Idag vill jag prata om ords betydelse, hur vi definierar dem och hur de, nästan som hämnd, definierar oss. Det engelska språket är som en fantastisk svamp. Jag älskar engelska språket. Jag är glad att jag talar det. Men det har trots allt en massa luckor. På grekiska finns det ett ord, "lachesism" som betyder hunger efter katastrof. Ni vet, när man ser ett åskväder borta vid horisonten och man märker hur man hejar på stormen. I mandarin har de ett ord, "yù yī" - Jag uttalar det nog inte rätt - som betyder längtan efter att känna intensivt så som man gjorde när man var barn. På polska har de ett ord, "jouska" som är den typen av hypotetisk konversation som man tvångsmässigt spelar upp i huvudet. Och slutligen, i tyskan, givetvis i tyskan, har de ett ord, "zielschmerz" som är fruktan för att få det man vill ha. (Skratt) Att äntligen uppfylla en livslång dröm. Jag är själv tysk, så jag vet precis hur det känns. Jag är inte säker på att jag skulle använda något av dessa ord i vardagliga livet, men jag är väldigt glad att de finns. Men enda anledningen till att de finns är för att jag hittade på dem. Jag är författare till "The Dictionary of Obscure Sorrows," som jag har skrivit på de senaste sju åren. Och hela uppdraget med det här projektet är att hitta hål i språket om känslor och försöka fylla dem så att vi har ett sätt att prata om alla små förseelser och egendomligheter under människans villkor som vi alla känner men kanske inte pratar om eftersom vi inte har orden för att göra det. Ungefär halvvägs genom det här projektet så definierade jag "sonder", idéen att vi ser oss själva som huvudkaraktärer medan alla andra bara är statister. Men i verkligheten är vi alla huvudkaraktärer, och du själv är statist i någon annans historia. Så fort jag publicerade det fick jag respons från människor som skrev "Tack för att du ger röst åt något jag känt hela mitt liv men som har saknat ett ord." Så de kände sig mindre ensamma. Jag tror att det är ordens kraft, att göra så att vi känner oss mindre ensamma. Och inte långt därefter började jag märka hur sonder användes - uppriktigt - i konversationer på internet, och strax efter det att jag upptäckte detta så hörde jag det i en konversation precis bredvid mig. Det finns ingen konstigare känsla än att hitta på ett ord och sedan se hur det får sitt eget liv. Jag har inget ord för det än, men det är på väg. (Skratt) Jag jobbar på det. Jag började fundera på vad som gör ord "äkta", för massa personer frågar mig, det vanligaste de frågar är, "Så, är de påhittade ord? Jag förstår inte riktigt." Och jag visste inte vad jag skulle säga för när sonder började ta fart, vem är jag att säga vilka ord som är riktiga och inte. Så jag kände mig lite som Steve Jobs, som beskrev sin uppenbarelse när han märkte att de flesta av oss, i vardagliga livet, bara försöker undvika att krocka i väggar alltför mycket och bara liksom köra på som vanligt. Men när man inser att den här världen är byggd av människor som inte är smartare än du, då kan man sträcka ut handen och nudda vid väggarna eller föra handen rakt igenom dem och inse att man har kraften att förändra dem. Och när människor frågar mig, "Är de här orden riktiga?" har jag en massa olika svar jag har provat. Några är logiska. Några är inte det. Men ett av dem jag har provat är, "Tja, ett ord är riktigt om du vill att det ska vara riktigt." Så som den här stigen är riktig eftersom människor ville att den skulle vara där. (Skratt) Det händer på campus-områden hela tiden. Det kallas en "önske-stig". (Skratt) Men sedan bestämde jag att, det människor undrar när de frågar om ett ord är riktigt, vad de egentligen vill veta, "Så, hur många hjärnor ger det här oss tillgång till?" För jag tror att vi ser språk mycket på det sättet. Ett ord är en nyckel som leder oss till vissa människors huvuden. Och om det bara leder till en enda hjärna så är det inte värt det, inte värt att känna till. Två hjärnor, nja, det beror på vilka det är. En miljon hjärnor, okej, nu börjar det likna något. Så ett riktigt ord ger oss tillgång till så många hjärnor som möjligt. Det gör att det är värt att känna till. Som av en händelse, det riktigaste ordet av de alla med den här logiken, är detta: [O.K.] Där har vi det. Det riktigaste ordet vi har. Det närmaste vi har en huvudnyckel. Det mest allmänt förstådda ordet världen över, oavsett var du är. Problemet är att, ingen verkar riktigt veta vad de två bokstäverna står för. (Skratt) Vilket är lite konstigt, eller hur? Jag menar, det skulle kanske kunna vara ett felstavat "all correct" eller "old kinderhook". Ingen verkar riktigt veta, men det faktum att det inte spelar någon roll säger något om hur vi tilldelar ord en mening. Meningen ligger inte i själva orden. Vi häller lite av oss själva i dem. Och jag tror att, när vi letar efter mening i livet, och efter livets mening, tror jag att ord har något att göra med det. Och jag tror att om du letar efter meningen med något, är ett lexikon en bra utgångspunkt. Det ger en känsla av ordning i ett väldigt kaotiskt universum. Vår syn på saker är så begränsad att vi måste hitta på mönster och snabbskrifter och försöka lista ut ett sätt att tolka dem för att kunna gå vidare med vår dag. Vi måste innefattas i ord, för att kunna definiera oss själva. Jag tror att många av oss känner sig låsta av hur vi använder dessa ord. Vi glömmer att ord är påhittade. Inte bara mina ord. Alla ord är påhittade, men de betyder inte alla någonting. Vi blir liksom låsta i våra egna lexikon som inte nödvändigtvis korrelerar med människor som inte redan liknar oss, så jag tycker mig känna hur vi driver ifrån varandra mer för varje år, ju seriösare vi tolkar ord. För kom ihåg, ord är inte riktiga. De har ingen mening. Det har vi. Och jag skulle vilja avsluta med ett stycke av en av mina favoritfilosofer, Bill Watterson, som skapade "Kalle och Hobbe". Han skriver, "Att skapa ett liv som speglar våra värderingar och tillfredsställer vår själ är en sällan skådad prestation. Att själv skapa sitt livs mening är inte lätt, men det är ändå tillåtet, och jag tror att det är värt besväret." Tack. (Applåder)