Jag är inte här för att inspirera dig

Stella Young är en komiker och journalist som råkar tillbringa sina dagar i en rullstol - ett faktum som inte, vill hon göra klart, automatiskt gör henne till en ädel inspirationsfigur för hela mänskligheten. I detta väldigt roliga föredrag dekonstruerar Young gradvis samhällets vana att göra funktionshindrade personer till "inspirationsporr".

Jag växte upp i en liten stad på landet

i Victoria.

Jag hade en väldigt normal,
stillsam, uppväxt.

Jag gick i skolan, hängde med mina vänner,

slogs med mina yngre systrar.

Det var väldigt normalt.

Och så, när jag var 15, kom en
av invånarna i staden där jag bodde

fram till mina föräldrar och

sa att han ville nominera mig

till en av stadens hedersbetygelser.

Mina föräldrar sa: "Det var trevligt

men det finns ett stort problem.

Hon har ju inte riktigt
åstadkommit något. (Skratt)

Och, ni vet, de hade rätt.

Jag gick i skolan, hade bra betyg,

hade ett väldigt stillsamt extraknäck

efter skolan i min mammas hårsalong,

och jag ägnade mycket tid åt att se

"Buffy och vampyrerna"
och "Dawsons Creek"

Jag vet, det är motsägelsefullt. (Skratt)

Men de hade rätt.

Jag gjorde ingenting utöver det vanliga

över huvud taget.

Jag gjorde ingenting
som kunde tänkas vara en bedrift

om man inte räknade med funktionshinder.

Några år senare, gjorde jag
min andra praktikperiod som lärare

på en high school i Melbourne,

och hade kommit ungefär 20 minuter in
i en juridiklektion för 11:e-klassare

när en kille räckte upp handen och sa

"Ursäkta fröken, när ska du
börja med ditt tal?"

Jag svarade: "Vilket tal?"

Jag hade pratat med dem

om förtalslagstiftning i gott
och väl 20 minuter

Och han sa, "Du vet

ditt motivationstalande.

Du vet, när folk i rullstol kommer hit

är det för att säga inspirerande saker."

(Skratt)

"Vanligtvis är det i aulan."

Det var då det slog mig:

Killen hade bara upplevt funktionshindrade

som inspirationsobjekt.

Det är vi inte. För den här killen -

och det är inte hans fel,

det är sant för många av oss.

För många av oss är inte funktionshindrade

våra lärare, våra läkare
eller våra manikyrister.

Vi är inte verkliga personer.
Vi finns för att inspirera.

Det faktum att jag sitter på denna scen

och ser ut som jag gör i rullstol,

gör att ni troligen förväntar er av mig

att jag ska inspirera er,
eller hur? (Skratt)

Ja.

Jag är rädd att jag kommer
göra er väldigt besvikna

Jag är inte här för att inspirera er.

Jag är här för att man ljugit för er
om funktionshinder.

Ja, vi har blivit sålda lögnen

att funktionshinder är
något riktigt dåligt.

Det är dåligt, och att leva
med ett funktionshinder

gör dig exceptionell.

Det är inte dåligt, och det gör

en inte exceptionell.

De senaste åren har vi haft möjlighet

att sprida lögnen ännu mer

via sociala medier.

Ni kanske sett bilder som denna:

"Livets enda funktionshinder
är dålig attityd"

Eller denna: "Din ursäkt är invalid"
Verkligen.

Eller denna: "Innan du ger upp, försök!"

Detta är bara några exempel

men det finns många sådana där ute.

Du kanske har sett den

med en liten flicka utan händer

som ritar en bild med munnen.

Du kanske har sett ett barn springa

på kolfiberproteser.

Och dessa bilder,

det finns många där ute,

är vad vi kallar inspirationsporr.

(Skratt)

Och jag använder ordet porr medvetet

därför att de objektifierar
en grupp människor

för en annan grupp människors skull.

I det här fallet

objektifierar vi funktionshindrade

till förmån för de
som inte är funktionshindrade.

Syftet med dessa bilder

är att inspirera dig, att motivera dig

så att vi kan se på dem

och tänka "Tja, hur hemskt mitt liv än är

kunde det vara värre.

Jag kunde vara den personen."

Men om man är den personen?

