Jag växte upp i en liten stad på landet i Victoria. Jag hade en väldigt normal, stillsam, uppväxt. Jag gick i skolan, hängde med mina vänner, slogs med mina yngre systrar. Det var väldigt normalt. Och så, när jag var 15, kom en av invånarna i staden där jag bodde fram till mina föräldrar och sa att han ville nominera mig till en av stadens hedersbetygelser. Mina föräldrar sa: "Det var trevligt men det finns ett stort problem. Hon har ju inte riktigt åstadkommit något. (Skratt) Och, ni vet, de hade rätt. Jag gick i skolan, hade bra betyg, hade ett väldigt stillsamt extraknäck efter skolan i min mammas hårsalong, och jag ägnade mycket tid åt att se "Buffy och vampyrerna" och "Dawsons Creek" Jag vet, det är motsägelsefullt. (Skratt) Men de hade rätt. Jag gjorde ingenting utöver det vanliga över huvud taget. Jag gjorde ingenting som kunde tänkas vara en bedrift om man inte räknade med funktionshinder. Några år senare, gjorde jag min andra praktikperiod som lärare på en high school i Melbourne, och hade kommit ungefär 20 minuter in i en juridiklektion för 11:e-klassare när en kille räckte upp handen och sa "Ursäkta fröken, när ska du börja med ditt tal?" Jag svarade: "Vilket tal?" Jag hade pratat med dem om förtalslagstiftning i gott och väl 20 minuter Och han sa, "Du vet ditt motivationstalande. Du vet, när folk i rullstol kommer hit är det för att säga inspirerande saker." (Skratt) "Vanligtvis är det i aulan." Det var då det slog mig: Killen hade bara upplevt funktionshindrade som inspirationsobjekt. Det är vi inte. För den här killen - och det är inte hans fel, det är sant för många av oss. För många av oss är inte funktionshindrade våra lärare, våra läkare eller våra manikyrister. Vi är inte verkliga personer. Vi finns för att inspirera. Det faktum att jag sitter på denna scen och ser ut som jag gör i rullstol, gör att ni troligen förväntar er av mig att jag ska inspirera er, eller hur? (Skratt) Ja. Jag är rädd att jag kommer göra er väldigt besvikna Jag är inte här för att inspirera er. Jag är här för att man ljugit för er om funktionshinder. Ja, vi har blivit sålda lögnen att funktionshinder är något riktigt dåligt. Det är dåligt, och att leva med ett funktionshinder gör dig exceptionell. Det är inte dåligt, och det gör en inte exceptionell. De senaste åren har vi haft möjlighet att sprida lögnen ännu mer via sociala medier. Ni kanske sett bilder som denna: "Livets enda funktionshinder är dålig attityd" Eller denna: "Din ursäkt är invalid" Verkligen. Eller denna: "Innan du ger upp, försök!" Detta är bara några exempel men det finns många sådana där ute. Du kanske har sett den med en liten flicka utan händer som ritar en bild med munnen. Du kanske har sett ett barn springa på kolfiberproteser. Och dessa bilder, det finns många där ute, är vad vi kallar inspirationsporr. (Skratt) Och jag använder ordet porr medvetet därför att de objektifierar en grupp människor för en annan grupp människors skull. I det här fallet objektifierar vi funktionshindrade till förmån för de som inte är funktionshindrade. Syftet med dessa bilder är att inspirera dig, att motivera dig så att vi kan se på dem och tänka "Tja, hur hemskt mitt liv än är kunde det vara värre. Jag kunde vara den personen." Men om man är den personen? Jag har tappat räkningen på antalet gånger som jag blivit mött av främlingar som vill berätta att de tycker att jag är modig eller inspirerande, och detta var långt innan mitt arbete var känt av allmänheten. De typ bara gratulerade mig för att jag tagit mig upp ur sängen och kommit ihåg mitt namn. (Skratt) Det är objektifierande. Dessa bilder, de bilderna objektifierar funktionshindrade personer för icke funktionshindrades skull. De finns där så att du kan titta på dem och tänka att saker ändå inte är så dåliga för dig. För att ge perspektiv på din oro. Livet som funktionshindrad är faktiskt ganska svårt. Vi lär oss klara av vissa saker. Men de saker vi kämpar med är inte de saker som ni tror att de är. De har inget att göra med våra kroppar. Jag använder medvetet ordet "funktionshindrade" för jag tillhör dem som ser funktionshinder som en social företeelse, vilket betyder att vi är mer funktionshindrade av samhället vi lever i än av våra kroppar och diagnoser. Jag har levt i den här kroppen länge och jag tycker om den. Den gör de saker jag behöver och jag har lärt mig att använda den till max, precis som ni har gjort, och det gäller för barnen på bilderna likaså. De gör inget utöver det vanliga. De använder bara sina kroppar efter bästa förmåga. Så är det verkligen rättvist att objektifiera dem på det sätt som vi gör, genom att dela dessa bilder? När människor säger: "Du är en inspiration," menar de det som en komplimang. Och jag vet varför. Det beror på lögnen, det är för att vi köpt lögnen som säger att funktionshinder gör dig exceptionell. I ärlighetens namn gör det inte det. Och jag vet vad ni tänker. Nu är jag här uppe och saboterar er inspiration och ni tänker "Jösses, Stella, blir du aldrig inspirerad någon gång av något? Saken är den att jag blir det. Jag lär mig av andra funktionshindrade personer hela tiden. Jag lär mig dock inte att jag är mer lyckligt lottad. Jag lär mig att det är genialiskt att använda en grilltång för att plocka upp saker man har tappat. (Skratt) Jag lär mig det klyftiga knepet om hur man laddar mobilens batteri från rullstolens batteri. Genialt. Vi lär oss av varandras styrka och uthållighet, inte mot våra kroppar och diagnoser utan mot den värld som tror att vi är exceptionella och objektifierar oss. Jag är helt övertygad om att lögnen vi köpt om funktionshinder är den största orättvisan. Den gör livet svårt för oss. Och det där citatet, "Livets enda funktionshinder är en dålig attityd," anledningen till att det är skitsnack är för att det inte är sant, på grund av den sociala modellen för funktionshinder. Oavsett hur mycket man ler mot trappor förvandlas de aldrig till en ramp. Aldrig. (Skratt) (Applåder) Att le mot tv-skärmen får inte en textad version att dyka upp för döva personer. Det hjälper inte att stå mitt i en bokhandel och utstråla en positiv attityd för att göra om böckerna till punktskrift. Det kommer bara inte att hända. Jag vill verkligen leva i en värld där funktionshinder inte är det exceptionella, utan normen. Jag vill leva i en värld där en 15-årig flicka som sitter i sitt rum och tittar på "Buffy och vampyrerna" inte refereras till som att hon uppnått något eftersom hon gör det sittande. Jag vill leva i en värld där vi inte har så låga förväntningar på funktionshindrade personer att vi gratuleras för att vi tog oss upp på morgonen och kom ihåg våra namn. Jag vill leva i en värld där vi värderar verkliga prestationer för funktionshindrade personer, och jag vill leva i en värld där en unge i årskurs 11 på en high school i Melbourne inte blir ett dugg förvånad över att hans nya lärare sitter i rullstol. Funktionshinder gör en inte exceptionell, men att ifrågasätta det man tror att man vet gör det. Tack. (Applåder)