens myt som jag inte riktigt tror på. Och det jag vill, det jag kanske kommer tillbringa hela livet med att vilja, är att myten ska vara sann. Jag vill ha det lyckliga slutet som antyds i artikelns rubrik, vilket för övrigt är den enda delen av artikeln som jag faktiskt inte skrev. (Skratt) Men det jag istället har, är möjligheten att välja att älska någon, och hoppet att han ska välja att älska mig också, och det är skrämmande, men det är grejen med kärlek. Tack.