Jag har tappat räkningen
på antalet gånger som jag

blivit mött av främlingar

som vill berätta att de tycker
att jag är modig

eller inspirerande,

och detta var långt innan mitt arbete

var känt av allmänheten.

De typ bara gratulerade mig

för att jag tagit mig upp ur sängen

och kommit ihåg mitt namn. (Skratt)

Det är objektifierande.

Dessa bilder, de bilderna

objektifierar funktionshindrade personer

för icke funktionshindrades skull.

De finns där så att du kan titta på dem

och tänka att saker ändå
inte är så dåliga för dig.

För att ge perspektiv på din oro.

Livet som funktionshindrad

är faktiskt ganska svårt.

Vi lär oss klara av vissa saker.

Men de saker vi kämpar med

är inte de saker som ni tror att de är.

De har inget att göra med våra kroppar.

Jag använder medvetet
ordet "funktionshindrade"

för jag tillhör dem
som ser funktionshinder

som en social företeelse,

vilket betyder att vi är
mer funktionshindrade

av samhället vi lever i

än av våra kroppar och diagnoser.

Jag har levt i den här kroppen länge

och jag tycker om den.

Den gör de saker jag behöver

och jag har lärt mig
att använda den till max,

precis som ni har gjort,

och det gäller för barnen
på bilderna likaså.

De gör inget utöver det vanliga.

De använder bara sina kroppar

efter bästa förmåga.

Så är det verkligen rättvist
att objektifiera dem

på det sätt som vi gör,

genom att dela dessa bilder?

När människor säger:
"Du är en inspiration,"

menar de det som en komplimang.

Och jag vet varför.

Det beror på lögnen,
det är för att vi köpt

lögnen som säger att funktionshinder
gör dig exceptionell.

I ärlighetens namn gör det inte det.

Och jag vet vad ni tänker.

Nu är jag här uppe
och saboterar er inspiration

och ni tänker "Jösses, Stella,

blir du aldrig inspirerad
någon gång av något?

Saken är den att jag blir det.

Jag lär mig av andra
funktionshindrade personer hela tiden.

Jag lär mig dock inte att jag
är mer lyckligt lottad.

Jag lär mig att det är genialiskt

att använda en grilltång

för att plocka upp saker
man har tappat. (Skratt)

Jag lär mig det klyftiga knepet
om hur man laddar

mobilens batteri från rullstolens batteri.

Genialt.

Vi lär oss av varandras
styrka och uthållighet,

inte mot våra kroppar och diagnoser

utan mot den värld
som tror att vi är exceptionella

och objektifierar oss.

Jag är helt övertygad om att lögnen vi köpt

om funktionshinder
är den största orättvisan.

Den gör livet svårt för oss.

Och det där citatet,
"Livets enda funktionshinder

är en dålig attityd,"

anledningen till att det är skitsnack

är för att det inte är sant,

på grund av den sociala modellen
för funktionshinder.

Oavsett hur mycket man ler mot trappor

förvandlas de aldrig till en ramp.

Aldrig. (Skratt) (Applåder)

Att le mot tv-skärmen

får inte en textad version att dyka upp

för döva personer.

Det hjälper inte att stå
mitt i en bokhandel

och utstråla en positiv attityd

för att göra om böckerna till punktskrift.

Det kommer bara inte att hända.

Jag vill verkligen leva i en värld

där funktionshinder
inte är det exceptionella,

utan normen.

Jag vill leva i en värld
där en 15-årig flicka

som sitter i sitt rum

och tittar på "Buffy och vampyrerna"

inte refereras till
som att hon uppnått något

eftersom hon gör det sittande.

Jag vill leva i en värld

där vi inte har så låga förväntningar

på funktionshindrade personer

att vi gratuleras för att vi tog oss
upp på morgonen

och kom ihåg våra namn.

Jag vill leva i en värld där vi
värderar verkliga prestationer

för funktionshindrade personer,

och jag vill leva i en värld

där en unge i årskurs 11
på en high school i Melbourne

inte blir ett dugg förvånad

över att hans nya lärare
sitter i rullstol.

Funktionshinder gör en inte exceptionell,

men att ifrågasätta det
man tror att man vet gör det.

Tack.

(Applåder)