Vi bevittnar monumentala mänskliga framsteg. Under de senaste decennierna har utvidgningen av den globala marknaden lyft en tredjedel av världens befolkning ur extrem fattigdom. Ändå bevittnar vi också ett häpnadsväckande misslyckande. Vår strävan att lyfta upp människor har lämnat bakom dem i de hårdaste formerna av fattigdom, de extremt fattiga. Vad det innebär att vara extremt fattig går utöver den monetära definitionen som vi alla känner till: Att leva på mindre än två dollar om dagen. Det går ännu längre än att inte ha tillgångar som boskap eller mark. Att vara extremt fattig betyder att förlora sin värdighet, syfte och självvärde. Det innebär ett liv i isolering för att du är en börda för ditt eget samhälle. Det betyder att inte kunna föreställa sig en bättre framtid för en själv och ens familj. I slutet av 2019, levde ca 400 miljoner människor i extrem fattigdom över hela världen. Det är mer än USA och Kanadas befolkning tillsammans. Och när katastrofen slår till, oavsett om det är en pandemi, en naturkatastrof eller en konstgjord kris blir dessa siffror astronomiskt högre. Min far, Fazle Abed, gav upp en företagskarriär för att etablera BRAC här i Bangladesh 1972. Bangladesh var ett vrak, som precis hade gått igenom en förödande cyklon följt av ett brutalt självständighetskrig. Genom att arbeta med de fattigaste av de fattiga, insåg min far att fattigdom var mer än bristen på inkomst och tillgångar. Det var också brist på hopp. Människor var fångade i fattigdom, för att de kände att deras tillstånd var oföränderligt. Fattigdom, för dem, var som solen och månen - något som Gud har gett dem. För att insatser mot fattigdom ska lyckas, behöver de ingjuta hopp och egenvärde så att människor, med lite stöd, kan lyfta sig själva ur fattigdom. BRAC fortsatte med att vara banbrytande i examenmetoden en lösning på extrem fattigdom som hanterar både inkomstfattigdom och hoppets fattigdom. Tillvägagångssättet fungerar främst med kvinnor, eftersom kvinnor drabbas mest av extrem fattigdom men också är de som mest sannolikt drar sig själva och sina familjer ur det. Under en tvåårsperiod gör vi i huvudsak fyra saker. Ett: Vi uppfyller kvinnans grundläggande behov genom att ge henne mat eller kontanter, ett överlevnadsminimum. Två: Vi flyttar henne mot en anständig försörjning genom att ge henne en tillgång, som boskap, och lär henne att tjäna pengar på det. Tre: Vi lär henne att spara, budgetera och investera sin nya rikedom. Och fyra: Vi hjälper till att integrera henne socialt, först i grupper av kvinnor som hon och sedan i hennes samhälle. Vart och ett av dessa element är nyckeln till de andras framgång, men den verkliga magin är hoppet och känslan av möjlighet som kvinnorna utvecklar genom det nära mentorskap de får. Låt mig berätta om Jorina. Jorina föddes i en avlägsen by i norra Bangladesh. Hon gick aldrig i skolan, och vid 15 års ålder giftes hon bort till en våldsam make. Han övergav henne så småningom, och lämnade henne utan inkomst med två barn som inte gick i skolan och var allvarligt undernärda. Utan någon att vända sig till för att få hjälp, hade hon inget hopp. Jorina gick med i BRAC:s examensprogram år 2005. Hon fick en dollar i veckan, två kor, företagsutbildning och ett veckobesök från en mentor. Hon började bygga sina tillgångar, men viktigast av allt, hon började föreställa sig en bättre framtid för sig själv och sina barn. Om du skulle besöka Jorinas by idag, skulle du upptäcka att hon driver den största butiken i sitt område. Hon kommer stolt visa dig marken hon köpte och huset hon byggde. Sedan vi startade detta program år 2002, har två miljoner kvinnor i Bangladesh lyft sig själva och sina familjer ur extrem fattigdom. Det är nästan nio miljoner människor. Programmet, som kostar 500 dollar per hushåll pågår bara i två år, men effekten går långt utöver det. Forskare vid London School of Economics kunde se att även sju år efter att de deltog i programmet, hade 92 procent av deltagarna behållit eller ökat sina inkomster, tillgångar och konsumtion. Esther Duflo och Abhijit Banerjee, MIT-ekonomerna som vann Nobelpriset förra året, ledde utvärderingar i flera länder som identifierade examenmetoden som ett av de mest effektiva sätten att bryta fattigdomsfällan. Men min far var inte nöjd med att ha hittat en lösning som fungerade för vissa människor. Han ville alltid veta om vi var tillräckligt ambitiösa när det gäller skala. Så när vi uppnådde rikstäckande skala i Bangladesh, ville han veta hur vi skulle kunna göra det globalt. Och då måste regeringar involveras. Regeringar avsätter redan miljarder dollar till insatser mot fattigdom. Men så mycket av pengarna går till spillo, eftersom dessa program antingen når inte de fattigaste, och även de som når de fattigaste, inte får betydande långsiktig påverkan. Vi arbetar för att engagera regeringar för att hjälpa dem att anamma och skala examensprogram själva, och maximera effekten av de miljarder dollar de redan tilldelar för att bekämpa extrem fattigdom. Vår plan är att hjälpa ytterligare 21 miljoner människor att lyfta sig ur extrem fattigdom i åtta länder under de närmaste sex åren med BRAC-team på plats i varje land. I juli 2019 diagnostiserades min far med obotlig hjärncancer och fick fyra månader att leva. När han lämnade BRAC efter att ha lett organisationen i 47 år, påminde han oss om att han, under hela sitt liv, såg optimism segra över förtvivlan, och när man tänder en gnista av självförtroende hos människor, kan även de fattigaste förändra sina liv. Min far dog i december. Han tände den gnistan hos miljontals människor, och under de sista dagarna av sitt liv, bad han oss att fortsätta att göra det för miljoner till. Vi kan ta den möjligheten, så låt oss sluta föreställa oss en värld utan extrem fattigdom och börja bygga den världen tillsammans. Tack.