Jag är en naturvårdare som jobbar med lejon. Låter coolt, eller hur? En del kanske inte vet vad det innebär. Men jag är säker på att ni alla har hört talas om lejonet Cecil. [Lejonet Cecil (2002–2015)] (Lejonet ryter) Han ryter inte längre. Den andra juli 2015, togs hans liv slut när han dödades av en troféjägare. Det sägs att du kan bli fäst vid djuren som du studerar. Så var det för mig och lejonet Cecil, som jag kände och studerade i tre år i Hwange nationalpark. Hans död krossade mitt hjärta. Men det goda som har kommit ur den här tragedin är uppmärksamheten som har riktats mot de hotade djurens svåra situation. Efter Cecil:s död började jag fråga mig själv följande frågor: Tänk om samhället som fanns i närheten av lejonet Cecil hade hjälpt till att skydda honom? Tänk om jag hade träffat Cecil när jag var 10 år i stället för 29? Skulle jag eller mina klasskompisar ha kunnat ändra hans öde? Många människor jobbar med att stoppa utrotningen av lejon, men väldigt få av dem kommer från de här länderna eller från de samhällen som främst drabbas. Men samhällena som lever tillsammans med lejonen är de som har bäst möjlighet att hjälpa lejonen mest. Lokalbefolkningen borde vara i förgrunden för lösningarna på utmaningarna för de vilda djuren. Ibland kan det bara bli en förändring när de som påverkas mest leder den. Lokalsamhällena spelar en viktig roll i bekämpningen av tjuvskytte och illegal handel, som är stora hot mot lejon och andra vilda djur. Som svart, kvinnlig afrikansk forskare möter jag alltid personer som undrar om jag alltid har velat bli naturvårdare eftersom de inte träffar många naturvårdare som ser ut som jag. När jag växte upp visste jag inte ens att naturvårdare var ett yrke. Första gången jag såg ett vilt djur i mitt hemland var när jag var 25 år, trots att lejon och afrikanska vildhundar fanns bara några kilometer från mitt hem. Det här är ganska vanligt i Zimbabwe, eftersom många inte kommer i kontakt med vilda djur även om de är en del av vårt kulturarv. När jag växte upp visste jag inte ens att det fanns lejon i närheten. När jag klev in i djurreservatet Savé Valley Conservancy en kall vintermorgon för tio år sedan för att studera afrikanska vildhundar för min magisteruppsats blev jag helt uppslukad av skönheten och lugnet runt omkring mig. Jag kände att jag hade hittat min passion och mitt syfte i livet. Jag bestämde mig den dagen att jag skulle ägna mitt liv åt att skydda djur. Jag tänker på min barndoms skoldagar i Zimbabwe och de andra barnen som gick i samma skola. Kanske, om vi hade haft en chans att få kontakt med naturen, skulle fler av mina klasskompisar ha jobbat tillsammans med mig. Om inte lokalsamhällena vill skydda och samsas med de vilda djuren kan all naturvård vara förgäves. Det är de här samhällena som lever med de vilda djuren, i samma ekosystem, och som bär kostnaden för det. Om de inte har en direkt anknytning till eller fördel av djuren, har de ingen anledning att skydda dem. Och om lokalbefolkningarna inte skyddar djuren, kommer inga ingripanden utifrån att hjälpa. Så, vad behöver göras? Naturvårdare måste prioritera miljöundervisning och hjälpa samhällena att skydda djuren bättre. Skolbarn och lokalbefolkning måste få besöka nationalparker, så att de får en chans att knyta an till djuren. Vid alla insatser och på alla nivåer måste naturvården ta hänsyn till levnadsvillkoren för människorna som delar marken med de vilda djuren. Det är också nödvändigt att lokala naturvårdare är med i alla naturvårdsinsatser om vi ska kunna skapa förtroende och integrera naturvården i samhällena. Som lokala naturvårdare stöter vi på många hinder, från direkt diskriminering till problem som beror på kulturella normer. Men jag kommer inte ge upp mitt arbete med att göra inhemska samhällsgrupper delaktiga i kampen för planetens överlevnad. Jag ber er att stå på min sida. Vi måste riva ner de hinder vi har skapat som stänger ute inhemska grupper från naturvårdsinsatserna. Jag har vigt mitt liv åt att skydda lejon. Och jag vet att mina grannar också skulle göra det, om de bara kände djuren som finns i närheten. Tack! (Applåder)